Inte ens en rejäl ekonomisk kris rår på utsläppen. Stadigt stiger halten av koldioxid i atmosfären och alla försök att begränsa dem har hittills misslyckats. Senast avslöjades, återigen, hur EU:s utsläppshandel mest fungerar som kassako för de riktigt stora utsläpparna. Till synes fullkomligt blåögt har EU snällt frågat företagen hur mycket de beräknar att släppa ut och sedan gett dem gratis utsläppsrätter därefter. Generöst! Eftersom företagen ”råkat” ta i för mycket i sina beräkningar har de fått utsläppsrätter över och kunnat casha in. Ståljätten SSAB tjänade till exempel 240 miljoner förra året på detta.

Miljöminister Andreas Carlgren tycker att det är helt i sin ordning eftersom företagen då kan ”använda de pengar som de tjänar på utsläppsminskningarna för att förbereda ytterligare minskningar”. Samtidigt vill samme Carlgren införa en koldioxidskatt i EU, för de 60 procent av utsläppen som inte omfattas av utsläppshandeln, till exempel bensin.

Det behöver inte vara fel med en koldioxidskatt, men den kommer att behöva bli väldigt hög om den ska kunna minska utsläppen så mycket som krävs.

I två färska vetenskapliga artiklar i Nature har två forskarlag övergett dribblandet med procent och i stället räknat på hur många fler ton koldioxid vi kan fylla atmosfären med innan temperaturen når 2 grader – den nivå där klimatförändringarna riskerar att bli okontrollerbara (om inte förr). Ungefär 1000 miljarder ton finns det plats för. Det kanske inte låter mycket, men med nuvarande ökningstakt har vi förbrukat dessa redan år 2021.

Här uppstår den frågan som borde vara grundläggande i klimatsammanhang: hur ska de utsläpp vi vågar göra fördelas?

Rimligen bör en stor del fördelas till den fattiga delen av världen där det många gånger inte ens finns elektricitet i dag och behovet av utveckling är stort. Den mängd koldioxid som finns att fördela till de 13 procent av världens befolkning som bor i EU-länder lär därmed inte vara så värst stor.

Den klassiska marknadslösningen på detta är att höja priset med hjälp av en koldioxidskatt så att efterfrågan minskar på de fossila bränslena som orsakar koldioxidutsläppen. Det vill säga, fördela utsläppen till de som har råd att betala för sig.

När det gäller företagens utsläpp har dock EU valt en annan väg eftersom man inte vill skada industrin. EU:s utsläppsmarknad gör att företagen slipper koldioxidskatt och betalar i stället med utsläppsrätter – som de alltså får gratis.

En kombination av skatt och utsläppshandel är så klart bra för företagen, men dålig för vanligt folk, särskilt låginkomsttagare som skulle drabbas hårt av en hög koldioxidskatt.

En mer rättvis lösning vore att låta företagen betala för sina utsläppsrätter genom auktionering och samtidigt dela ut gratis utsläppsrätter till medborgarna enligt en lika för alla-princip.

Det finns flera intressanta idéer om hur detta skulle gå till på nationell nivå: individuella utsläppsrätter, koldioxidransonering och Cap & Share är några. Fiaskot med EU:s utsläppshandel gör att dessa idéer borde bilda grunden i ett nytt ramverk även på EU-nivå.