Rågsved byggdes upp under bostadsbristens 1950-tal. 1956, bara två år efter att planen antagits av stadsfullmäktige, började de första Rågsvedsborna flytta in. Det tog ytterligare två år innan den första skolan byggdes och tre år innan tunnelbanan öppnade.
De som flyttade till Rågsved kom framför allt från det fattiga och nedgångna Södermalm i Stockholm. Det var arbetarfamiljer som flydde trånga ettor med bara kallvatten och utan toalett.
Med de nya familjerna kom också ett omfattande missbruk av alkohol, och barnen växte upp och började använda allt tyngre droger.
– De dog som flugor. Så tragiskt. Det fanns väl ingen Rågsvedsbo som inte hade flera klasskamrater och lekkamrater som dog, säger Sam Carlquist, en av dem som bott länge i området.
Sam Carlquist flyttade till Rågsved 1977 och in i den lägenhet där hans fru växt upp. Nu är han på väg att pensioneras. I 30 år har han varit programchef för Kungsträdgården, ett jobb där han spånar fram idéer om evenemang, sätter budget och producerar. Förra året fick han S:t Eriksmedaljen av Stockholms stads kommunstyrelse för sitt slit, och han berättar om sin reaktion när borgmästaren ringde upp för att erbjuda honom medaljen:
– Hur många såna här samtal har kommit till Rågsved? Det var min första tanke! Jag kände mig lika mycket som en representant för Rågsved som för Kungsträdgården när jag fick det här samtalet.
Nu förbereder sig Sam Carlquist inför sin pensionärstillvaro med att skriva dikter och kåserier som han lägger ut på Facebook – minst en varje dag – och han har startat ett utbyte med tredjeklassare i Snösätraskolan, som via sin lärare får ta del av hans korta historier. Ibland blir barnen själva inskrivna i historierna och de skriver egna texter tillbaka.
– Allt jag skriver till dem är ju för att stimulera dem att skriva, att inte vara rädda för orden, att inte måla upp sin egen okunnighet utan – kör på, säger han.
I dag har det synliga missbruket minskat betydligt i Rågsved, och de svenskättade industriarbetarna har blivit en del av ett riktigt internationellt scenario – knappt 70 procent av invånarna är födda i andra länder eller har två föräldrar födda i andra länder. De flesta har rötter i Afrika och Asien, men alla världsdelar finns representerade här.
Hit flyttade jag själv för sju år sedan, in i min första alldeles egna lägenhet i närheten av Rågsvedsskolan. Och här lärde jag känna familjen Wejdan – Saida, hennes man och deras sju pojkar.
Saida Wejdan kom till Sverige 2007. Då hade hon lämnat sitt hemland Afghanistan för Pakistan några år tidigare.
– Vi flyttade från Afghanistan eftersom ekonomin var dålig, det var krig och livet var inte tryggt. Men det var samma sak i Pakistan – man kunde inte planera framtiden, säger hon.
Baktash Wejdan, fjärde äldsta sonen, tolkar från dare. Saida Wejdan har läst svenska på SFI, men det går lättare med tolk.
– Min man flyttade hit till Sverige sex–sju år före oss. Jag bodde ensam med alla barnen i Pakistan, och det var svårt ekonomiskt. Jag arbetade och mina barn jobbade också för att vi skulle klara oss, berättar hon.
– Jag var tio år när jag började jobba, vi fick jobba på marknader tre dagar i veckan och vi gick i skolan också, inflikar Baktash Wejdan, som i dag studerar till sjuksköterska.
Men en stor del av Saida Wejdans energi gick åt till hennes arbete – i alla år var hon lärare och rektor på flickskolor i både Afghanistan och Pakistan, och det inkluderade att övertala föräldrar att låta sina döttrar gå i skolan och att se till att barnen fick tillgång till skolböcker och annat utan att behöva betala.
– Jag har haft 600 elever som inte hade någonting alls – men nu har de en utbildning och kan läsa i alla fall.
I Pakistan började Saida Wejdan också engagera sig i RAWA, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan, en organisation som bland annat arbetar med kvinnliga flyktingar från Afghanistan, med utbildning av barn och kvinnor, och som resolut står emot både talibanernas förtryck och USA:s ”krig mot terrorismen”. 2010 kallade brittiska The Guardian RAWA för ”en av landets mest fascinerande och hemliga organisationer” som de afghanska myndigheterna ser som ”farligt subversiva”.
I Rågsved ser livet annorlunda ut.
– Det bästa är att jag vet att mina barn kan gå till skolan och att de kommer tillbaka hem – jag känner mig väldigt trygg här, säger hon.
Men under åren i Sverige har hon inte hittat ett arbete, och det har tärt på henne. Just nu är hon sjukskriven och går ofta till läkare och sjukgymnast. Ibland arbetar hon med en afghansk kvinnoförening, som är mer en social sammanslutning än en politisk.
– Det är det svåraste – att jag inte har hittat något jobb här.
6,8 procent av Rågsveds invånare är öppet arbetslösa, jämfört med 3,3 procent i Stockholm. Medelinkomsten 2011 var 209 900 kronor, jämfört med 339 200 för Stockholm. Samma år fick nästan 13 procent ekonomiskt bistånd, vilket bara 3,6 procent fick i Stockholm som helhet.
– Det är inte en förort med markanta sociala problem, säger Sam Carlquist.
– Det finns arbetslöshet, det är ett stort problem. Sedan finns det, som jag tror, en kamouflerad men ganska utbredd fattigdom – det finns ganska många ensamstående mammor som sliter hund för att klara av vardagen. Inget av det där sticker i ögonen, men vi vet att det finns.
Nej, fattigdomen märks inte alls tydligt. Rågsved är slitet och centrumet litet och trist, men det är också lummigt och grönt på somrarna och många boende håller noggrant efter sina uteplatser och små täppor med odlingar, vilket ger ett småstadsaktigt intryck. Lite intressant är att här finns flest plankare i hela Stockholm – nästan var tionde resa plankas – och det har blivit en vana att passera spärrarna med någon som ”tar rygg”.
– Ja, det tror jag säkert, säger Eva Wesslén och skrattar och påpekar att hon själv brukar köpa månadskort.
Hon har bott i Rågsved i tio år. Sedan hon blev pensionär för några år sedan har hon tagit en mastersutbildning i arkeologi, och tillsammans med andra natur- och kulturintresserade anordnar hon vandringar i Rågsveds natur.
– Vi gör det för att visa upp områdets kvalitéer, för att öka trivseln och utbilda folk, säger hon.
Eva Wesslén är också ordförande i Kräpplagruppen. Kräppla betyder ungefär gräla, pladdra, prata högljutt. Och det är precis vad gruppen gör. BoKlok, ett företag som Skanska och Ikea driver tillsammans, har fått markanvisningar för att bygga 85 hus. Men att bygga i friområdet var ingen bra idé, tyckte Kräpplagruppen, som tillsammans med flera andra lokala organisationer förra året samlade in 23 000 kronor för att begära en inventering av området av Skogsstyrelsen.
– Jag kallar det för faktabefriad planering. Det finns väldigt höga naturvärden i Rågsved, men det hade man inte tagit reda på. 80 procent av skogsmarken i Rågsved är nyckelbiotoper, det visade Skogsstyrelsens inventering, säger Eva Wesslén.
”Nyckelbiotoper är skogsområden med mycket höga naturvärden. De har en nyckelroll för bevarandet av skogens hotade växter och djur”, förklarar Skogsstyrelsen. Vidare finns över 40 rödlistade arter inom friområdet.
– Och här ska man bygga radhus, utbrister Eva Wesslén.
Ingen energi har sparats för att förhindra att den viktiga och känsliga naturen skyddas. Efter att Stockholms stad utlyst en markanvisningstävling – där marken skulle säljas till högstbjudande företag – skrev aktivisterna brev till alla företag som kontaktats för att tävla om marken, och avrådde dem från att delta. Till slut blev bara BoKlok kvar. NCC, som jobbat hårt för att få bygga här fick inte mindre än fyra besök av aktivisterna, och de har nu hoppat av.
– Jag har en viss känsla av att vi har påverkat dem en del, säger Eva Wesslén.
Och, kanske det viktigaste, så har Kräpplagruppen och dess allierade identifierat tio alternativa platser för husen och kräver att friområdet i stället görs om till naturreservat.
– De är nog lite förvånade över att vi fortfarande håller på och inte ger oss – men det ligger nog i Rågsveds själ, och det smittar av sig på nya föreningar.
Saken är den att Rågsved har en historia av engagemang och organisering. Sam Carlquist berättar om hur folk en dag blev trötta på hur drogerna dödade deras vänner och älskade och bestämde sig för att sätta stopp för den handel som var direkt kopplad till drogerna. På några månader avstannade kommersen, eftersom Rågsvedsborna slutade att köpa varorna som födde droghandeln.
– Och det var alltså ortsbefolkningen, ungdomarna själva, som sa: Nu är det mer än nog, nu är det stopp. Det var inga myndigheter inblandade i de besluten, säger Sam Carlquist.
– Det friska och starka i människan blir ju väldigt tydligt i sådana sammanhang – man tar ansvar för varandra. Det var väldigt starkt, jag var väldigt impad. Jag var helt nyinflyttad då.
Musiken har också ett glänsande förflutet här. Det var på samlingslokalen Oasen som Ebba Grön började spela ihop 1977. I dag är Oasen namnet på centrumets pizzeria som spelar dånande popmusik sent på kvällarna. I nutidens Rågsved är Nya Folkets Hus lite navet kring vilket ett ”rikt och mångfacetterat” – för att använda ordförande Leif Rönngrens ord – föreningsliv rör sig. Musketörerna startades 2008 för att stödja Rågsveds missbrukare och deras barn, det finns invandrarföreningar, nätverket Linje 19 och en ny, stor skateboardförening. Folkets Hus har nästan 30 medlemsföreningar och är större än någonsin, efter att ha återuppstått efter en konkurs för fem–sex år sedan.
Fotboll är en omtyckt sport i Rågsved, och många som spelar gör det spontant och för att det är socialt och roligt. En av dem som däremot satsar hårt på sin träning är Ali Mousa. Han har precis börjat andra året i Atleticagymnasiet, och han tränar för att bli fotbollsproffs.
– Här i Rågsved finns det många förebilder som gör mycket för att hjälpa andra. I Parkleken spelar de äldre – 20-åringarna – fotboll med de yngre, säger Ali Mousa, som är 17 år och har bott i Rågsved större delen av sitt liv, efter att ha fötts i Vårby gård.
I somras anordnade Folkets Hus fotbollsträningar och turneringar för barn och ungdomar. De tränade och möttes i en turnering varje helg. Mest var det killar som kom. Tjejerna föll bort efter första veckan.
– Vi ska fundera vidare på vad vi kan göra för att också ha tjejverksamheter, säger Leif Rönngren.
Han tillägger att styrelsen har lagt märke till att flickorna inte deltagit i fotbollen. Många vill sporta, men hindras av de höga avgifterna till ortens idrottsförening, eller så hålls de hemma av föräldrarna. Och tyvärr lyser föräldrarna med sin frånvaro när det gäller de ungas aktiviteter.
– Ordnar man aktiviteter för barn och unga så ser du ingen förälder. Det är en sak som är unik med Rågsved – ungarna är ute själva, säger han.
Därför blev Leif Rönngren så förvånad över den enorma uppslutning som skedde när kravaller bröt ut i Husby och sedan spred sig till Rågsved i maj i år. Hundratals kom och nattvandrade och tusentals följde hemsidans uppdateringar.
– Här var det kriminella nätverk som försökte organisera upp och förstöra. Vi plockade undan järnrör, vi hittade bensinbomber, jag hittade molotovcocktails. Vi hittade en gasolbomb. Så det var väldigt oroväckande och folk kände sig otrygga.
Leif Rönngren tror att samlingen ledde till att hotet om hårda drabbningar mellan fascister – som körde till Rågsved i kolonner utrustade med basebollträn – och invandrarungdomar avvärjdes.
Att Rågsved i ett turbulent klimat hotades av fascister var verkligen oroande, men inte förvånande, med tanke på demografin.
Och detta är något som tas upp av alla intervjuade.
Saida Wejdan nämner det mångkulturella som något av det bästa med området, och som bidrar till att hon trivs. Sam Carlquist säger lyriskt att ”den här miljön har format människor på ett självklart och positivt sätt”. Eva Wesslén vägrar gå med på att Rågsved är segregerat: ”Det är innerstan som är det – här bor ju hela världen!”.
Ali Mousas föräldrar kommer från Irak, han pratar bara arabiska hemma, och han känner sig mer utländsk än svensk.
– Det blir så automatiskt – det beror på vilket umgänge man har, och här är det många från olika ställen, säger han.
Det är något positivt, tycker han.
– Många utifrån tycker att Rågsved är ett bra ställe. Det känns tryggt, särskilt när man känner alla – jag har ju bott här i 13 år. Väldigt många tjejer är ute om kvällarna också, det är inte jobbigt.
I en av de många små parkerna sitter Sabina Bekibele och Marzich Golkhar. De har bott i Rågsved i tre respektive sex år. Sabina Bekibele kom från Borlänge, trivs som fisken i vattnet och tycker att det är lite synd att hon måste flytta eftersom hennes man fått jobb i södra Sverige. Själv gick hennes vikariat på en förskola ut under sommaren.
– Jag trivs jättebra – det är nära naturen och nära stan, det är bra förskolor. Och jag är gift med en afrikan och tycker om det internationella, säger hon.
Marzich Golkhar, som är född i Iran och som nyss blivit färdig ingenjör, håller med. Hon gillar den kulturella blandningen, men är lite mer avvaktande inför framtiden.
– Nackdelen är att alla svenskar flyttar ut och invandrare flyttar in. Det märks, mina svenska grannar flyttar ut. Man vill ju bo lite blandat, säger hon.
Via medlemmar i Vänsterpartiet har en partipolitiskt obunden kvinnogrupp nyss startats i Rågsved. Marzich Golkhar och Sabina Bekibele har deltagit på några träffar. Det handlar mest om att hitta en gemenskap och att komma på aktiviteter som kan passa alla.
– Det här är ett område med många som har utländsk bakgrund och som är nyanlända – många känner sig ensamma, och kan man inte språket blir det ett hinder, förklarar Marzich Golkhar.
Just språket är en stötesten. Deras barn talar med brytning och ibland med bristfällig grammatik, något som de får med sig från skolan, och det oroar.
– Jag märker skillnad mot min systers barn – deras svenska är hundra gånger bättre än min sons. Det känner jag är det enda negativa, säger Sabina Bekibele.
– Det är tabu att prata som de gör i svenska områden, säger Marzich Golkhar.
Om inte det svenska samhället börjar se förortsspråket som en acceptabel och positiv utveckling, så borde resurser sättas in i skolorna för att se till att även utlandsfödda barn och barn till utlandsfödda föräldrar får med sig en fullvärdig svenska, menar hon.
Det lite tilltufsade Rågsved har fortfarande en tragisk historia att göra upp med, en socialt sliten nutid att hantera och ett rykte som bara kan bli bättre. Ali Mousa sammanfattar i alla fall en hoppfull framtid.
– Det skulle vara skönt att fortsätta bo här, och bli en av de äldre som hjälper de yngre. Det skulle vara bra.
