Äntligen kommer de: debattprogram, reportage och dokumentärer om det svenska sjukvårdssystemet där media börjat gräva och rapportera om hur verkligheten ser ut. 

Under de senaste åren har det skett åtskilliga förändringar. Den ena efter den andra, en hel del av dem har dykt upp ”bara så där” utan att vi anställda hunnit med i svängarna. I sig små saker som ändå tillsammans blir till stenen som riskerar att sätta hela verksamheten i rullning. Och näppeligen kan man klandra oss ”på golvet” – vi har varit upptagna med att försöka sköta våra jobb med färre anställda, minskat antal sängplatser och allt mer att göra.  

I dagsläget är hela paketet inbegripande vård och omsorg på väg att köra i diket. Genom att göra om tror de styrande att de ska kunna spara pengar. Men är det inte liv som de i första hand ska spara? 

Pengar alstrar inga liv, men liv frambringar pengar. Och när man försöker spara genom att dra in tjänster dör verksamheten sakta men säkert. 

För aldrig tidigare har jag personligen varit med om den uppgivenhet och frustration som nu råder hos många av de anställda. Aldrig tidigare har så många letat efter arbeten inom helt andra yrkesområden. 

För ett antal år sedan började man också prata om kostnader inom vården. Ett benbrott kostade en viss summa, en ögonoperation ett antal kronor, personalkostnader räknades förstås in och en del annat. 

Men om vi tänker oss en dag när det inte händer ett dugg på ett sjukhus. Om ingen har för bråttom efter vägen, om ingen cyklar omkull, vad skulle det kosta då? 

De utgifter som finns för lokaler, personal och annat blir sannolikt desamma som för de dagar då det verkligen behöver tas i anspråk. Och den summan borde rimligen kunna budgeteras rakt av, utan att där ska kunna finnas utrymme för misstag vad gäller ekvationen som sådan. 

Då kommer vi till återstoden: brukarna. I­  dag kommer larmrapport efter larmrapport om obefintliga resurser och människor som inte får den vård de har behov av. I första hand drabbas de äldre, mångsjuka och de som inte kan tala för sig och kräva en god och rättvis behandling. 

Ett exempel i mängden är den äldre kvinna som fick vänta åtskilliga månader på att få sin utslitna höftled utbytt. 

När höftleden äntligen blev ersatt med ett implantat hade hon snedbelastat kroppen så länge att ryggen och den andra höften, som innan varit frisk, också hade skadats. Om man bortser från månader av fysiskt och psykiskt lidande, inaktivitet på grund av smärta och mängder av smärtstillande läkemedel; vad kommer inte en andra från början onödig operation att kosta? 

Var befinner sig det mänskliga släktet om sjukvård i första hand blir en fråga om ekonomi? Och att höra desillusionerade läkare på sjukhus prata om vissa patientgrupper som ”Svarte Petter” är som ett eko från den tid då Hitler kom marscherande ur dimmorna. 

Ta tempen på vården, sätt in all tänkbar behandling medan det fortfarande är möjligt att bota eländet. Det är vi som fortfarande kan tala som måste göra det. Vi som känner frustration över situationen, som reagerar och kan påverka. 

Om inte annat så för att det kommer en dag när också vi blir gamla och sjuka. Om inte vi talar nu, hur kan vi då förvänta oss att andra ska göra det åt oss senare?