Vänstern och vardagen

Skriva städlistor, arbeta heltid, tala klarspråk om att ”sova med fienden” eller skilja sig. Det är några av de konkreta förslag för ökad jämställdhet
i vardagen – på individplan – som debattörerna runt bordet kom upp med.
Men att ta itu med kvinnors ”dubbelarbete” och allt vad det innebär av stress, hälsoproblem och sämre möjligheter i arbetslivet handlar snarare om att diskutera lösningar på politisk nivå.

Förutom en utbyggd barnomsorg är det inte många av kvinnorörelsens visioner från 1970-talet om ett ”nytt” vardagsliv som förverkligats, trots stark mobilisering. Varför?

SVANTE TIDHOLM: Först vill jag fråga, var inte feministrörelsen mycket bredare då och angick många fler? Nu känns rörelsen mer dominerad av medelklass. Är det inte därför debatten handlar mer om till exempel queer än vardagsproblematik?

GUDRUN SCHYMAN: Jag var inte med i någon feministrörelse på 1970-talet, men det jag såg av den var mycket livaktigt. Men det var ju ett annat politiskt klimat då, hela det politiska klimatet har gått mot en privatisering i alla bemärkelser och de politiska perspektiven har snävats in till att bli mycket mer privata, vilket innebär att diskussionen om samhällsplanering, bostadsbyggande och kollektivhus betraktas som ren sekterism. Vi har tagit upp detta mycket inom Feministiskt Initiativ och det betraktas ju som väldigt aparta frågor, trots att jag tycker att det är något väldigt centralt. Det handlar inte bara om att den feministiska rörelsens agenda förändrats, utan snarare samhällsklimatet.

INGA-LISA SANGREGORIO: I Grupp 8 drev vi kravet ”arbete åt alla”; kvinnor måste ha en egen försörjning. Daghemmen var en nödvändig förutsättning. Men våra övriga krav, kortare arbetstid – sextimmarsdagen – och kollektiva boendeformer som underlättar vardagslivet återstår att genomföra. Senare var jag med och ordnade konferenser om att ”bygga och bo på kvinnors villkor” med kvinnor från de nordiska länderna och det var ett jätteintresse! Jag tror att det skulle kunna bli så igen.

SCHYMAN: Jag håller med dig om att frågorna kan bli heta igen. För de krav som kvinnorörelsen drivit länge om närhet i samhällsplaneringen och kortare arbetstid, är väldigt kopplat till klimatfrågan.

Vilka lärdomar finns att dra från kvinnokampens historia? När rörelsen har mobiliserat runt en fråga i taget har segrar vunnits, som rösträtt, barnomsorg och kvotering i politiken. Är det för komplext att förändra hela samhällsplaneringen?

SCHYMAN: Man kan uttrycka det i termer av att det blir för svårt, men det som händer är att då kommer motståndet fram. Så länge man håller sig till en isolerad fråga kan man få en väldigt bred uppslutning men man hotar inte makten. Det går att genomföra en isolerad fråga, som barnomsorgen. Det är en otroligt bra reform men den har ju inte i grunden ändrat den patriarkala maktordningen. Man måste jobba på flera nivåer samtidigt, både brett i enskilda frågor och med ett långsiktigt systemskiftande ”maktrubbningsarbete”.

HELENE SIGFRIDSSON: Vi märker väldigt tydligt inom Makalösa föräldrar, att om vi arrangerar ett seminarium om bostadsfrågor så kommer det jättemånga människor, majoriteten av dem är kvinnor, och intresserade av precis samma lösningar som då, till exempel kollektivhus.

Frågorna engagerar säger ni, men ger det något avtryck i politiken?

SANGREGORIO: Jag har ju varit på flera internationella kvinnokonferenser för att diskutera samhällsplanering och bostadsbyggande, som skulle vara bättre för kvinnor – och även för män och för klimatet – och en sak man kan se är en förfärlig statistik över utvecklingen i alla länder. Hur många barn kan till exempel gå själva till och från skolan? Det har gått ner i alla länder. Det innebär att föräldrarna måste följa eller köra dem, och så blir det ännu mer biltrafik, ännu farligare – och ännu färre kan gå själva. Jag bor precis vid en förskola och ser hur föräldrarna kör som dårar, speciellt när de har lämnat ungarna. Och det är ju tid som egentligen är helt meningslös. Man kan mäta hur lång tid det tar för människor att bädda och städa, men hur mäter man det ”onödiga” resandet?

Innebär det att det är en hoppfull tid nu, att klimatfrågan öppnar möjligheter till förändring, eftersom mycket måste förändras?

SCHYMAN: Absolut! Det är inte bara en möjlighet utan en nödvändighet! Jag tror att vi kommer att få se många av kvinnorörelsens klassiska frågor diskuteras, även globalt.

Vilka frågor syftar du på?

SCHYMAN: Till exempel arbetstidsförkortningsfrågan. Den kan vara en motor och verktyg i den omställning som vi måste göra. Därför är den frågan väldigt viktig att lyfta igen, ur ett bredare perspektiv.

SANGREGORIO: De som alltid har varit för, socialdemokratiska kvinnoförbundet, har ju sagt att de inte längre driver frågan. Samma sak med Kommunal. Otroligt sorgligt! En orsak till att det inte hänt något är att fackföreningsrörelsen, som ju är väldigt mansdominerad, alltid har varit oerhört rädd för kravet på kortare daglig arbetstid. Vad skulle arbetarna med lediga lördagar till? Skulle de behöva vara hemma och ”hjälpa till” med städning?

TIDHOLM: Det är väl det man kan misstänka ibland, när man ser vilket motstånd det finns mot kortare arbetstid. Och speciellt med tanke på den statistik som visar att nyblivna pappor jobbar mer än de gjorde innan de fick barn. Vill de hellre jobba än vara hemma?

Ni säger alla att det är viktigt, men är det möjligt att blåsa ny energi i sextimmarsfrågan?

ALLA: Ja, absolut!

SCHYMAN: Ibland tänker jag på att det politiska minnet är väldigt kort. Det är inte så länge sedan det fanns en stor majoritet som såg att välfärdsutvecklingen också innefattade en fortsatt förkortning av arbetstiden. Att gå från 48 till 40 timmars arbetsvecka tog tid. Men när det sista steget togs, på 1970-talet, och lediga lördagar infördes, fanns en bred majoritet i riksdagen bortsett från moderaterna, att denna utveckling skulle fortsätta. Enligt en statlig långtidsutredning från den tiden skulle 30-timmarsveckan vara genomförd år 2010.

Bör man lasta de mansdominerade facken för att det inte blivit så?

SANGREGIORIO: Abslolut! De har prioriterat semester, pensionsålder och andra ledigheter. Metall gjorde en gång en helt absurd utredning om vad man kunde få i stället för sex timmars arbetsdag: Då kunde man få elva veckors semester, åtta års tjänstledighet för studier och pension vid femtio år. De har gjort allt för att undvika den dagliga arbetstidsförkortningen, vilket jag tror beror på att de inte vill ifrågasätta sin könsroll.

SIGFRIDSSON: Det är också så att det har det kommit ett antal reformer som ger vissa människor möjlighet att köpa sig mer tid. Genom vårdnadsbidraget kan vissa vara hemma längre med barn och vissa kan köpa hushållsnära tjänster för att göra annat på den tiden. Men ensamstående föräldrar har inte den tiden. Så tid med barn riskerar att bli en statusfråga. Vi som är ensamma föräldrar måste jobba heltid för att kunna försörja vår familj och så måste vi vara med våra barn, det är de två sakerna vi rör oss mellan. Och då skulle en förkortad arbetstid göra jätteskillnad! Alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Men det står ju i motsättning till att vi har en stor grupp som har väldigt begränsade möjligheter att tillbringa tid med barnen.

SCHYMAN: Men det är viktigt att frågan breddas till att handla om mer än föräldraskap. Den måste också handla om miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress som drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet och välfärdsutveckling.

SANGREGORIO: Dessutom har frågan drivits på ett enfaldigt sätt, med parollen 6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön. Hur ska en småföretagare med en anställd kunna genomföra det utan att kompenseras? Där måste en mer långsiktig samhällsekonomisk analys göras. Se på exemplet från Kiruna där 6-timmarsdagen prövats. Det visade sig ekonomiskt lönsamt, men inte för kommunen som fick alla kostnaderna. Vinsterna fick landstinget och i viss mån staten när människorna var mindre sjuka.

SCHYMAN: Du har rätt i att det är ett av problemen med att driva frågan, att stat, kommun och landsting har olika portmonnäer. Men det finns ingen fråga som man i övrigt diskuterar på det viset. Motståndet mot sex timmars arbetsdag har varit så irrationellt! När jag började i riksdagen 1988 hade det suttit två utredningar och så fick Mona Sahlin hand om en tredje…

SANGREGORIO: Ja, jag förlåter henne aldrig det!

SCHYMAN: …och då kom den fram till att 6 timmars arbetsdag inte var möjligt för att det var arbetskraftsbrist i slutet på 1980-talet. Sedan gick det några år, det hade hunnit bli arbetslöshet i stället och då kom det en ny utredning. Men då var argumentet plötsligt att det var fel åtgärd för att ta itu med arbetslösheten.

SANGREGORIO: Det är inte alls säkert att kortare arbetsdag leder till kortare livsarbetstid. Om man ser på livet som ett maratonlopp blir det viktigt att inte bränna allt krut för tidigt. Vad är långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar annat än tecken på att arbetsuttaget varit för stort för de individerna? Samhällsekonomiskt blir det olönsamt om långa arbetsdagar leder till kortare arbetsliv.

Kan sextimmarsdagen vara en paroll att bryta ut och samla den feministiska rörelsen kring i dag?

TIDHOLM: Ja. Och jag tror att det skulle betyda mycket för män, att de skulle må väldigt bra av om de tvingades arbeta mindre och få mer tid att tänka på – det här kanske låter konstigt – men också att tänka på sig själva utan att det går ut över familj och hemarbete.

SANGREGORIO: Alla debatter drivs väldigt mycket av en väldigt liten medelklassgrupp. Det är också en bidragande orsak till att inget hänt, att den gruppen prioriterar sådant som pigavdraget. De vill ha tid för karriären, tycker att det är roligare än att städa och snyta snoriga barn.

Kan olika åtgärder för att åstadkomma ett nytt vardagsliv ha en positiv inverkan även för kvinnors situation på arbetsmarknaden; om de till exempel leder till att kvinnor inte längre tar ut 80 procent av föräldraförsäkringen och 90 procent av ledigheten för att ta hand om sjuka barn?

SCHYMAN: Åtminstone är det ju så att argumentationen faller för dem som hävdar att det är självklart att satsa mer på de anställda som inte är frånvarande på grund av barn, både vad gäller lön och annat. Då blir det ju intressant att se vad för argumentation som kommer i stället, för att vidmakthålla idén om att vad män är och gör och säger är mer värt än vad kvinnor är och gör och säger. Jag tror inte att det finns en isolerad fråga som kan stjälpa den här patriarkala strukturen, men visst finns en stor förändringspotential i att individualisera föräldraförsäkringen, både vad gäller hur man har det hemma och på jobbet.

SANGREGORIO: Jag är inte 100 procent övertygad. Jag tycker att det vore bättre med en tredelning av tiden, som på Island. Ur demokratisynpunkt kan man inte heller komma ifrån att exakt lika delning inte har stöd bland dem som berörs. Dessutom måste man bestämma sig; är föräldraledigheten ett förmån eller ett straff? Om det är en förmån får väl männen driva frågan.

Nu har regeringen lagt ett förslag om jämställdhetsbonus som ger 3000 kronor extra, skattefritt i ett antal månader till dem som delar lika. Har den lagt ett bra förslag?

ALLA: Nej!

SCHYMAN: De har lagt ett förslag utifrån föreställningen att det är pengarna som avgör, och så är det inte! Det är i högre grad en utbildningsfråga.

SIGFRIDSSON: Dessutom är jämställdhetsbonusen ytterligare ett riktat stöd till kärnfamiljen. Det är ingenting som kommer ensamstående till del. Och jag kan inte heller se att det finns någon jämställdhetsaspekt i förslaget, för dem som väljer att leva tillsammans.

Är det inte märkligt att det enda socialdemokraterna kommer med är en diskussion om att eventuellt förlänga föräldraförsäkringen?

SCHYMAN: Ja, då behöver man ju inte rubba på ordningen.

SANGREGORIO: Det är något svårt i det här, inte bara mellan män och kvinnor utan också ur klassynpunkt. Vänstern är så otroligt emot vårdnadsbidrag, men att förlänga föräldraförsäkringen är ju också en form av vårdnadsbidrag. Och varför ifrågasätts inte ersättningsnivåerna, att det är mer betalt ju mindre du behöver pengarna eftersom det är knutet till lön? Jag räknade ut en gång att skillnaden mellan den som får högst och lägst ersättning för att vara hemma med barn uppgick till mer än 30 års barnbidrag. Varför ska en högavlönad man, med glorian på huvudet, ha mer betalt än en kvinna som råkat bli på smällen när hon studerade?

SIGFRIDSSON: Förväntningarna på vad det är att vara mamma respektive pappa är väldigt olika, redan under graviditeten. Det är mycket mer fokus på mamman under föräldrautbildningen fastän båda rimligtvis borde veta lika lite. Därför jobbar vi med ett projekt där vi vill få barnmorskor att samtala mer med båda föräldrarna om förväntningar på varandra och föräldraskapet och vad det innebär om de skulle separera.

SCHYMAN: Vi måste kanske sluta prata om papparoller och mammaroller och i stället prata om föräldraskap…

SIGFRIDSSON: Precis!

SCHYMAN: …föräldrar är vi oavsett om vi är män eller kvinnor, om vi hamnar i den situationen, och föräldraskap kan inte vara annat än 100-procentigt eftersom det handlar om en kärleksrelation som inte kan förhandlas bort.

TIDHOLM: Det som krävs är en omfattande attitydförändring hos män men också hos kvinnor. Det finns en syn bland många kvinnor att män är inkompetenta som föräldrar. Det var först med mitt andra barn som jag kände att jag kan vara förälder. Jag kan känna av det, särskilt när jag är ute på stan, att nu måste jag skärpa mig och göra allting rätt för annars kan det när som helst komma en kvinna och ta mitt barn ifrån mig. Redan i skolan borde man kunna separera flickor och pojkar och lära dem hur man tar hand om barn. Själv hade jag ingen manlig förebild men jag hoppas att mina barn kan få det så att de vågar lita på att män faktiskt kan vara kompetenta föräldrar. Jag tror att det är supervanligt bland män att känna att de inte duger.

SCHYMAN: Självklart är det så, på individnivå. Men ser vi på samhällsnivå är det en maktfråga med gamla strukturer och könsrollskonstruktioner. Du har till och med en tillbakagång i vissa grupper, med ideal som blir allt mer skruvade. I media är det ett idolskapande runt kvinnor som vill vara hemma länge med egna barn.

TIDHOLM: Det är lätt att bli väldigt pessimistisk när man tänker på det på det sättet. Men det handlar om ett problem i hela den heterosexuella relationen när kvinnor och män går in i att skaffa barn och leva tillsammans. Det finns något tragiskt i att vi går in i de här relationerna och tror oss kunna uppnå jämställdhet, trots att vi i stort sett vet i förväg hur alla män och alla kvinnor, med vissa avvikelser, kommer att bete sig i relationen. Att förändra detta är ett stenhårt jobb som kräver otroligt mycket av oss!

Det är i och för sig bara 19 procent av hushållen som är sambo med barn, men är det så att det krävs en samhällsplanering och bostadsbyggande för att öppna upp kärnfamiljen?

SIGFRIDSSON: Bostadsfrågan är jätteviktig, särskilt om man separerar. I storstadsområdena är det till exempel helt omöjligt att få tag i bostäder nära varandra för att skapa en förutsättning för att kunna ta hand om barn på ett jämställt sätt.

SCHYMAN: Dessutom är det så att hela privatiseringen av bostadsmarknaden innebär en ekonomisk segregering av stora mått och samtidigt bygger in ett mansberoende. Många kvinnor har inte råd att skilja sig, för de har inte råd med vad en nyproduktion kostar.

Trots alla fina ord om kollektivhus finns det bara ett 40-tal i hela landet, det är en rätt liten subkultur. Är det värt att tala om som alternativ?

SIGFRIDSSON: Jag tror inte att problemet är att folk inte är intresserade av självförvaltade kollektivhus, problemet är snarare att de inte finns. Bland ensamföräldrar bor majoriteten i hyresrätt. Vi gjorde nyligen en rapport om bostadsfrågan som också handlar om kollektivhus. Det visade sig att det finns ett jättesug och ett enormt tryck på de kollektivhus som finns. Hade det funnits en politisk vilja att erbjuda fler tror jag att de hade fyllts.

TIDHOLM: Kollektivhuset är totalt ovärderligt; för barnen som får den gemenskapen och för min kärleksrelation betyder det hur mycket som helst! Man bryter den isolering som kan ta död på alla relationer, speciellt under ett sådant tryck som det innebär att ha småbarn. Det betyder mycket både att få jobba och att kunna sitta ner och äta tillsammans med andra. Jag skulle inte kunna se mitt liv just nu utan att leva i kollektivhus. Det är tragiskt att det finns så få. Varför är inte vartannat hus kollektivt?

SIGFRIDSSON: Dessutom kan det rikta sig till precis alla typer av familjer.

SANGREGORIO: Jag var ju med och gjorde en bok där vi jämförde 15 olika kollektivhus och det visade sig att de skiljer sig åt, att det finns väldigt många olika sätt att driva dem på för att människor ska trivas.

SCHYMAN: Hade inte jag bott i kollektiv som ensamstående mamma med två barn hade jag aldrig kunnat ge mig in i politiken. Och en stor vinst är att man slipper en del av könskampen i relationen för man går inte in i privatiseringen. När man sitter ner som vuxna människor och diskuterar vad som behöver göras kan det inte bara ”bli” osynligt arbete. Man bryter också den isolering som bäddar för en könskamp som tar död på kärleken! Om man lyfter ur allt det där praktiska minskar risken att gå in i traditionella könsroller och man öppnar för relationer som kan se väldigt olika ut.

SANGREGORIO: Risken är att man då upptäcker hur lite som faktiskt är kärlek.

SIGFRIDSSON: Och det gör ingenting!

Är det viktigt att ifrågasätta heteronormativiteten?

SCHYMAN: Motpolerna i heteronormativiteten är ett nav, och när man ser vilka konsekvenser det får för alla, hur det stänger möjligheterna att utveckla alternativa familjekonstellationer så tycker jag att det är ett viktigt begrepp att ifrågasätta.

SIGFRIDSSON: Vi måste sluta utgå från kärnfamiljen som norm i samhällsplaneringen. Om man börjar bygga ett samhälle med marginal för olika slags familjer tror jag att det också blir bättre för kärnfamiljer.

SANGREGORIO: När vi började jobba med detta var det inte för att vi ville krossa kärnfamiljen, utan för att bryta kärnfamiljens isolering, även för barnens del att de får tillgång till olika vuxna.

Är nya former av boende en förutsättning för att komma åt att den enskilda kvinnan har en så svag förhandlingsposition, i allt från vab till städning och utsatthet för våld inom kärnfamiljen?

SCHYMAN: Jag tror inte att man måste sätta det i motsättning. Men en förutsättning för att upprätthålla ett samhälle som är jämställt är att det finns en stadsplanering som stödjer tanken om jämställdhet.

Finns det mer än kollektivhus som kan förändra vardagen? Skulle till exempel folkkök i varje kvarter kunna bli lika självklart som barnomsorg, med ekologisk mat till ett billigt pris?

TIDHOLM: Efter revolutionen…

Men skulle det kunna vara en realistisk utveckling?

SCHYMAN: Jag tycker att man skulle kunna tänka sig att när man hämtar barnen så hämtar man maten. Samma sak tycker jag med tvätten, att man borde kunna lämna bort den, till överkomliga priser. Väldigt mycket skulle kunna professionaliseras.

TIDHOLM: Är det inte så att man borde lära män att städa och laga mat, i stället?

SCHYMAN: Men även i en situation där du och jag delar precis lika, tycker jag att det vore en bra idé att professionalisera vissa saker.

SIGFRIDSSON: Även ur hållbarhetssynpunkt, för då kanske man inte skulle behöva lika många kläder och när de tvättas professionellt får man bort fläckarna bättre och det finns någon som kan laga de trasiga kläderna.

TIDHOLM: Men måste man inte börja i det egna hemmet, när så många lever i heterosexuella relationer?

SANGREGORIO: En viss kamp måste man ta själv, man kan inte bara skylla på samhället.

SCHYMAN: Självklart är det så på individnivå, men de politiska kraven måste ju formuleras på samhällsnivå.

Har ni några konkreta tips på att åstadkomma jämställdhet i vardagen?

SIGFRIDSSON: Många säger att relationen blir mycket mer jämställd efter att de separerat, då tvingas båda ta ansvar. Jag driver dessutom stenhårt linjen att jag inte ”kan” laga mat…

SCHYMAN: Jag har lämnat flera relationer för att det här har varit problem. I dag lever jag i en relation där det inte är det och det är för att vi hela tiden pratar, det tycker jag man ska göra; ta en diskussion om hur det är att ”sova med fienden”, till exempel…

SANGREGORIO: Under många år jobbade vi båda heltid, då blir det inget snack om att någon ska sköta allt hemarbete. Men jag tycker också att man kan vara ganska generös mot varandra och göra olika mycket i olika perioder. Men visst är det listigt att inte lära sig allt.

TIDHOLM: Listor har jag haft stor nytta av för att komma ihåg allt som behöver göra. Som man har jag inte tränat in det seendet som behövs för att se allt som behöver göras, trots att jag är 30 år. Då går jag till listan för att se vad som behöver göras vid en städning.

SIGFRIDSSON: Jag tror att män måste lära sig säga nej till vissa saker också. Nej, jag klipper inte gräsmattan och jag byter inte däck på bilen för jag vill vara med barnen!

TIDHOLM: Det finns manliga egenskaper som premieras, även från feminister. Som man krävs det ändå att vara ”manlig” och man går in i relationer mycket utifrån de mönster man fått, väldigt tidigt. Ibland kan jag få känslan av att om jag jobbade med mig själv så mycket att jag verkligen blev jämställd skulle jag inte vara särskilt attraktiv för kvinnor.

SCHYMAN: Därför är heterosexualiteten en väldigt central fråga att diskutera, vi förväntas tända på detta, det sitter där som ett kitt.

TIDHOLM: För att åstadkomma en förändring måste manligheten förändras, män måste bli mänskligare. Då är föräldraskap en bra ingång, just för att män också tjänar, rent mänskligt, på om de får bättre relationer med sina barn.

SANGREGORIO: Det du talar om är en del av förklaringen till att många män i min generation är så tråkiga, för de har levt så begränsade liv. Och det är också ett stort fel, inte bara i pigdebatten utan också i tanken om att professionalisera för mycket av hushållsarbetet, för utan det blir vi mindre mångsidiga som människor.

Finns det en motsättning mellan förkortad arbetstid och professionaliserat hushållsarbete?

ALLA: Nej!

SIGFRIDSSON: Man behöver tiden till att vara med sina barn, efter man har hämtat maten.

SCHYMAN: Det var väl ingen som sade att för att vi går ner från 48 till 40 timmars arbetsvecka måste vi sluta utveckla tvättmaskiner och dammsugare. Det är en konstlad motsättning!

SANGREGORIO: Och en viktig utgångspunkt är att inte montera ner mer i den offentliga sektorn, med tanke på hur stor del av kvinnors obetalda arbete som går åt till att vårda, inte minst äldre.

Kan någon av kraven för en ny vardag sättas överst och bli lika framgångsrik som ”Daghem åt alla!”, i dag?

SCHYMAN: Komplexa sammanhang kan inte snuttifieras på det sättet. Tvärtom tror jag att vi ska sätta frågorna i relation till varandra och till klimat och hållbarhet.

SANGREGORIO: Jag håller med…. det skulle i så fal vara att få bort alla de onödiga dagliga transporterna. Ett nytt mål för samhällsplaneringen borde bli att minska transportbehoven.

TIDHOLM: För mig är det att manligheten måste reformeras radikalt och bli mänskligare. Det kommer att påverka klimat, krig, allt!

SIGFRIDSSON: Sluta utgå från kärnfamiljen som norm och prata mer om det individuella föräldraskapet. Det kommer att leda till politiska förändringar som måste ske, som kanske förkortad arbetsdag och individualiserad föräldraförsäkring.

Finns det inte lite för mycket diskussion och debatt i relation till aktivism och mobilisering?

SIGFRIDSSON: Jag tycker att vi i Makalösa samlar människor och kampanjar kring barnomsorg på obekväm arbetstid.
SANGREGORIO: Vi drev ju i många år frågan om kollektivhus, ordnade debatter, skrev böcker och så vidare. Ett konkret hus är lättare att mobilisera för än det mer övergripande om ett nytt vardagsliv och kortare arbetstid. Men det ena utesluter inte det andra!

Debattörer:
Namn: Helene Sigfridsson
Ålder: 28 år
Yrke: Generalsekreterare hos Sveriges makalösa föräldrar.
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag jobbar mycket med föräldrafrågor och jag tänker alltid på att inte ha olika förväntningar på mammor och pappor, och jag pratar mycket om föräldraskapet som
individuellt.

Namn: Gudrun Schyman
Ålder: 60 år
Yrke: Frilansfeminist, programledare och talesperson för Feministiskt Intiativ
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Jag arbetar ständigt med frågorna, både professionellt och politiskt.

Namn: Svante Tidholm
Ålder: 30 år
Yrke: Dokumentärfilmare
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Bor
i kollektivhus, bloggar om frågorna och jobbar med dem i min egen vardag.

Namn: Inga-Lisa Sangregorio
Ålder: 71 år
Yrke: Frilansskribent
Engagemang för ett nytt vardagsliv: Som skribent har jag länge pläderat för en samhällsplanering som underlättar samarbete över hushållsgränserna och minimerar behovet av dagliga transporter. Arrangerat konferenser och medverkat i flera böcker om vardag och boende. Medlem i arbetsgruppen Bo i gemenskap.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker

Liberalernas dystra tid är nu: ”Missnöjet inom partiet växer”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler

Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Joe Hilldagarna i Gävle

Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Bussförare på bristningsgränsen

Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu

Internationell arresteringsorder mot Netanyahu

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
Läs hela artikeln