”Water lords” försvarade av ”muscle men”. Nej, det är ingen tecknad serie. Det handlar om Bangladesh, där de rika stjäl från den fattiga majoriteten trots en lag som ska garantera de jordlösa land. Veckans radarskribent har läst Per Erixons nya bok om Bangladeshs kämpande landsbygdsbefolkning.
I bland leker socialister med tanken på att själva luften skulle göras till en vara bland andra varor. Om varje andetag kostade, hur skulle vi då överleva? I Bangladesh privatiseras inte luften men väl vattnet av så kallade water lords, som även lägger beslag på stigarna till brunnarna för att hindra de fattiga att ta sig dit.
”På samma sätt som den fattiga landsbygdsbefolkningen i England undan för undan stängdes av från landets allmänningar vid tiden som föregick den industriella revolutionen, i syfte att skaffa råvaror och arbetskraft till de framväxande ullindustrierna, stängs nu Bangladeshs fattiga landsbygdsbefolkning av från vattentäkter och tidigare allmän mark”, skriver Bangladeshkännaren och aktivisten Peter Custers som citeras i Per Erixons Ge oss jord, ge oss frihet.
Ibland leker socialister med tanken på hur egendom en gång uppstod. Hur någon för första gången utropade ett stycke mark till sitt. I Bangladesh upprepas urscenen. Det slam som floderna för med sig ut i havet ger kontinuerligt upphov till nya öar. Att ingen kan utge sig för att äga dessa öar ger en chans för de jordlösa att hävda sin rätt och ockupera dem.
Att de jordlösa ockuperar oanvänd mark hindrar dock inte de rika från att reagera som om de blivit bestulna. Som ett brev på posten anländer utsända så kallade muscle men om natten. Ibland behöver kapitalet inte ens anlita några våldsverkare utan staten står för grovjobbet. Inte så underligt kanske, då många av de lokala politikerna tillhör den jordägande klassen. När statens specialstyrka ingriper slutar det påfallande ofta med att jordlösa människor dör.
I den stund som polis noggrant demolerar de fattigas egendom förnekas äganderätten och ironiskt nog till försvar för densamma. Så tar idén ut sig själv, plus minus noll. Denna nollpunkt tillåter inga illusioner. Den rena dominansen framträder. Sveriges ambassadör har påpekat att överklassen
i Bangladesh inte ens låtsas ha sympati med de fattiga.
Ockupanterna sätter en ära i att göra motstånd med enkla traditionella vapen. Främst i leden står kvinnorna, som stått för bonderörelsens uppsving sedan den organiserade sig på 1970-talet.
Våldet mot de fattiga kan också bestå i framtvingad svält i ett område som sedan civilisationens början har producerat ett överflöd av mat. Likaså har kläder under vissa tider varit för dyra att köpa i det Bengalen som sedan de gamla grekernas tid exporterat just textilier. Halvnakna demonstrationståg åtgärdade just detta missförhållande.
För det är inte alltid som våldet får önskad effekt. Ibland väcker det
i stället solidaritet och kampanda. Då använder sig de rika i stället av lagen. Genom långa och kostsamma juridiska processer och falska brottsanklagelser bekämpas de jordlösas krav. Detta trots att kraven finner stöd i regeringsdeklarationen från 1987, kallad The Land Administration Manual. Där fastställs att de som inte har hus eller jord att bruka, mer än för bostaden, eller högst en halv acre mark (omkring 2 000 kvadratmeter) ska tilldelas regeringsägd mark, så kallat khasland.
Den ökände amerikanske utrikesministern Henry Kissinger gav Bangladesh epitetet ”basket case” för att beskriva hur biståndspengar där försvann som i ett bottenlöst hål av korruption. Pengar försvinner dock inte bara på väg till utan kanske framför allt på väg från de fattiga. Det absurt höga skatteuttag som britterna tillät sina hinduiska (och senare även muslimska) skatteindrivare bidrog till vad som i boken kallas en parasitär ekonomi, där många mellanhänder kunde sko sig på de fattiga böndernas arbete. Fyra femtedelar av värdet slukas fortfarande i kedjan från produktion till konsumtion.
I dag framhålls dock inte Bangladesh som skräckexempel av nyliberaler utan som föredöme. Landets tillväxt och anpassning till Världsbankens krav hyllas. Man pekar gärna samtidigt på framsteg som minskad undernäring och barnadödlighet samt det faktum att allt fler flickor får gå i skolan. Det ekonomiska miraklet förklaras med emigrantarbetare, utnyttjade till max av bland annat Saudiarabien, som skickar hem pengar till sina familjer, och den textilindustri som försörjer våra västerländska modebloggar. Och ja, det finns en växande medelklass i Bangladesh som syns och hörs. Fortfarande utgörs dock den överväldigande majoriteten av landlösa bönder. 1998 uppgick de till 70 procent av befolkningen, skriver Per Erixon. En uppdaterad siffra saknas tyvärr.
Men vad har egentligen tillväxt betytt historiskt? Konstbevattningen som gav ett överskott av främst ris var förutsättningen för skapandet av en härskande klass. Överflödet blev en anledning till konflikter. Inkomsterna som genererades av exporten möjliggjorde den brittiska kolonialmaktens expansion. I dag odlas jätteräkor snarare än indigo, men exportberoendet är detsamma.
Av samma orsak blir markegendomar över hela världen allt dyrare, när de rika bjuder över varandra, medan värdet på arbete står stilla eller till och med sänks, när de fattiga konkurrerar med varandra. Det i sin tur öppnar upp för ett utnyttjande av kvinnor och barn, eftersom de kan betalas lägre. Liksom då västvärlden industrialiserades blir bieffekten att kvinnorna kan börja drömma om en framtid som självständiga, om bara lönerna blir någorlunda jämställda männens. Enligt den liberala traditionen handlar feminismen just om detta: att kvinnor börjar uppfatta sig och uppfattas som ekonomiska individer. Backlashen består självklart i ett försvar för gemenskapen, traditionen, familjen. Religionen är sällan långt borta i Bangladesh, där den fattiga bondebefolkningen tytt sig till islam i opposition mot hinduiska härskare.
Splittringen mellan hinduer och muslimer var ett av den brittiska kolonialismens maktmedel. De nuvarande politiska partierna konstruerar sin dramaturgi utifrån samma polarisering. Sedan svälten på 1940-talet som dödade 3 miljoner människor och väckte revolten även bland kvinnorna har de fattiga byggt sina egna organisationer över kast- och religionsgränser.
Pseudoradikala rörelser som nationalism eller religiös extremism pekar alltid på den som senast hade makten och döljer på så sätt sin egen maktställning, historiskt eller i nuet. När fria val återinfördes 1991 efter det att två militärdiktatorer på varandra styrt landet blev den överlägsna vinnaren Bangladesh National Party. Ett parti som grundats av den förste militärdiktatorn.
Bangladeshiern Muhammad Yunus tilldelades 2006 Nobels fredspris för en innovation i tiden: mikrolån. Idén verkade uppfriskande i den av solidaritetstänk och godhetsideal infekterade biståndsdebatten: i stället för att ge pengar till de fattiga kan vi ge dem lån! Den fattiga transformeras så till entreprenör och en affärsidé snarare än rent lidande kvalificerar dig för stöd. Men de intervjuade i boken vet att berätta om mikrolånen som fällor, med höga räntor och stränga återbetalningskrav.
Till vilken hjälp är ett mikrolån då någon i familjen blir allvarligt sjuk? När ditt hus spolats bort på grund av klimatförändringar, som du knappast orsakat? De fattiga drömmer inte i första hand om mikrolån eller biståndspengar utan om att tilldelas den jord som de enligt lagen har rätt till.
Fattiga bönder drömmer inte heller samma drömmar som de rika när det gäller jordbruket. De tackar nej till den gröna revolution som iscensatts ovanifrån, med fröer steriliserade genom genmanipulation, konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. De kräver hållbar självförsörjning. De vill täcka de egna behoven snarare än producera för en exportmarknad.
Självorganisering och självförsörjning är tacksamma ämnen för en syndikalist. Och med en syndikalist vid pennan är det inte förvånande att största delen av boken består av intervjuer där de berörda själva får komma till tals. I stället för det vanliga journalistiska kallsinnet tar författaren aktivt ställning. För den sakens skull förskönas inte korruptionen som återfinns även i bondeorganisationerna. Att bokens bilder ibland inte håller högsta kvalitet uppges bero på att originalen kommit bort då de använts för att sprida kunskap om situationen. ”Precis som vi en gång lovade att vi skulle göra.”
