I slutet av september är det bokmässa i Göteborg och då ges det ut som mest böcker i Sverige. Den som plockar upp en nyutgiven bok har betydligt större chans att hitta en vampyr än en arbetare i huvudrollen. Jag har inget emot vampyrer, tvärtom har jag läst om en hel del, men nog säger det någonting om vårt samhälle.
Det är ingen slump att en undersökning har visat att män inom LO-yrken läser exceptionellt lite. I ständig samklang med en kamp som förs på arbetsplatser, torg och i beslutande organ förs det också en kamp om orden.
Hur arbetarklassen beskrivs och beskriver sig själv är en del av den självförståelse som gör att solidaritet kan byggas. För solidaritet är inget som bara finns eller uppstår ur tomma intet: det byggs på argument, moral och gemensamma intressen och erfarenheter.
Men för att dessa gemensamma erfarenheter ska förstås som just gemensamma och inte individuella är det nödvändigt att man talar om dem. I synnerhet de erfarenheter av gemensam kamp för högre lön, bättre arbetsvillkor och mot nedskärningar som ofta är osynliga i de stora mediakanalerna.
Där kan skönlitteratur fylla en viktig roll. Författaren Väinö Linna sa en gång att varje sann krigsskildring också var en protest mot krig. Samma sak kan sägas om skildringar av arbetsmarknaden. En sann skildring av klass är också en protest mot klassamhället.
Ändå tycker jag att benämningen arbetarlitteratur är provocerande: ja, den förtydligar och lyfter det fram det politiska i litteraturen, men att den minoritet av utgivningen som handlar om en majoritet av befolkningen ska ha en specifik benämning provocerar. Skriver man om arbetare är det arbetarlitteratur, skriver man om medel- och överklassens misär och ångest är det rätt och slätt litteratur.
All litteratur är politisk: oavsett om man vill det eller inte så bekräftar eller ifrågasätter man en viss världsbild eller människosyn. Jag tror att arbetarlitteraturen är viktig, att läsa om andra människor i samma situation som en själv möjliggör både identifikation och solidaritet, att aldrig ha huvudrollen i sitt liv och att inte ens kunna läsa om andra som har det gör att man förblir statister och pappfigurer, rundningskoner till entreprenörer med fart och initiativ.
Det är nog därför Pippi Långstrump och Lisbeth Salander har fått det genomslag de har. Inte för att folk kan identifiera sig med dem, men man kan identifiera sig med vad de representerar: ett uppror, ett hämndbegär, och i slutändan en annan kvinno- och barnroll.
Det finns dock ljusglimtar: ”Läs för mig, pappa!” är en kampanj för att få LO-pappor att läsa mer för sina barn. Det skrivs mer och mer ny arbetarlitteratur i
dag, bland annat inom Föreningen Arbetarskrivare, som också håller skrivcirklar.
Regissören Bo Widerberg tittar upp från trappan ner till toaletten på Odenplan i Stockholm under filminspelningen av Mannen på taket, långfredagen 1976. Widerberg har precis låtit en polishelikopter störta rakt över sig. Tilltaget var för farligt för att utsätta en anställd filmfotograf för. Foto: Jacob Forsell/TT
I huvudet på Bo är en ny dokumentär om regissören Bo Widerberg, som avled för nära 40 år sedan. Widerberg blev världsberömd för prisade filmer som Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, men gjorde också klasskildringar som Ådalen 31 och Joe Hill. Själv var han en rebell, ständigt på, ofta över gränsen till alla möjliga etiska gränser.
Bo Widerberg avled 66 år gammal 1997, på första maj. En scen som skulle kunna ingå i en av hans filmer, en arbetarpojke som får lyssna till Internationalen utanför det öppna fönstret som det sista i livet.
Men Jon Asp och Mattias Nohrborg faller inte i fällan. Deras dokumentärfilm I huvudet på Bo, om regissören, rebellen och ”sensualisten” (som Staffan Heimerson säger i en inledande intervju) är ändå en i jämförelse stram berättelse som trovärdigt rör sig mellan de två, ofta sammanfallande, illröda trådarna hos Widerberg: hans visioner och verk å ena sidan, och å den andra det intensiva känslolivet, styrt av en bipolär sjukdom, som spillde över på alla relationer och förödde dem, också de professionella. De två delarna korsades, för kollegor och skådespelare som fick känna det in på bara skinnet, oroväckande ofta. Men är Widerbergs brinnande personlighet, växlande mellan högsta eufori och svartaste ångest, av samma intresse för biopubliken?
Är Bo Widerberg verkligen bortglömd?
– Inte bland kritiker tror jag, och inte bland filmare. Men lite bland allmänheten och kanske lite utomlands. Särskilt med tanke på att han vann tre flera stora priser i Cannes, på väldigt kort tid. Efter Joe Hill försvann han ganska mycket.
Det säger Jon Asp om hur de tänkte kring att göra en dokumentär långfilm om en av Sveriges en gång mest kända bråkmakare i filmvärlden. Som i Cannes när han reste sig och lämnade salongen när teknikerna från Ådalen 31 inte var välkomna. ”En självklarhet!”, utbrast han.
– Fransmännen har fortfarande haft ett visst intresse för honom. Vilket har gjort det lättare att komma med i Cannes nu. Criterion (distribuerar klassiska filmer från hela världen) har nu börjat ge ut Widerbergs filmer på nytt. Förhoppningen med den här filmen är också att man ska gå tillbaka och se om Widerbergs filmer.
Semidokumentär filmfest
Det sena 1960-talets filmeuropa var en fest. Unga manusförfattare, fotografer och filmskapare i Frankrike, Storbritannien, Italien och andra länder gick ut i verkligheten och använde dess estetik i filmer, på ett sätt inte gjorts sedan stumfilmens tidigaste dagar. Högst på listan av välbesökta filmer var inte längre dramer i direktörsfamiljer eller förvecklingar i societeten, utan kanske en arbetarpojke som kämpade med kärleken. En flicka som gärna ville vara tillsammans med flera pojkar, en annan som blev gravid och fick kämpa ensam. Längs vägen realism.
Bilderna från 1800-talets New York, med missbrukande äldre män liggande på gatan, som inleder Bo Widerbergs film Joe Hill (1971) är så nära dokumentära man kan tänka sig. Förutom att en filmarbetare syns tända en cigarett åt en av dem i en dokumenterande filmsnutt över inspelningen, är nog sanningen också att männen på bilderna var både hemlösa och missbrukare i verkligheten också. I Sverige gick det bra att filma på gatan utan att omgivningen var informerad, i USA krävdes tillstånd som Widerberg struntade i, det skar sig med filmbolagsmogulerna där och filmen lades i malpåse.
Bo Widerberg, klart vänsterorienterad med arbetarbakgrund i Malmö, tog inte officiellt politisk ställning men var ändå tydlig med var han stod. Han deltog som en av flera dokumentärfilmare i Den vita sporten, en dokumentär om protesterna mot Davis cup i Båstad 1968 mot en tennismatch mellan Sverige och apartheidstaten Rhodesia (varade till 1979, i dag Zimbabwe). Och hela hans verklista berättar om rebellen som vill bryta sig loss, ofta till ett högt pris.
Men hans absoluta vision var också att revolten skulle vara driven av en lust som inte gick att stå emot, och ofta till musik som kändes in på bara kroppen till de undersköna bilderna. Widerberg var en stor romantiker med ett brinnande hjärta, och fick kritik på det stränga 1970-talet för att han i bland annat i filmer som Ådalen 31 och Joe Hill mjukade upp, rentav romantiserade de ikoniska klasskildringarnas stora tragedier med kärlek och lust, dessutom över klassgränserna. Svaret han gav var att ingen vill väl göra revolution för att få det tråkigare.
Nya röster och bilder kring inspelningsmiljön
I huvudet på Bo är den tredje dokumentären på fyra decennier om Bo Widerberg. De tidigare var Stefan Jarls Liv till varje pris 1998, och Marin Widerbergs Alla är äldre än jag, från 2012. 2011 kom Mårten Blomkvists biografi Höggradigt jävla excentrisk: En biografi över Bo Widerberg, bland andra.
Många av historierna har vi hört tidigare, inte minst Widerbergs flerfaldiga huvudrollsinnehavare och nära vän Tommy Berggren som förde ordet redan i Stefan Jarls film. Men I huvudet på Bo tillför nya bilder av regissören och den miljö han skapade kring sina filminspelningar, genom att lyssna på inte minst flera kvinnor från hans filminspelningar. Bland dem Eva-Britt Strandberg (Kärlek 65), Pia Degermark (Elvira Madigan), Stina Ekblad (Ormens väg på hälleberget), Michaela Jolin (Victoria) och inte minst Marika Lagercrantz (Lust och fägring stor). De ger mindre av tragikomiska anekdoter och mer av verkligheten bakom scenerna, där geniskapet snarare framstår i att Widerberg kunde skapa trots sin sjukdom snarare än på grund av den.
Bo Widerberg i New York. Foto: Jan Delden
Korta dokumentära upptagningar mellan scenerna där Widerberg ifrågasätter och förnedrar sina skådespelare är plågsamma att se, men försiktigt bryter några av dem tystnaden kring den tidvis faktiskt traumatiserande inspelningsmiljön. Det framgår hur känsligt det är att rucka på bilden av geniet. Inte sällen uppstod ett slags Stockholmssyndrom med filmen och den höga insatsen som gisslan. Det var ju också en person med psykisk ohälsa det handlade om, men en med makt i situationen genom övertalningsförmåga och enorm karisma.
Bo Widerberg använde sig gärna av amatörskådespelare, av flera skäl. Mårten Blomkvist skriver att ”det är slående hur männen i de bärande rollerna helst skulle vara proffs medan det ofta slutade med en amatör i kvinnorollerna. Bo gillade kombinationen med en rutinerad man som fick ge stadga, och en kvinna som var fri att utstråla mer sårbarhet och osäkerhet.”
Widerberg överlät gärna till den manliga skådespelaren att stötta och spela fadersfigur – det psykologiska spelet behärskade han enligt alla vittnen.
Frihetssökaren ett tema
Jag frågar Jon Asp om temat i I huvudet på Bo, är det förenklat rebellen som söker friheten hela tiden i alla hans uppfunna huvudroller?
– Den här filmen är väl lite vad man vill, förhoppningsvis, men det är väl ett underliggande tema. Vi vill att åskådarna ska göra sin egen bedömning och att Bo Widerbergs liv ska speglas i filmerna, säger han.
Det slutar ju också ganska illa för dessa rebeller, från Sixten Sparre till Joe Hill.
– Ja, i de filmerna men inte i alla, många unga lyckas också göra sig fria, men det är inget rakt eller enkelt narrativ.
Filmen börjar genom att Bo Widerberg säger: ”Hur långt kan man gå för att få det att svänga för sig själv? Hur illa kan man göra andra?”. Är det medvetet att ni har lagt den retoriska frågan som inledning?
– Ja, det har varit ett viktigt citat att använda tidigt – och den har varit central hela vägen.
Varför gör man en film om en som gör film?
– Vi vill inte att det bara ska vara en film om film utan någonting mera. Många av Widerbergs filmer är bortglömda, utom kanske Mannen på taket och Kvarteret Korpen, eftersom han har varit död så länge, i nästan 30 år, säger Jon Asp och tillägger:
– Men just när man inte har en stiftelse eller en organisation som verkar för det, Bo var ju inte så bra på att hantera sitt eftermäle, som Ingmar Bergman och flera andra, kan man bli lite bortglömd, också utomlands. Jag kan tycka att det ligger i vårt uppdrag att påminna om våra stora filmskapare och Bo Widerberg är helt klart en av dem. Generellt tycker jag också att hans filmer är väldigt lämpade att göra en film om, för varje enskild film har ögonblick som är svåra att värja sig emot. Vilket gör det tacksamt att lyfta fram de där höjdpunkterna. Har man det att bygga på, att visa varför man ens gör den här filmen är det lättare att komma in på personen och göra den delen relevant också. Men att man ändå först måste bottna i verken, så att man inte enbart gör en film om konstnären.
Bo Widerberg och hans huvudrollsinnehavare i Elvira Madigan i Cannes 1967. Foto: Bilder i Syd
Det finns en risk, som förekommer ibland, att man plockar filmscener för att illustrera personens personliga liv, men så känns det inte här.
– Nej, vi litar i möjligaste mån på arkivmaterial. Eftersom det också finns en hel del, genom Widerbergs karriär. Det enskilt viktigaste för att göra den här filmen var ändå att han var en så pass spännande som person. Att han är så dynamisk. Oavsett om man sympatiserar med honom eller inte så är han en underhållande person att titta på. Man är lite osäkrad i hans sällskap – vad ska man tycka om honom? Så har han en energi som ibland är väldigt låg – och ofta väldigt hög. Som går lite utanpå, vilket gör honom till en bra filmkaraktär, berättar Jon Asp.
En scen som är väldigt smärtsam är när Marika Lagercrantz sitter i sminket under inspelningen av Med lust och fägring stor, och håller på att gå sönder, medan Widerberg sitter tillsammans med andra i teamet och hånfullt ifrågasätter hennes kompetens.
– Man kan undra om det är rättvist att använda materialet, det är väldigt känsliga bilder, och vi har förstås kollat det med henne. Marika är ett bra exempel på frågeställningen, sedan kan man ändå fortfarande tycka att det är problematiskt. Hon valde att vara kvar i produktionen och i efterhand är hon glad för det. Man kan som åskådare tycka att där gick han för långt – och det gjorde han helt uppenbart.
Stina Ekblad pratar ju så fint om honom, med en djup erfarenhet av att arbeta i ett team, där vi alla är mänskor med våra svårigheter.
– Jag hade kunnat använda mycket mer i den timslånga intervjun jag gjorde med henne, hon är otroligt distinkt. Hon kom från inspelningen av Amorosa (Mai Zetterling, 1986), och han var osäker på henne, var rädd att hon skulle ha teatersvulstiga manér, och inställd på att verkligen ta ner henne. Så han var hård mot henne i början på ett jobbigt sätt.
Det fanns ju en tid när man kunde göra på det viset också… Men jag undrar, han hade knappast kunnat göra de filmerna i dag, på det viset?
– Nej, det hade man inte kunnat.
Men i slutändan verkar det ändå som om väldigt många beundrar honom, och älskar hans energi.
– Ja, man märker att när folk går tillbaka till sina minnen så får de igång någonting. Han hade en dragningskraft, både hon kvinnor och män, men det var ofta tuffare för kvinnor. För att det fanns en jargong, som den man ser exempel på i Lust och fägring stor, och som Stina också antyder i filmen.
Mattias Nohrborg och Jon Asp (till höger) i Cannes i maj 2025, där deras film I huvudet på Bo hade världspremiär och visades i sektionen Cannes Classics. Foto: Sofia Norlin
Jag uppfattar Widerbergs användning av musiken som stark klassmarkör, här finns en symbolism i den klassiska musiken i Barnvagnen till bluesen och operan i Joe Hill.
– Jag tror att det var en av hans viktigaste troper, som han hade med sig. Det märker man redan från de tidiga novellerna och romanerna, att bildningkomplexet är så centralt. Det är ett genomgående tema, för honom handlar det om att slå sig ut, som Britt gör i Barnvagnen för att frigöra sig från sina föräldrar, och klara sig utan de här männen. Eller som Anders i Kvarteret Korpen som väljer att lämna sin gravida flickvän och sin utsatta mamma för att han ska skriva sina alster. Det är ganska hårt.
Tommy Berggren pratar om att ångesten får sitt utlopp i konsten.
– Ja precis, att det Bo inte riktigt kan leva ut i det privata lever han ut i konsten. De sakerna han inte kan säga i en relation, det han inte kan göra iscensätter han i sin konst.
Trots uppgifter om ett närstående fredsavtal attackerade Israel det redan sönderbombade Gaza under natten. Det här uppger bland annat nyhetsbyrån AFP tidigt under torsdagsmorgonen.
Den israeliska militären ska också ha varnat den palestinska befolkningen i det illegalt ockuperade området för att återvända till norra Gaza eller närma sig områden där IDF-styrkor fortfarande finns stationerade.
Under natten till torsdagen nåddes en överenskommelse om den ”första fasen” av en fredsplan. Exakt vad avtalet kommer att innehålla är än så länge inte känt. Men mycket tyder på att det bland kommer att genomföras en fångutväxling där gisslan som fortfarande hålls av Hamas byts mot fängslade palestinier. Omkring 400 lastbilar med nödhjälp ska också, enligt uppgifter till Reuters, släppas in i Gaza under den första fasen av avtalet.
Det skulle dock behövas betydligt mer. Förödelsen i Gaza, efter två år av konstanta israeliska attacker, är enorm och över 67 000 palestinier har hittills dödats i det som av bland annat FN och som ett folkmord. Flera internationella människorättsorganisationer tror dock att dödstalen är betydligt högre än så då tusentals människor fortfarande saknas eller lider av svåra skador.
Det eventuella fredsavtalet väntas skrivas på av de bägge parterna i medlarlandet Egypten under torsdagen.
”Jag vet iallafall fyra par som skapats av att de träffats här” säger Ebba Sandin Sundkvist, ordförande i Page28. I det här avsnittet av podden Kulturplats berättar hon och Jakob Dziorek berättar om det queera bokkaféet i Malmö som fortsätter att expandera. De pekar på vikten av community och styrkan i att drivas volontärt, och bristen med kortsiktiga kulturstöd.
Jakob Dziorek och Ebba Sandin Sundkvist. Foto: Tuija Roberntz
Kulturplats är en ny podd som besöker just platser för kultur för att svara på frågan: Vad får kultur att spira? Hur formas konsten av sina förutsättningar och var finns alternativen när kulturbudgetar bantas?
Podden som ges ut av Tuija Roberntz. Avsnittet publiceras i samarbete med tidningen Arbetaren.
Sven-Harrys Konstmuseum i Vasaparken i Stockholm öppnade den sista helgen i september sin stora vinterutställning Livet och trasornas väv. Josephine Askegård var på plats och pratade med några av konstnärerna.
En himmel av trasmattor vävda av anonyma väverskor hänger i taket. Foto: Josephine Askegård
Sven-Harrys konsthall är privat driven, men har blivit en plats för viktiga berättelser om 1900-talets modernistiska projekt. Den delen som handlar om att öppna upp för människan som behöver frihet, fred, humanism och omsorg om varandra – om att erkänna dessa värden för dem som tidigare inte var välkomna in skapandet.
Med utställningar som Humanitet – konstens kraft i svåra tider. Vera Nilsson. Sven Xet Eriksson. Bror Hjorth. Albin Amelin (2022), Fotoutställningen Here’s looking at you (2019), Gösta Adrian Nilsson – Sjömanskompositioner. Färgens dramatik och stadens dynamik (2019) eller Party för Öyvind (2021–2022), Dick Bengtsson och Här är vi nu (2025), har museet närmat sig frågor kring migration, fascism, och våld bakom fasaderna. Alltid med en koppling till vår tid. Resultatet blir omskakande när man låter konsten ske på allvar. Samtidigt är själva hantverket – måleri, skulptur, textil och andra tekniker – alltid i högsta klass. Mycket för pengarna, alltså.
Trasmattor som folkkonst
I Livet och trasornas väv, som visas fram till den 15 mars 2026, ställer 55 olika, i huvudsak svenska textilkonstnärer ut ett eller flera verk. Man missar inte mästarna från det tidiga 1900-talet, som världsberömda Märta Måås-Fjetterström eller Karin Larsson, vars mattor och draperier kan vara värda hundratusentals kronor, men snart öppnar sig hela bredden utifrån trasmattorna som hänger som en stor himmel i taket. De är vävda av anonyma kvinnor och det är ingen slump – trasmattor vävdes som bruksvara i svenska hem under 200 år och utställningen vill lyfta fram dem som folkkonst. De är ofta tillverkade av utslitna arbetskläder, och dateringen kan göras utefter färg och tyger.
Här finns också Vad sjunger fåglarna????, en väv i lin och ull ritad av Siri Derkert, och utförd av hantverkarna Hillevi Hultman och Sara Nyberg 1967, lika stark som Derkerts betongblästerverk Ristningar i betong, med temat ”Kvinnosaken, freds- och miljörörelsen” (1961–65) i Östermalmstorgs tunnelbana i Stockholm. Ursprungligen hette verket Säg nej till biociderna (kemiska bekämpningsmedel).
Textilindustrin har ju i sig seglat upp som ett av våra miljöhot, inte minst med sina berg av nords närmast engångskläder som nu översvämmar fattigare länder i syd. Därför kan kanske nya generationer, som förr eller senare tvingas till klimatengagemang vare sig de vill eller inte, ge textilkonst ett förnyat intresse. Inte minst denna utställning med trasmattorna i centrum visar en annan väg. Nyutexaminerade unga konstnärer och textilelever vid flera olika utbildningar är här väl representerade, de sitter under utställningsperioden och arbetar vid sina vävstolar och pratar gärna med besökarna.
Motkrafter till den vita konstvärlden
Nkuli Mlangeni-Berg gick ut Konstfack i Stockholm i juni i år. Hon kom för tre och ett halvt år sedan till Sverige från Johannesburg, Sydafrika. Hon berättar att mötet med svensk kultur fick henne att börja reflektera över sitt förhållande till svart kulturell identitet, liksom över sin plats i den dominerande vita konstvärden – och hur motkrafterna kan se ut.
Nkuli Mlangeni-Bergs verk Assata Shakur Is Welcome Here!Foto: Josephine Askegård
Hennes examensverk Assata Shakur Is Welcome Here! ser ut som en stor himmelssäng som man kan gå in i, här finns böcker, kuddar med budskap och ett videoverk. Materialet är bland annat hårförlängningar, och i arbetet kopplar hon ihop gemenskap och andlighet som centrala begrepp för svarta människors uthållighet – en nödvändighet där integritet är tätt sammanknippat med motstånd.
Hennes verk är också uppkallat efter den svarta revolutionärt verkande Assata Shakur, på 1960-talet medlem i Svarta pantrarna och Black Liberation Army i USA under tidigt 1970-tal. 1977 dömdes hon till livstids fängelse för mordet på polisen Werner Foerster, men lyckades fly fängelset med hjälp av medlemmar från BLA. Därefter fick hon politisk asyl på Kuba där hon levde tills hon gick bort den 25 september i år.
Nkuli Mlangeni-Berg har nu landat och lever i Sverige, men hon har kontakt med konstnärer i olika länder och arbetar tillsammans med hantverkare i Sydafrika och Peru, berättar hon.
Sarai Alvarez Riveros med sitt verk Alla lager i min hud, på Sven-Harrys utställning Livet och trasornas väv. Foto: Josephine Askegård
Här finns mattor som konst och som vardagsvara men också som tröst och berättelser utefter konstnärens egen resa. En annan konsthantverkare jag möter här är textilkonstnären Sarai Alvarez Riveros, född i Chile och verksam i Stockholm. Hon kombinerar traditionellt hantverk med samtida uttryck, och hon utforskar textilens möjligheter som bärare av berättelser om identitet, kropp, minne, kulturarv och tradition.
Det berättar hon när hon presenterar sitt verk Alla lager i min hud, en klänning i lin och koppartråd, med invävda budskap om sina erfarenheter av migration, som rasifierad kvinna och ensamstående mamma. Plagget är hennes examensarbete från högre textil hantverksutbildning vid Handarbetets vänner i Stockholm.
Under den skinande kopparväven i Sarai Alvarez Riveros klänning finns en torso som hon satt samman av olika skinn och tyger. Hon läser en dikt som beskriver något av bakgrunden till det hon satt samman:
Sarai Alvarez Riveros, broderi på jackans rygg. Foto: Josephine Askegård
”Alla lager av min hud, de lager av hud som bildats av alla livets upplevelser, det goda och det dåliga. /Ett lager av kärlek och ömhet /Ett lager/av skratt och goda tider. /Ett lager av våld och övergivenhet. /Ett lager av svinskinn för att motstå livets slag. /Ett lager av kärlek och ömhet att växa i. /Ett lager som blir en bubbla för att skydda mig och isolera mig från allt ont, men som är transparent så att jag inte blir osynlig. /Ett lager av skratt och goda tider. /Ett lager av politiskt, religiöst och patriarkalt våld. /Ett lager av lera för att kamouflera den fattigdom och misär som mina drömmar försöker överleva från. /Ett lager av smärta och ångest /Ett lager av smärta och misär /Ett lager av exploatering, tillägnande och berövande …”
Sarai Alvarez Riveros har genom åren ställt ut och arbetat med en mängd projekt, som kläder och rekvisita vid teatrar, och undervisat i textil. Hon driver också det fleråriga konstprojektet Den Sociala Väven. Där främjar hon hantverket genom kollektiva broderiworkshoppar på olika platser, där allmänheten med eller utan erfarenhet bjuds in för att tillsammans skapa öppna ytor för dialog, gemenskap och tillhörighet i det offentliga rummet, som hon beskriver det. Och det är inte ett tandlöst arbete hon presenterar. När hon vänder sig om ser jag att hon har ett stort broderi på jackans rygg, av ett kvinnligt kön med alla dess anatomiska detaljer.
Sarai Alvarez Riveros: Alla lager av min hud. Foto: Alexander Ensani
Livet och trasornas väv är i hög grad ett intersektionellt projekt, som berör rasism, migration, klimat, maktfrågor och misogyni. Här lyfts möjligheter kring gemenskaper, och respekten för lösningsinriktning.
När jag frågar några av de unga textileleverna hur det känns att plötsligt tvingas samarbeta vid vävstolen där de löser av varandra, efter att kanske ha arbetat ensamma med sina visioner lyser de upp och kan inte sluta prata om glädjen i att lyssna in varandra och upptäcka nya världar. Samma känner jag.
En skogsarbetare i 65-årsåldern omkom under torsdagen efter en allvarlig olycka strax utanför Huskvarna. Hittills i år har minst 42 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige.
Mannen, som var i 65-årsåldern, arbetade i skogen i området runt naturreservatet Vista Kulle strax utanför Huskvarna i Jönköpings län. Strax innan lunch larmades räddningstjänst till platsen efter att han klämts under ett fallande träd. Ambulans kallades till platsen och han fördes till sjukhus med allvarliga skador, men hans liv gick inte att rädda.
Polisen utreder nu händelsen som arbetsplatsolycka. Sammanlagt har minst 42 personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige bara i år, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
Regissören Jessica Paluds Sannningen om Maria handlar om skådespelerskan Maria Schneiders liv. Filmen berättar om ett enskilt öde men också om strukturerna bakom livsfarliga normer i filmvärldens svartaste stunder.
Bland de stora filmskaparna i historien är det svårt att komma förbi italienaren Bernardo Bertolucci (1941–2018). Hans filmarbete började som assistent till Pier Paolo Pasolini, och han skapade mästerverk som Fascisten (1964) efter Alberto Moravias roman, Den siste kejsaren (1988), Månen (1979), Den skyddande himlen (1990) efter Paul Bowles självbiografiska roman, och mästerverket 1900 (1976). Alla politiska filmer från vänster, som ofta använder sex som metafor för glädje och den stora frihetliga lusten till livet och vägen bort från det instängda, fascistoida i konservativa gamla samhällen och familjer. Det är ofta normöverskridande sex i grupp, incestuösa situationer eller förtvivlade, självdestruktiva ligg. Övergrepp i filmerna kunde framställas som nära nog naturliga sexuella spel.
I filmen Sista tangon i Paris (1972) tussade Bertolucci ihop den världsberömda skådespelaren Marlon Brando med tonåriga Maria Schneider, i en historia om hemligt sexuellt förhållande mellan två som kommer överens om att inte lära känna varandra alls, inte ens veta den andres namn eller var denne kommer ifrån.
Bertolucci åtalades efter övergreppsscen
Egentligen är Sista Tangon i Paris en film där också den unga Jeanne tar plats med sina krav på att definiera sin sexuella roll, men relationen övergår så småningom i våld och gränslöshet från hans sida när hon ställer sina krav. Jeanne lämnar också mannen som i slutändan framstår som klängig och löjlig. När han fortsätter att förfölja henne dödar hon honom.
Maria Scneider och Marlon Brando i Sista tangon i Paris 1972. Foto: TT
Men också själva filminspelningen fick ett allvarligt inslag av övergrepp när regissören impulsivt lade till nya kränkande detaljer i en våldtäktsscen, som Schneider var oförberedd på. Rollfiguren Paul våldtar Jeanne brutalt medan hon gråtande tvingas upprepa en bit ur ett strindbergskt (en annan världsberömd kulturmansförebild) citat. Bertolucci ville att hon skulle reagera spontant och inte som en professionell skådespelare. I närbild fick han hennes chockade, tårdränkta ansikte. Hans sätt att förnedra henne inför kameran, både kroppsligt och som skådespelare, blev hennes undergång. Allt hon gjorde därefter förknippades med denna scen, som gjordes i en enda tagning.
Filmen censurerades i de flesta länder där den fick visas, och förbjöds i sin helhet i Italien där regissören åtalades. Bertolucci och Brando flydde fältet och Schneider hotades av åtal mot moralen. Hon skandaliserades, bland annat av kvinnor för att hon medverkat i en misogyn film.
Bernardo Bertolucci (t v) tillsammans med Marlon Brando och Maria Schneider vid inspelningen av Sista tangon i Paris, 1972. Foto: TT
Men övergreppet i filmen där Bertolucci och Brando kränker skådespelaren visar ett förakt för henne som är häpnadsväckande, och var det redan då. Dessutom var det ett gravt misstag, Schneider hade kunnat göra en bra tolkning av scenen, men hon fick aldrig chansen när hon överfölls utan förberedelse och kränktes inför kameran och inför en enorm publik. Tårarna var äkta, berättade Schneider efteråt, hon kände sig våldtagen av både regissör och motspelare. Filminspelningen fortsatte, men efter den träffade hon aldrig mer regissören.
Med en tuff uppväxt i ryggen hade hon inte kraft att stå emot efterspelet, hon började missbruka alkohol och droger. Först 2013 framkom det i en intervju med Bertolucci att han planerat scenen tillsammans med Brando utan att informera henne, just för att få fram hennes äkta panik. ”Jag ville att Maria skulle reagera som en flicka, inte som en skådespelerska. (…) Jag ville inte att Maria skulle spela förnedrad, jag ville att Maria skulle känna ilskan och förnedringen”, sade han där. Att hantera detta tyckte han ingick i hennes arbete.
Få kvinnor med betydelse inom filmen
Anamaria Vartolomei som Maria Schneider. Foto: Studio S
Jessica Palud som regisserat filmen var lika gammal som Maria Schneider var under inspelningen av Sista Tangon i Paris, när hon hade en liten roll i teamet kring Bertolucci film Dreamers 2003. Hon har berättat att hon ofta såg situationer där kvinnor var få i produktionen, och mindre medskapande än manliga skådespelare och andra filmarbetare. Detta var norm, och hon såg även en gränslöshet som berörde henne illa.
Hon vill med sin film, som är baserad på en bok av Maria Schneiders kusin Vanessa Schneider, ge upprättelse till en skådespelare som inte bara borde definieras av ett övergrepp och ett senare liv på ett mörkt sluttande plan.
Och Paluds film ger också en bild av Maria Schneider som en ambitiös och professionell yrkesperson, en som jobbade hårt men drabbades av en patrarikalt styrd kulturnorm där kvinnor och barn kunde kränkas och betraktas som skyldiga till sin egen förnedring när de vågade påpeka den. Om detta vittnade också tiotusentals kvinnor i den Metoo-våg som svepte fram och fortfarande bultar vidare eftersom det var och fortfarande är en pågående process och inte en sommartrend.
Det dröjde flera år innan denna process nådde först Danmark och sedan Frankrike, men då slog den ner med full kraft. Inte i första hand bland de män som begått övergrepp, utan som en kraft bakom alla de kvinnor som fick utrymme och stöd i att formulera de resonemang som måste få utvecklas för att bli begripliga. Utan den processen är det osäkert om Palud hade kunnat göra denna film, där inte minst listan över teamet bakom filmen vittnar om att även tekniker och andra medarbetare numera inte bara består av män — faktiskt en inte särskilt gammal situation.
Maria Schneider lurades in i något som framstod som frigjort, men det frigjorda var inte för henne utan för mannen som ville ”undersöka” sin fantasi och kreativitet i sina filmer. Sanningen om Maria förklarar mer om kontexten, om varför ett sexuellt övergrepp kan få stora konsekvenser som kan te sig överdrivna för en som aldrig erfarit strukturellt förtryck.
”Det är bara en film”, säger Brando i filmen, och något liknande säger i princip Bertolucci i sin intervju. Han insåg att han var ”elak”, men ångrar sig inte – det ingår i jobbet, tycker han. Han definierar ramarna för sitt arbete, men hon blir inte tillfrågad om sina.
Även om man inte har sett Sista tangon i Paris, en klassiker som nu blivit ett sådan tragiskt vittnesmål, ger Sanningen om Maria en bild av generella strukturer, helt samstämmiga med de många vittnesmålen kring kulturvärldens livsfarliga omständigheter för så många skådespelare under hyllade filmskapare som inte fick störas i sina visioner. För övrigt är den en engagerande och djup berättelse som har många fler bottnar än den sanna historia och ”ärende” som oundvikligen är i fokus.
”Klassiker” med mörk historia
En jämförelse kan göras med en annan ”klassiker”, Långt ner i halsen, faktiskt från samma år som Sista tangon i Paris, en porrfilm där Linda Lovelace reste runt och vittnade om hur kul inspelningen varit. I sin självbiografi Skärseld (1980) avslöjade hon att filmen som blev porrens intåg på vanliga biografer i själva verket varit en enda lång våldtäkt och att hon under flera års tid blev misshandlad, våldtagen, torterad, tvingad till prostitution och att spela in pornografiska filmer. Lovelace avled liksom Schneider i förtid, båda hårt slitna. Många fler exempel finns, där vittnesmål dykt upp i efterhand, men kanske visats tydligast i hur till exempel barnskådespelare tidigt börjat med droger och dött unga.
När man tar del av Maria Schneiders öde i Jessica Paluds film är det svårt frestande att citera Ebba Buschs AI-citat: ”Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv” (Almedalen, 2025).
(Fotnot: Citatet av August Strindberg som Bertolucchi tolkar i sitt manus är taget ur Tjänstekvinnans son (1886), och lyder i sin helhet: ”Härliga, sedliga institution, oantastliga stiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder af despoti, där själfkänslan dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja och barnens helvete.”)
Beskedet ses om en delseger för facket trots att mycket fortfarande återstår i konflikten mellan Sveriges hamnar och Hamnarbetarförbundet. Foto, montage: Lars Pehrson/TT och Johan Apel Röstlund
Sveriges hamnar tvärvänder och drar tillbaka delar av sina stämningar mot Hamnarbetarförbundet. Det här efter att Arbetsdomstolen gått på fackets linje. Nu tvingas därför arbetsköparen stå för rättegångskostnaderna.
Det handlar om sommarens två så kallade interimistiska stämningar i Arbetsdomstolen där arbetsköparorganisationen menade att Hamnarbetarförbundet inte hade rätt att ta strid för kollektivavtal.
AD gick dock på fackets linje och förklarade att stridsåtgärderna var lagliga. Nu har Sveriges hamnar tvärvänt och drar tillbaka sina stämningar i målet. En delvinst för Hamnarbetarförbundet, menar facket.
– Då är ett mål ur världen, men tyvärr har vi en rad till, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson i en video på fackets sociala medier.
Hamnarbetarna accepterade medlarnas bud
Nyligen accepterade Hamnarbetarförbundet medlarnas bud i den utdragna konflikten som gällde bland annat bättre skydd för förtroendevalda och rimligare villkor för bemanningsanställda. Något som av vissa sågs som en seger för arbetsköparsidan.
Den än mer uppmärksammade konflikten om hans egen uppsägning från Gothenburg Roro Terminal fortsätter dock. Där har parterna nyligen setts i Arbetsdomstolen för en första muntlig förberedelse. Målet väntas dock inte avgöras förrän tidigast i början av nästa år.
Omkring en halv miljon personer är arbetslösa. Två av dem är Marcus Malmsten och Susanne Svensson. Båda oroas över de åtstramade reglerna för a-kassan. Foto: Privat, Fredrik Sandberg / TT, Montage: Arbetaren
Oro och ilska när Tidöregeringen försämrar a-kassan
Bidragstak, sänkning av det så kallade försörjningsstödet och försämrad a-kassa. Den 1 oktober börjar den SD-stödda regeringens nya och betydligt hårdare regler att gälla. Något som sågas av såväl forskare som arbetslösa.
– Det kommer att bli tufft framöver. Jag har redan svårt att sova och känner mig orolig.
Marcus Malmsten suckar i telefonen. Han är 51 år, utbildad lärarassistent och bosatt i nordöstra Skåne. För honom och hundratusentals andra arbetslösa runt om i Sverige är framtiden oviss och ängslan stor.
Marcus Malmsten. Foto: Privat
För trots att septembersolen fortfarande skiner tycks allt fler uppleva horisonten mörkare än på mycket länge.
Levnadskostnadskris och stigande arbetslöshet
Levnadsomkostnaderna har de senaste åren skenat iväg och priserna på basvaror har skjutit i höjden. Hjälporganisationer från Ystad i söder till Haparanda i norr vittnar om hur allt fler söker sig dit. Många barnfamiljer som tidigare klarade sig, visserligen knappt, är nu i behov av allt från gympakläder till smörgåspålägg och frukt.Arbetslösheten i Sverige är bland den högsta i Europa. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, var nästan en halv miljon svenskar arbetslösa i augusti i år.
Trots det stramas politiken nu åt för dem som redan har det tufft. Från den 1 oktober gäller nämligen nya regler för arbetslösa och bidragstagare vilket i praktiken innebär kraftiga sänkningar av försörjningsstödet och en nedtrappning av a-kassan. Bakom reglerna står Tidöpartierna M, KD, L och SD.
– Det här kommer göra att ännu fler slås ut permanent från arbetsmarknaden. Jag tror ärligt talat att politikerna i dag inte är medvetna och hur vi arbetslösa har det.
Susanne Svensson. Foto: Privat
Det säger den före detta industriarbetaren Susanna Svensson, 62 år, från Örebro. Hon har, med undantag från några kortare inhopp, varit utan jobb sedan 2008 då kabelfabriken där hon arbetade flyttade verksamheten utomlands. Nu beskriver hon sin egen situation som ett slags moment 22.
– Jag har ju betalningsanmärkningar som jag drog på mig när jag blev arbetslös och inte kunde betala av mina studielån. Pengarna räckte plötsligt inte till annat än mat och hyra. Tyvärr tror jag fler kommer få betalningsanmärkningar vilket i sin tur leder till att det blir svårare att få jobb. Arbetsgivare i dag tar ju kreditkoll redan innan de anställer, vilket gör att vi inte ens kallas till intervju.
Dåvarande arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) presenterar regeringens reformering av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med finansminister Elisabeth Svantesson (M), Magnus Persson (SD) samt Magnus Jacobsson (KD) våren 2024. Foto: Henrik Montgomery/ TT
Hon låter nästan uppgiven på rösten. Hon har fortfarande inte stenkoll på hur de nya reglerna kommer att slå mot just henne, men är väl medveten om att det lär bli tuffare tider.
– Jag är 62 år och då blir man inte anställd i det här åldersdiskriminerande samhället. Min ekonomi är körd i botten och jag har varit tvungen att sälja min bil. Men många jobb jag sökt kräver just bil, när kollektivtrafiken inte alltid funkar. Men att köpa bil när man är barskrapad som jag, det går helt enkelt inte.
Kritik mot förändringen av a-kassan
Regeringen och Sverigedemokraterna delar dock inte oron med de arbetslösa. De menar tvärtom att fler nu kommer att få jobb. Att leva på bidrag ska inte vara attraktivt, förklarar de och målar på så sätt upp en bild av människor som hellre går hemma än arbetar.
Men de nya reglerna sågas inte bara av landets många arbetslösa. Även forskare vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, är kritiska.
– Jag tror inte vi kommer se några stora effekter på sysselsättning, arbetslöshet eller liknande för de grupper som berörs av det här. De behöver hjälp snarare än att piskan viner, sade Anders Forslund som är professor emeritus på IFAU till tidningen Arbetet tidigare i höstas.
För många utan jobb innebär regeländringarna stora inkomstförluster. Det kan röra sig om flera tusenlappar varje månad som nu försvinner. Även för personer som har barn, vilket gjort att andra sakkunniga kritiserat ändringarna. Brottsförebyggande rådet, Brå, har exemplevis tidigare slagit larm om att barn vars föräldrar har sämre socioekonomiska förutsättningar löper större risk att dras in i gängkriminalitet än andra.
Arbetssökande vid receptionen på Arbetsförmedlingen på Regementsgatan i Malmö. Foto: Johan Nilsson/ TT
Regeringen står trots kritiken fast vid sin inställning till den så kallade arbetslinjen. Att sänka bidrag och strama åt a-kassan menar de ska öka motivationen för arbetslösa att hitta jobb.
– De slår undan benen på oss. Men jag tror inte de här besluten kommer att gynna regeringen, för de slår mot en så pass stor grupp av det svenska folket. Det finns ju människor ur alla politiska läger som är arbetslösa och som nu kommer att drabbas, säger Marcus Malmsten.
Han förklarar att han sökt flera jobb den senaste tiden men inte blivit mer än inringd för korta lärarvikariat lite då och då.
– Det är ju inga stora pengar som rullar in och det lär knappast bli lättare framöver. Jag är 51 år och det blir knappast enklare ju äldre man blir, så är det ju.
Migrationsjuristen Zahraa Aljuboori i debatt om effekterna av att möjligheten till spårbyte avskaffats. Foto: Marcus Ericsson/TT, Privat. Montage; Arbetaren
Den 1 april upphörde möjligheten till spårbyte för personer som söker uppehållstillstånd i Sverige. Ett halvår senare märks effekterna tydligt, skriver migrationsjuristen Zahraa Aljuboori.
I april 2025 avskaffades spårbyte i svensk migrationslag. Det innebär att personer som fått avslag på sin asylansökan och sedan beviljats arbetstillstånd via spårbyte riskerar att inte kunna få sina tillstånd förlängda om utvisningsbeslutet inte preskriberats före 31 mars 2025. Fem månader efter lagändringen märks effekterna tydligt, de påverkar inte bara enskilda individer utan hela det svenska samhället.
Zahraa Aljuboori, migrationsjurist. Foto: Privat
Syftet med lagen har varit att motverka oseriösa arbetsgivare, strama åt asylreglerna och effektivisera återvändararbetet. Men verkligheten ser annorlunda ut. Lagstiftningen drabbar främst de etablerade grupperna av migranter. Inte bara nyanlända, utan även personer som under flera år har byggt upp en tillvaro här, fått jobb, försörjt sig själva och sina familjer.
Två exempel ur verkligheten
Ett exempel är en irakisk läkarstudent. Han har fått avslag på sin asylansökan, men samtidigt klarat av sina studier, fått arbete och beviljats arbetstillstånd via spårbyte. Nu har han fått utvisningsbeslut på grund av den nya lagen. Det handlar inte bara om en individ, Sverige förlorar en blivande läkare, en framtida resurs för vård och omsorg som vi verkligen behöver.
Ett annat exempel är en familj från Palestina som har fått uppehållstillstånd som anhöriga till en person med arbetstillstånd via spårbyte. Eftersom huvudpersonen nu riskerar att förlora sitt arbetstillstånd hotas hela familjens rätt att stanna i Sverige. Familjen ser ett återvändande som omöjligt, och reslutat kommer bli att de i stället lever papperslöst i Sverige, utan några grundläggande rättigheter och i en okänd framtid.
Enligt migrationsminister Johan Forssell är ett av de centrala målen med reformen att göra återvändandeprocessen mer effektiv, men i praktiken ser vi en helt annan verklighet där fler väljer att inte samarbeta med verkställandet av utvisningen.
Det här är inte bara mänskligt sorgligt. Det är också en varningssignal om att lagstiftningens syften inte uppnås i praktiken.
Lagen får utanförskapet att växa
För de flesta berörda är ett återvändande omöjligt, vilket gör att många hellre väljer att leva gömda, papperslösa och utan grundläggande rättigheter. Vilket vidare kommer leda till mer svartarbete och allt mer fusk på arbetsmarknaden.
Lagen var tänkt att skapa ordning och trygghet, men i själva verket har den i stället ökat otryggheten för de berörda och samhället i stort. När människor inte får någon möjlighet att etablera sig och saknar en trygg plats att vända sig till, växer utanförskapet och osäkerheten.
Det är enkelt att skriva lagar på papper, men betydligt svårare att få dem att fungera i verkligheten.
Det är dags att skapa en migrationspolitik som ser människan bakom reglerna och ger verkliga chanser till ett tryggt liv i Sverige. I stället för att låta människor stå inför ett val mellan att utvisas eller att leva gömda utan rättigheter, måste vi skapa lösningar som inkluderar och hjälper dem. Annars förvärrar vi bara ett redan allvarligt samhällsproblem, ett problem som i längden hotar tryggheten för oss alla.
Fyra dagar med böcker, föreläsningar, samtal och mycket mer. Och i år, när Radikal bokmässa fyller tretton år, är det ingen mindre än Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz som fått äran att inleda mässan under torsdagen. Här är programmet för årets upplaga av Radikal bokmässa.
Torsdag 25/9
Obs! På torsdag är mässan på Viktoriahuset! Linnégatan 21. Hållplats Prinsgatan.
17:00 Tidningen Arbetaren tiger inte i Tidö-Sverige Andelen vänstertidningar som fick mediestöd landade förra året på 0,7 procent. Behovet av fria medier är större än någonsin. Tidningen Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz berättar om en framtid utan mediestöd och bjuder in till samtal: Hur kan vi utmana borgerlighetens dominans? Borde fler vänstermedier samarbeta med varandra? Och hur ska en frihetlig tidning bevaka valåret 2026?
18:00 Författarskap och facklig kamp Karin Hallberg är aktuell med ”På andra sidan Älvsborgsbron – En kärleksroman om facklig kamp”. Debutromanen är inspirerad av Karins egna upplevelser av att jobba på Hamnarbetarförbundets Göteborgsavdelning under strejken 2018-2019, men är också en fiktiv berättelse om kärlek, vänskap och Göteborg. Frances Tuuloskorpi är känd som tidigare ordförande i Livsmedelsarbetareklubben på brödfabriken Stockholmsbagarn, långvarig facklig kämpe, och författare till bland annat den nysläppta ”Bageriet i Paradiset : starka tillsammans på jobbet”.
19:00 Tidskriften Klass firar 10 år Klass ges ut av Föreningen Arbetarskrivare och fokuserar på litteratur med underifrånperspektiv och klassfrågor. Klass bjuder in till samtal och läsningar. Möt ett gäng moderna arbetarförfattare. Medverkande redaktör från Klass: Carola Ankarborg, aktuell med diktsamlingen ”På balkonger står människor och klappar för oss – vårdrapport från en pandemi”.
Fredag 26/9
Mässan kommer vara på Aftonstjärnan, Plåtslagaregatan 2, Lindholmen på Hisingen.
18:00 Författarsamtal: Aslı Ceren Aslan (Eng) AslıCerenAslan’s narrative book ‘Birbirimizin Çaresiyiz’ about how Turkish politics affects the lives of women and LGBTI people was published by SRC Publishing in Turkey and in Swedish translation ‘Bara vi själva kan rädda varandra’ by Trolltrumma Publishing in Sweden in November 2023.
19:00 Poesikväll: Ali Alonzo med vänner Ali Alonzo kommer till Göteborg. Han ska konferenciera en poesikväll på Radikal Bokmässa. Det är mest det det är egentligen. En poesikväll. Det blir läsningar och paus och läsningar och mer paus. Politiskt och opolitiskt. Säkert hjärta, säkert smärta, säkert nonsens. säkert någonstans nära tre timmar räknat med paus. Säkert kortare. Poeterna får endast en uppmaning, läs vad ni vill, skriv mycket, helst allt.
21:00 Workshop: Adbusting I denna workshop låter vi deltagarna göra affischer som ämnar till att sprida ett positivt budskap till våra medmänniskor. Det kommer att finnas material och resurser för att bli kreativa och hitta på allt från informativa till roliga budskap. Vad skulle du vilja upplysa dina medresenärer om? Välkommen till en verkstad där vi skapar reklam som inte uppmuntrar till vild konsumption.
Lördag 27/9
11:00 Boksamtal: Henrik Bromander – De närmaste Henrik Bromanders nya roman ”De närmaste” har hyllats av recensenter och inte minst kamrater som nickat igenkännande åt den mustiga skildringen av Bokcaféet i Jönköping. För bland bokens fyra huvudkaraktärer finns ett du – Rebecka – som vi följer under många år, till restaurangkök, fängelse och så klart BC på tändsticksområdet.
11:00 Workshop: klibbverkstad Välkommen till bokmässans klibbverkstad! Vi gör egna klistermärken. Färg, form och budskap – du väljer. För alla åldrar. (Mindre barn behöver ha med sig en vuxen.)
13:00 Helsinki ilman natseja (Helsinki Without Nazis) (Eng) Helsinki ilman natseja (Helsinki Without Nazis) is the biggest antifascist demonstration in Finland, organised annually on the 6th of December, Finland’s independence day. The demonstration, first held in 2016, stands in opposition to a fascist march organised by groups aligned with the Nordic Resistance Movement and other fascist groups since NMR’s banning in Finland.
14:00 Boksamtal – Rörelsesocialism: Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån Växande klassklyftor, politisk polarisering, stormaktskonflikter och hotet om ekologiskt sammanbrott skapar ett tillstånd av maktlöshet, där livet reduceras till att reagera på hotfulla skeenden utanför vår kontroll. Toivo Jokkalas och Per-Anders Svärds bok Rörelsesocialism pekar ut en annan väg. En i grunden rättvisare ordning blir möjlig när vi återupptäcker kraften i kollektivt handlande. Rörelsesocialism är ett manifest för samhällsförändring underifrån.
14:00 Workshop: Att skriva ett kollektiv
15:00 Boksamtal: Samtida marxistisk teori I Samtida marxistisk teori presenteras trettiosju tänkare från olika delar av världen, som har fört den marxistiska teorin in i det krisdrabbade 2000-talet. På vilka sätt kan det traditionella idéarvet utvecklas, omformuleras och aktiveras i en tid då den breda vänstern trängs tillbaka av en brokig allians av techmiljardärer, nykonservativa, antifeminister och fascister? Och vilka verktyg krävs egentligen för att kunna visualisera och frammana en annan ordning än den nyliberalism som nu bryter samman? Den här boken riktar sig både till den som kanske möter marxistisk teori för första gången och till den som vill bredda sin förståelse av vad det kan betyda idag.
16:00 Fria Kulturhus – samtal om oberoende kultur, organisering, och framtid Vad innebär det att driva ett fritt kulturhus i ett kulturpolitiskt klimat präglat av urholkade stödsystem och inskränkt yttrandefrihet? Hur bygger vi hållbara samarbeten, stärker vårt oberoende och bemöter attacken på kulturen från högern? I detta samtal mötes representanter får Aftonstjärnan, Cyklopen, och Oceanen – tre fria kulturhus med olika erfarenhet – för att dela lärdomar, ideér och tillvägagångssätt.
16:00 Skrivworkshop med Arbetarskrivare Under workshoppen kommer du få tips och övning på att skriva om arbete och klass. Allt för att få dig att komma igång eller vidare i ditt eget skrivande. Du kan ha skrivit nästan ingenting förut eller jättemycket. Författarna Hanna Wikman och Henrik Johansson från Föreningen Arbetarskrivare håller i workshoppen.
17:30 Samtal: Konflikthantering i det stora och lilla – Samtal mellan Elin Larsson och Sara Granér
18:00 Den goda cirkeln – om kamp och folkbildning i en auktoritär stat ”Den goda cirkeln” är en berättelse om folkbildning och kamp i en diktatur, och handlar om det tio år långa demokratiarbete som ABF genomfört i Europas sista diktatur: Belarus. Går det att skapa folkbildning i en diktatur? Hur överlever man att kastas i fängelse för att man arrangerat studiecirklar? Medverkande Anna Jörgensdotter och ABC Göteborg
13:45 Panelsamtal: Kultur och Fascism Under senkapitalismens växande fascism, då statlig disciplinering och repression kombineras med individualisering och kommersialisering, frågar vi oss vilken roll en subversiv kultur kan inta i motståndet mot denna utveckling. Hur förstår vi den statliga makrofascismen, och vardagslivets mikrofascismen? Vilka former av motstånd är möjliga, nödvändiga och önskvärda? Medverkande: Athena Farrokhzad, Felicia Mulinari, Balsam Karam, Shora Esmailian, och Johannes Anyuru
15:15 Göteborg + Palestinasolidaritet = Sant? Palestinasolidaritetsrörelsen i Göteborg har en lång och stolt historia som likt hela världen har fått ett nytt kapitel genom den israeliska bosättarkoloniala ockupationens snart två år långa öppna folkmordskrig i Palestinas Gaza och det breda motståndet mot det. Panel: Stäng ner Elbit och Chalmers social justice
