Att de som styr vårt land inte gillar anställningstrygghet är ingen nyhet. Det läggs oftast fram som ett hinder för flexibilitet, när principen ”först in, sist ut” krockar med ”rätt person på rätt plats”. ­Intressen står mot varandra, det är normalt o­ch den omständighet som ytterst ligger till grund för alla tvister och överenskommelser på arbetsplatsen. ­Arbetsköparen vill kunna hålla öppet för neddragningar i sämre tider, ­arbetarna vill ha ett grundläggande skydd för anställningen. 

Det är dock inte hela sanningen. En faktor som påverkas enormt av försämrad anställningstrygghet är benägenheten hos arbetare att kräva sin rätt och att agera fackligt. Ju lättare det är att sparka vem man vill, desto större risk tar den som står upp för sina rättigheter på jobbet. 

Detta får i slutändan återverkningar på alla områden, när möjligheten att ställa krav minskar och otryggheten ökar.
 

Redan i dag finns goda möjligheter att göra ett urval vid sidan av den strikta turordningen vid uppsägningar. Tricken är många, och mark­naden för arbetsrättsjurister god. I sista hand kan en arbetsköpare välja att ta en fällning i ­Arbetsdomstolen, betala skadestånden och ändå neka den anställde att få jobbet tillbaka – helt i enlighet med Lagen om anställningsskydd, Las. 

Det är konsekvenserna av denna process regeringens utredare vill mildra – för arbetsköparen. Nu ska man inte längre vara skyldig att betala ut lön för den uppsagde under hela tiden fram till dess att AD fällt sitt avgörande, maxgränsen för skadestånd till ogiltigt uppsagda minskas för företag med färre än 50 ­anställda och skyldigheten att utreda möjligheterna till omplacering försvinner.
 

Utredningen föreslår inte ett avskaffande av Las, så fungerar det inte i ­alliansens Sverige, oavsett vad starka krafter på arbetsköparsidan önskar sig. ­I stället inför man försämringar som ska vara lagom för att få facken att råda sina medlemmar till förlikningar – något som givetvis ofta sker redan i dag. 
 

Slutresultatet blir detsamma, otryggare anställningar med försvagad facklig makt som följd.

Naturligtvis kan man välja att se detta som en utveckling av mindre ­betydelse, då lagstiftning och rättspraxis kring bemanningsanställningar betyder ännu mer för otryggheten och tystnaden på arbetsplatserna. Dock kompletterar Las-utredningens förslag på ett obehagligt vis den situation som bemanningsbranschens ­utbredning skapat. Och samma ­ arbetsköpare gynnas i båda fallen.