Det är svårt att ta in vidden av terrordådet på Utøya. Att gå in och meja ner nära 70 obeväpnade civila är något vi förknippar med exempelvis kriget i forna Jugoslavien snarare än Norge i fredstid. Mördarna den gången kom inte en och en utan i form av militär trupp. Att en eller möjligen två personer kunnat utföra detta framstår som ofattbart.

Men det finns likheter. När paramilitära styrkor som Arkans Tigrar drog fram i Bosnien tidigt 90-tal och genomförde sin brutala “etniska rensning” drevs de av liknande motiv som mördaren på Utøya – en extrem nationalism, hat mot muslimer, en uppfattning att de försvarade det kristna Europa mot inkräktare.

Terrorattacken på Utøya har kallats ett angrepp på demokratin. Men demokrati kan tjäna många syften, den kan föra en Geert Wilders eller en Silvio Berlusconi till makten, i dess namn kan förbud mot slöja införas som i Frankrike och alldeles nyligen i Belgien. Mer än en en attack på demokratin är fredagens blodbad en attack på arbetarrörelsen och – eftersom terroristerna definierar sina fiender så brett – i förlängningen på alla antirasister.

Det socialdemokratiska etablissemanget i Sverige har ofta helt tagit parti för näringslivet mot radikala arbetare, men det får inte hindra oss att stå upp till hundra procent för de mördade och skadade socialdemokratiska ungdomarna i Norge. De ville oss inget ont, och vår fiende inom den radikala högern har vi gemensam med dem.

Det är självklart att terroristen Anders Behring Breivik inte existerar i ett vakuum. Han var under en rad år aktiv i det invandrarfientliga Fremskrittspartiet, sedan länge en maktfaktor i norsk politik. Han har varit en del av den norska antimuslimska miljön som i Sverige har sin motsvarighet i Sverigedemokraterna, sajten Politiskt Inkorrekt och en rad bloggar som maniskt uppehåller sig vid det upplevda hotet från islam.

Behring Breiviks fantasier om ungdomsförbundet AUF som ett “Stoltenberg Jugend” som trakasserar nationalister har sin direkta motsvarighet i klyschorna om en inbillad allians mellan Socialdemokraterna, tidningen Expo, liberal media och antifascistiska grupper som florerar på diverse internetforum där Sverigedemokraternas anhängare möts. Synen på invandrare från muslimska länder som ett problem har på senare tid spillt över från Flashback, Newsmill och Politiskt inkorrekt till högerns finrum, till tidningar som Axess och Svenska Dagbladet.

Det är uppenbart att den utveckling som bland annat lett till att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen och att borgerliga ledarskribenter börjat tänka högt om massutvisning av nordafrikaner hittills inte setts som det potentiella hot den är. Terrordådet i Norge är en väckarklocka som visar att även den högerradikalism som inte vill kännas vid Hitler och som skiljer sig från nationalsocialismens standardmall, likväl kan vara dödligt farlig.

När syndikalisten Björn Söderberg föll offer för nazistisk terror 1999 slöt tiotusentals människor upp för att hedra hans minne vid manifestationen i Stockholm – syndikalister, kommunister, socialdemokrater, antifascister. På samma vis står vi i dag enade, sida vid sida mot den fascistiska terror som släckt så många norska kamraters liv.
Vi glömmer er aldrig.