Jag har fått ersättning för att jag utsattes för allvarliga övergrepp i samhällsvården när jag var barn. En ersättning som går att söka fram till den 31 december 2014 för oss vanvårdade barn. Men alla blir inte beviljade ersättning, hur mycket de än har blivit utsatta för vanvård av allvarlig art.
Den 12 maj i år hade myndigheten Ersättningsnämnden fattat 1 879 beslut, I 963 fall har de sökande beviljats ersättning på 250 000 kronor och 916 sökande har fått avslag på sina ansökningar om ersättning. Vilket innebär att nästan 50 procent har fått avslag. Man kan undra om man hellre avslår än ger.
Jag har hjälpt flera personer att ansöka om att få ersättning. Många har sökt sig till mig, jag brinner för rättvisa när det gäller barnhemsbarn och vet vad det handlar om. Jag får samtal från förtvivlade människor som fått avslag och inte känner sig trodda. Detta med vem som får ersättning eller avslag verkar vara ytterst godtyckligt. Riksförbundet för Samhällets Styvbarn kunde ha hjälpt dessa människor, men de glömde nog sitt kall och vad föreningen stod för.
Ersättningsnämndens beslut är som konståkning, en bedömningsfråga. Nämnden har nog blivit avtrubbade av allt våld de läst om i ansökningarna. För att skydda sig själv stänger man av lite och kanske kommer då tanken att detta har inte hänt, han/hon ljuger. Kanske skulle man bytt ut några ibland.
För att övergreppen eller försummelserna ska ge rätt till ersättning ska de ha skett någon gång under perioden mellan den 1 januari 1920 till och med 31 december 1980. Vem kom på att sätta ett datum för vanvården? Ett märkligt beslut som jag och många med mig har svårt att förstå.
För att få ersättning ska vanvården ha skett när barnet varit omhändertaget för samhällsvård. Det är bara placeringar som sociala myndigheterna har fattat beslut om som ger rätt till ersättning. Om du i ett senare skede adopterats av dina fosterföräldrar får du ingen ersättning, oavsett vad som har hänt och när.
Jag har pratat med personer som blivit placerade av Röda Korset där barnavårdsnämnden inte vill kännas vid att de har varit med om placeringen. Alla barn hade en barnavårdsman, men dessa papper har försvunnit.
Inga papper, ingen ersättning.
En dam ringde mig och grät högljutt, hon hade fått avslag. Hon blev placerad när hennes mor dött, fadern lämnade frivilligt ifrån sig barnen. Man kan undra hur frivilligt det var? En ensamstående man med tre små barn varav det största var tio år. Damen som ringde blev utnyttjad av männen i fosterfamiljen. När barnavårdsnämnden kom brydde man sig inte om det tysta slutna barnet. Ingen vuxen tog hennes parti, ingen såg henne. Hon fick ingen ersättning för hon hade inte blivit tvångsomhändertagen och hennes papper var borta.
För att få ersättning ska vanvården ha varit av allvarlig art. Det innebär allvarliga former av övergrepp eller försummelser, sexuella övergrepp eller grova fysiska övergrepp eller brister i tillsynen och omvårdanden. I mitt fall fanns bevisen om tvångsomhändertagandet kvar, de fysiska och psykiska övergreppen jag var med om och hur jag fick heta ”tattare”.
För detta gäller bara de personer som blev tvångsomhändertagna och där bevisen finns kvar. Har föräldrarna av en eller annan anledning frivilligt lämnat ifrån sig sitt barn, blir barnet en ickemänniska. Oavsett hur mycket stryk, sexuella övergrepp och psykisk terror barnet blivit utsatt för så existerar den inte för ersättningsnämndens bedömning. Avslag.
Är detta rätt?
