Höghusbyggen, lyftkranar, inhägnade områden. Uppgrävda gator och fasader täckta i plast. Stora delar av Umeås innerstad består denna vinter av byggarbetsplatser. Att undgå att detta är en plats i förvandling är svårt för den som vandrar längs med gator och över torg. Här pågår just nu en stadsomvandling av en omfattning som inte synts sedan träkåkarna jämnades med marken när Domus och Epa kom till stan på 1960-talet.
När klockorna ringer in det nya året på nyårsnatten markerar det en slutpunkt för den ekonomiska mobilisering som sker inför att Umeå träder in i rollen som EU:s kulturhuvudstad. 2014 utgör emellertid också en startpunkt för en uttalad politisk vision om att göra kulturen till motor för den ekonomiska tillväxten, för en lång tid framöver.
”Kulturen växer. Staden växer. Du och jag växer. Med framtidstro och ett gemensamt engagemang har Umeå vuxit till något nytt och unikt som ger eko i hela världen.”
Det är en målande bild som lämnas när organisationen bakom kulturhuvudstadsåret ska beskriva vad satsningen på en ”kulturdriven tillväxt” ska innebära för Umeå de kommande decennierna. En friktionsfri bild av ett projekt som inte bara gynnar utan likväl gör alla delaktiga. Så har också kommunikationen från politiker och tjänstemän konsekvent låtit under de fem år som passerat sedan Umeås utnämning. Det råder, snällt beskrivit, en viss hallelujastämning.
Det finns emellertid en helt annan bild av Umeås väg mot kulturhuvudstadsåret och in i framtiden med kulturen som ekonomisk motor. En nästan oavbruten kronologi av konflikter och missnöje från medborgare och kulturutövare när kulturella mötesplatser trängts undan, konstverk censurerats, verksamheter utsatts för hård politisk styrning och beslut tagits bakom lykta dörrar.
Det är mitten av april 2008. Himlen är grå och marken täckt av slaskig smältsnö vid stadskärnans kajområde, som vid tidpunkten främst kännetecknas av tomma byggnader, genomfartstrafik och en gigantisk parkeringsplats.
Ett trettiotal personer har just denna dag tagit sig in i en av byggnaderna, den 12 000 kvadratmeter stora Tullkammaren, och förklarat den ockuperad i protest mot lokal- och europeisk kulturpolitik. På fasaden syns en stor banderoll: ”Umeå 2014 – Vars fan går alla pengarna?”.
Några månader tidigare har stadens politiker deklarerat sin vilja att kämpa om titeln som EU:s kulturhuvudstad 2014 mot en rad andra städer. Genom dialoger med kulturutövarna ska en officiell ansökan skrivas.
Ockupanterna är skeptiska. Med jämna mellanrum har motkulturella grupper sedan 1970-talet kämpat för att få tillgång till lokaler med en ständig kall hand som svar. Den stad som av just dessa kulturutövare ofta upplevts som arrogant inför deras behov ska nu deklarera sig som en kulturens högborg.
Vid allhelgonahelgen lämnar Umeå in sin officiella ansökan till kulturrådet. Under titeln ”Nyfikenhet och passion – medskapandets konst” förklaras att Umeås strategi som kulturhuvudstad ska präglas av Open Source, öppen källkod. Språkbruket och tankesättet är hämtat från den digitala allmänningsrörelse som pekar på utvecklingsmässiga fördelar med transparenta projekt. Så ska kulturlivet öppnas upp, sammanlänkas och få nya spännande spridningseffekter. Själva programåret 2014 byggs upp kring de åtta samiska årstiderna, genom vilket man söker sätta en säregen och regional prägel på kulturhuvudstadsprojektet som väntas skapa en hållbar utveckling för hela den nordliga regionen.
Efter att den tillsatta expertjuryn valt Umeå och Lund till finalister och båda dessa fördjupat sina ansökningar kommer under hösten 2009 beslutet: Umeå rekommenderas bli EU:s kulturhuvudstad 2014 och lokaltidningarna fylls med bilder på politiker och tjänstemän i eufori. Att mäta umebornas intresse i allmänhet, och kulturutövarnas i synnerhet är svårt. Men kritikerna är många.
Emma Swanström är bland annat aktiv i det autonoma kulturhuset Verket, som lyfts fram i Umeås fördjupade ansökan och som vi senare ska återkomma till. Hennes intryck har hela tiden varit och är än i dag fyllt av ambivalens.
– Samma pepp och hopp om kulturen och ett erkännande av de kulturyttringar som bär Umeå har hela tiden blandats med skepsis inför en trolig gentrifiering, skrytbyggen och fulpolitik.
Det politiska samförståndet bakom satsningen på kulturhuvudstadsprojektet är omfattande. Samtidigt ser det lokala näringslivet möjligheter öppnas upp. Så väl samarbetsorganisationen för centrumhandeln, Umeå C, som Svensk Handel, uttrycker en vilja att få igång en revitalisering av kajområdet. En önskan är att få bort Umeås stadsbibliotek från dess centrala och ur handelns perspektiv otroligt attraktiva lokaler. Redan 2007 skriver Umeå C i Västerbottens Kuriren: ”Stadsbiblioteket har ju varit uppe till diskussion som en lämplig galleria, om man kunde flytta den verksamheten ner till älvkanten”.
Frågan om det centrala kajområdet är en verklig politisk långbänk. Idén att bättre utnyttja platsen lanserades redan 1985 i Umeås kommunfullmäktige under namnet ”Staden mellan broarna” men sedan dess har inte mycket skett.
Inte heller i 2010 års valrörelse blir frågan, inklusive tankarna kring en flytt av stadsbiblioteket en valfråga. I en utfrågning i Västerbottens Folkblad rörande idén om en biblioteksflytt ställer sig flera partier – däribland Socialdemokraterna – utan åsikt, samtidigt som till exempel Vänsterpartiet uttryckligen är emot.
Det är just Vänsterpartiet som denna höst också står som valets stora vinnare när man bryter Socialdemokratins maktdominans och görs till samarbetspartner i kommunstyrelsen. Kring de stora frågorna om Kulturhuvudstadsåret, liksom exploateringen av kajområdet är det fortsatt tyst månaderna efter valet. Det var därför med stor förvåning många umebor möttes av nyheten den 22 december 2010 att Umeås Närings- & Planeringsutskott tagit beslutet att bygga ett ”Kulturmötenas hus” vid kajen tillsammans med Balticgruppen, vilket ska innehålla ett ”nytt stadsbibliotek”. Kulturväven, som huset med tiden kommer att döpas till, är tänkt att bli ett storbygge som anhopar en rad kulturella verksamheter under samma sak och binder dem samman för att ge upphov till nya intressanta projekt. 15 000 kvadratmeter ska hyras av kommunen under 25 år. Resterande delar, bland annat ett 6 000 kvadratmeter stort hotell och ytor för kommers ska drivas av Balticgruppen. För att Vänsterpartiet ska delta i uppgörelsen, och på så vis gå i motsatt riktning mot vallöftet om stadsbiblioteket, beslutas också att ett kvinnohistoriskt museum ska ingå i det nya huset.
David Spelbacken är en av dem som ska komma att organisera motstånd mot planerna i ”Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket”.
– Det var helt tyst om frågan till beslutet togs. I stället för att ha en öppen diskussion som umeborna kunde ta del av och komma med egna inlägg och på så sätt vara “medskapande” så valde politikerna att diskutera i det dolda och sen presentera ett färdigt faktum.
I början av januari 2011 skriver en lång rad kulturutövare, inklusive anställda på stadsbiblioteket, en debattartikel i Västerbottens Kuriren med skarp kritik mot flyttplanerna. Man menar att processen varit bakvänd. Bibliotekets egna behov står inte i centrum. Tvärtom används verksamheten för att fylla ett skal som byggs med helt andra mål i åtanke. För biblioteksverksamheten pekar man på ett kraftigt försämrat läge i och med flytten bort från kollektivtrafikens knytpunkt Vasaplan. Tomas Wennström, ordförande i kulturnämnden och Marie-Louise Rönnmark, kommunalråd med ansvar för kulturhuvudstadsprojektet – båda Socialdemokrater – svarar drygt en vecka senare att ”här finns ett stort och växande intresse där det nuvarande biblioteket behöver få tillgång till mycket större och bättre lokaler” som motivering för flyttplanerna. Ett starkt fokus från politiskt håll ligger emellertid på behovet av ”ett nytt ansikte mot älven”, ett ”prestigeprojekt” som sätter Umeå på kartan.
David Spelbacken minns reaktionen på den inledande debatten som enorm.
– När vi lyfte upp biblioteksfrågan via debattartikeln och även insändare till lokaltidningen var det som att en flodvåg öppnades. Tidningarna fylldes med insändare kring flytten av stadsbiblioteket och då tog tidningar långt ifrån in alla inlägg. Den överväldigande majoriteten ville ha kvar biblioteket där då låg. De som var för en flytt var ofta politiker. Jag tror den folkstormen tog dem med överraskning och inte var något de hade förväntat sig.
Det är i detta skede som Nätverket stoppa flytten av stadsbiblioteket bildas för att på allvar mobilisera opinion i frågan. För David fanns många skäl direkt kopplade till biblioteket som gjorde att folk valde att engagera sig, men det finns även ett större perspektiv.
– Jag och flera med mig var också mot flytten då vi ser den som ett steg i en större omvandlingsprocess av Umeå som handlar om att locka pengar till staden i form av företagsinvesteringar och turism. Detta på bekostnad av Umeåbornas egna direkta behov och intressen. Staden ska alltså marknadsanpassas och då får andra intressen underordna sig detta.
Under våren som följer försöker man på en rad sätt få politikerna att ändra sig inför att beslutet ska verkställas av kulturnämnden i maj. Bland annat anordnas en demonstration med omkring 200 deltagare och 1 000 namnunderskrifter lämnas över till ansvariga politiker. Protesterna tycks emellertid vara förgäves. Trots att Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet till slut röstar nej till en flytt av biblioteket får beslutet majoritet med åtta röster mot tre. Dagen efter släpper Västerbottens Kuriren en opinionsundersökning som visar att en överväldigande majoritet är emot en flytt.
När beslutet fattas går luften ur protesterna. För att få klart det nya bygget till kulturhuvudstadsåret sätts samtidigt alla processer på högfart och de innehållsmässiga aspekterna börjar nu på allvar utredas. Det ska visa sig att detta är ett arbete som inte ska ske problemfritt.
De förhoppningar och konflikter som följer med bygget av kulturväven är emellertid inte det enda som sker under denna tid i den blivande kulturhuvudstaden. I Umeås ansökan framgår att satsningar på nybyggnationer och infrastruktur med ett värde på sju miljarder väntas genomföras mot 2014. Det handlar om en omfattande upprustning av gator och parker, byggnation av flera nya hotell, gallerior, ett nytt badhus, två nya tågstationer i anslutning till Botniabanan liksom färdigställandet av en ny ringled för biltrafiken.
Några månader efter folkstormen mot biblioteksflytten kommer direktiv att stadens korvvagnar ska standardiseras i samband med upprustningen av Gågatan. Det kan tyckas banalt, men för korvförsäljaren Helmer Holm är det en arbetsmiljöfråga när han tvingas överlämna sin slutna trävagn i utbyte mot en öppen färdigdesignad kommunal vagn. Helmers konflikt med kommunen blir för många symbolisk. En stad som gör anspråk på sin kulturella touch är samtidigt oförmögen att vara pluralistisk. ”De måste passa in i den nya stadsbilden”, förklarar dåvarande ordföranden i tekniska nämnden beslutet för Västerbottens folkblad. Genom manifestationer, en bok och en utställning har konstnären Johannes Samuelsson försökt dokumentera och upplysa kring konflikten. I ett inslag i Svt:s Västerbottensnytt menar han att frågan är intressant eftersom den illustrerar hur kommunen försöker städa upp stadskärnan och det offentliga rummet med kulturen som täckmantel.
Helmer vinner till slut striden för egen del, och får dispens från de nya riktlinjerna.
Den riktigt stora stormen i Umeås kulturliv det här året har dock skett några månader tidigare. I april 2012 kommer beskedet att Scharinska Villan är hotad. I det rosafärgade, kulturminnesmärkta huset i innerstadens utkant huserar sedan 2006 en omtyckt rockklubb, ett andra hem för många musiker. Huset ägs av Umeå Kommun, förvaltas av Umeå studentkår och hyrs i sin tur ut till Jonas Svedin och Fredrik Fagerlund som bedriver verksamheten. Hotet står på dubbel grund, å ena sidan ett kommunalt beslut om att sälja alla byggnader som inte huserar kommunal ”kärnverksamhet”, å andra sidan en byggnadsteknisk diskussion om att verksamheten skadar byggnadens kulturella värden. För att rädda verksamheten startar en rad lokala musiker kampanjen ”Bevara Scharinska”. Bland annat ställs en skylt med samma ord utanför huset och en Facebookgrupp med 5 000 medlemmar deklarerar: ”Vi ställer inte upp på 2014 utan Scharinska Villan”.
I media uttalar framstående musiker samma krav. Men inte bara Scharinska hotas av det kommunala direktivet. Även Kulturmejeriet, en byggnad som huserar en rad verksamheter inriktade på konst- och hantverk, drabbas. Under det massiva trycket från kampanjen tar kommunfullmäktige beslut om en lösning. Kulturmejeriet får stanna kvar, och kommer förmodligen även att renoveras. Scharinskas verksamhet får emellertid söka sig till andra lokaler, men lyckas förhandla till sig ett kontrakt om den gamla Vasaskolan i Umeås centrum.
Nere vid kajen har bygget av kulturväven tagit ordentlig fart. Här syns nu lyftkranar och en ständigt växande byggnad bakom avspärrningarna. Problemen har varit många och måldatumet har flyttats från vår till sommar för att till slut vara fastställd till 2014 års slutskede. Även planeringen kring husets innehåll, som vid beslutet till stor del bara var ett skal, har stött på besvär. I september 2012 framkommer det att det femte våningsplanet, som hela tiden funnits med i de kommunala planritningarna, nu i stället ska tillfalla Balticgruppen. Enligt politikerna är det hela ett missförstånd vilket framstår som förvånande efter månader av ambitiösa planritningar. På det femte planet skulle dels Balettakademin, dels det kvinnohistoriska museet husera. Balettakademin, i princip den enda icke-kommunalt ägda verksamhet som med entusiasm deltagit i projektet, kastas nu ut samtidigt som museet flyttas ner och trängs in bland den övriga verksamheten.
De engagerade inom Balettakademin inklusive verksamhetens rektor rasar i media. Snart har en Facebookgrupp med över 1 000 medlemmar startats med krav på att Umeå Kommun tillhandahåller en vettig lösning. De nuvarande lokalerna är sedan länge i dåligt skick och är i stort sett planerade att rivas. Ännu en kampanj med manifestationer och debattartiklar ser nu dagens ljus, och tvingar till slut politikerna att bekosta omfattande renoveringar av de nuvarande lokalerna.
Samtidigt hörs oroande nyheter från stadsbiblioteket. Det har sedan tidigare stått klart att det statliga depåbibliotek som i dag delar lokaler med stadsbiblioteket inte kommer att få plats i det nya ”större” biblioteket. Nu kommer även information om att stora delar av bibliotekets magasin börjat gallras ut för att rymmas i de nya lokalerna. David Spelbacken från Stoppa flytten av stadsbiblioteket berättar:
– Exakt hur mycket det kommer minska är inte klart i dag. De upptäckte i oktober förra året att de hade mycket mindre plats än beräknat och skulle bli tvungna att kasta cirka 30 procent av böckerna. De försöker nu hitta lösningar för att åtgärda detta, men nog kommer de behöva minska antalet böcker rejält.
Den 1 mars 2013 skriver Västerbottens folkblad att det nya biblioteket beräknas bli 6 000 kvadratmeter – det villa säga 700 kvadratmeter mindre än det är på nuvarande plats och tvärt emot politikernas argument för varför flytten var nödvändig.
Problemen som uppstått kring planeringen av Kulturväven stannar dock inte här. För att planera det kvinnohistoriska museet som ingick i den ursprungliga uppgörelsen har en styrgrupp tillsats under det Vänsterpartistiska kommunalrådet Tamara Spirics ledning. Den 13 februari meddelar projektledaren Charlotta Gustafsson att hon säger upp sig. Hon menar att hon inte känner sig ha Spirics förtroende och pekar på problem i den politiska styrningen av projektet. Principen om ”armlängds avstånd” borde råda. I kölvattnet av konflikten kommer även flera av de övriga i den politiskt tillsatta arbetsgruppen att lämna i protest och därmed upphäva samförståndet som varit rådande kring Kulturvävens blivande.
Bara 200 meter från byggarbetsplatsen där Väven ska stå på kajområdet ligger Verket, ett autonomt musikhus som startades av ideella krafter för drygt sex år sedan. Även de har sedan början av året fört en offentlig kampanj för verksamhetens överlevnad. Emma Swanström, medgrundare och fortfarande aktiv i föreningen berättar att de sedan starten haft ett rivningskontrakt, men att det först är nu det börjat hända saker.
– Verket är beläget där projektet ”staden mellan broarna” planeras, och nu ska ombyggnationer ske. Detta hänger ihop med bygget av kulturväven och det förestående kulturhuvudstadsåret.
I Umeås fördjupade kulturhuvudstadsansökan lyftes just Verket fram som en av tjugotalet verksamheter som ska måla upp en bild av det specifika för Umeås kulturliv. Att de nu tvingas bort i kölvattnet av kulturhuvudstadsårets stadsomvandling kan därför beskrivas som en ödets ironi. För Emma är det därför även självklart att kommunen bär ett ansvar för att en lösning kommer till stånd.
– Verket har gynnat Umeås kulturliv något helt enormt för en hittills väldigt låg kostnad för kommunen. Jag förväntar mig att de hjälper oss hitta lokaler på alla sätt de kan, och ger oss ekonomiskt stöd för att kunna installera oss i dem.
Hur det går är ännu en öppen fråga. De engagerade letar febrilt efter en ny lokal samtidigt som kampanjen pågår för att belysa situationen och få politikerna att agera.
Den röda tråd av konflikter som löper längs med Umeås kulturhuvudstadssatsning ger en fingervisning av den motstridighet som omgärdar projektet, trots kulturhuvudstadsorganisationens ständigt optimistiska marknadsföring. Den visar otvivelaktigt att den ekonomiska mobiliseringen inte per automatik gynnar de kulturella verksamheterna, utan tvärtom i vissa fall tränger bort desamma. Även delaktiggörandet av medborgarna tycks allt oftare sättas ur spel när det ställs i konflikt med den berättelse som är central i stadens marknadsföring.
Om några månader ska programåret inledas, med en slutgiltig budget på 140 miljoner. En rad grupper, verksamheter och kulturutövare har fått stöd för att genomföra aktiviteter som ska garantera att festen inte uteblir.
När jag avslutningsvis frågar Emma Swanström hur hon, efter alla turer, känner inför 2014 uteblir dock entusiasmen:
– Jag ser faktiskt inte fram emot året. Jag tycker det har skötts dåligt, även om jag kommer att glädjas åt den kultur jag tack vare titeln får uppleva. Allt hade kunnat göras så mycket bättre. Så många bärare av Umeås kulturliv hade kunnat ges känslan att de äger detta och fått lön för sin möda. Jag tror att det kommer att kännas som något av en lättnad när all anspänning är över och vi kan blicka framåt.
