Runt tiden då Miljöpartiet bildades, 1981, var det politiska klimatet gynnsamt för sänkt arbetstid. Folkpartiets och Centerns ungdomsförbund attackerade Socialdemokraterna – från vänster – och Miljöpartiet attraherade en brokig skara politiskt aktiva.
– Gröna vågen var ju inte bara Miljöpartiet, utan även vänster och anarkister. Jag minns att LO-tidningen gjorde en undersökning om hur många i partistyrelserna som var med i facket; de höll ju på att få slag när det visade sig att en majoritet i Miljöpartiets ledning var syndikalister. Det fick man ju inte vara. Men jag var också syndikalist på den tiden.
Arbetaren träffar Birger Schlaug i eftermiddagsrusningen vid ”spottkoppen” på Centralen i Stockholm där jäktande tågpendlare strömmar förbi. Han berättar hur hans engagemang för frågan om arbetstidsförkortning väcktes.
– Det var när jag började med politiken. Miljöpartiet hade ju en idé om att vi ska ha goda liv, att vi är mer än konsumenter och producenter på en arbetsmarknad. Att man inte ska leva för arbete. Sänkt arbetstid var centralt i bildandet av partiet.
Birger Schlaug var mycket aktiv i Miljöpartiet under 1980- och 90-talen och var språkrör sammanlagt tolv år under den perioden. Arbetstidsförkortning var en av partiets tre huvudsakliga valfrågor fram till och med valet 1998.
– Men sedan började blockpolitiken smyga sig in. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (språkrör 2002–2011) hade väldiga ambitioner att ingå i en regering och därför skalade man av sådana här frågor som S blev stötta av. Mona Sahlin hade ju stark makt där och det var hon som hade gjort utredningen som sänkte sänkt arbetstid, säger han.
Birger Schlaug syftar på den arbetstidskommitté, ledd av Mona Sahlin, som i sitt slutbetänkande 1989 bland annat drog slutsatsen att fortsatta arbetstidsförkortningar var omöjliga att genomföra på grund av den arbetskraftsbrist som skulle uppstå då 40-talisterna, det beryktade ”köttberget”, började pensioneras. Det argumentet ger han inte mycket för.
– Jag är fan den sista 40-talisten som går i pension och ändå har vi 9 procents arbetslöshet.
Varför tror du att arbetstidsförkortning försvann från den politiska dagordningen?
– Monas utredning är central för frågans död inom Socialdemokratin. Till och med kvinnoförbundet slutade prata om kortad arbetstid. Innan dess var många väldigt positivt inställda, bland annat facken drev frågan aktivt. Men sen började de släppa det och MP ville inte sticka ut då, man ville bli regeringsdugligt.
Du tror inte att det beror på att den dominerande ideologin förändrats de senaste decennierna?
– Jo, men så är det naturligtvis. Men sossarna har ju också anammat den ideologin. De är ju det femte borgerliga partiet, ja sjätte om man räknar med SD. Men egentligen kan man inte se arbetstidsförkortning som en högervänster-fråga. Så enkelt är det inte. En gång i tiden drev KD sänkt arbetstid ur ett konservativt perspektiv; man ville att det civila samhället skulle bli större. Än i dag kan man ju höra Hägglund prata om en relationslinje vid sidan om arbetslinjen.
Men då är det enbart kvinnan som ska ta en sänkning av arbetstiden?
– Jo visst, så är det. Men ändå: om man tittar bakåt i tiden så är kanske den som bäst uttryckt det här Staffan Burenstam Linder, som var vice partiledare i Högerpartiet en gång i tiden. På 1960-talet skrev han en bok som heter Den rastlösa välfärdsmänniskan där han kritiserade fortsatt tillväxt och var inne på att vi så småningom måste sänka arbetstiden. Och går man tillbaka till gamla tänkare, allt från Marx till Mill och Burke, så var de ju alla överens om att det är annat som måste växa när vi nått det här goda materiella samhället.
Så vad har då hänt med dessa tankar? Är det arbetssamhällets ideologi som institutionaliserats?
– Ja, det är det. Men det har också alltid funnits intressen av att det ska finnas hög arbetslöshet, det kan hålla nere lönerna. Sedan har marknadsekonomin i fundamentalistisk form fått allt större inflytande. Att peta i normalarbetstiden ses då som något sorts politiskt projekt som luktar planekonomi. Men vadå? 40-timmarsvecka är marknadsekonomi, 30 timmar planekonomi och 35 timmar någon sorts blandekonomi?
Men där blir det väl ändå en sorts högervänster-fråga; hur mycket ska politiken ingripa
i samhället?
– Fast alla borgerliga politiker vill ju ha kvar 40-timmarsveckan och det är ju också en politisk fråga. Bara för att man byter siffra är det ju inte mer politiskt. Men sedan är det naturligtvis så att både borgarna och sossarna hamnat i den ekonomistiska inbillningen att vi ska kunna hålla igång hjulen och skapa arbete.
Birger Schlaug berättar om hur han brukade gå ner och bada bastu på kvällarna när han satt i riksdagen och hur tongångarna hos politiker utan kostym och slips då kunde låta helt annorlunda.
– Man kunde höra de mest fantastiska saker, ”att självklart kan vi inte fortsätta med tillväxtsamhället” och ”det är klart att vi inte kan hålla på så här med arbete när vi hela tiden rationaliserar”. Det fanns ju insikter hos alla egentligen.
Vilka politiker?
– Jag kan inte peka på att de borgerliga hade mindre insikt om att det inte funkar. Men sedan sätter man på sig kostymen och blir politiker och då blir det ju en annan grej.
Vad är det som politikerna anpassar sig till menar du?
– I grunden finns det väl en ideologisk tro på det här förstås, men även en sorts prestige. Om man som borgerlig tänkare plötsligt skulle säga att vi behöver sänka normalarbetstiden skulle man kanske bli anklagad för att ha blivit vänsterpartist.
Birger Schlaug har knappast släppt sitt engagemang för sänkt arbetstid sedan han hoppade av partipolitiken. Han ser reformen som mer aktuell i dag än någonsin.
– Man kan ta till och med Husby som avstamp. Hög arbetslöshet, folk saknar roller i samhället, man känner sig vilsen och alltihopa. Och så pratar politiker om att vi måste skapa mer jobb. Ja, men fler får chans till jobb om man sänker arbetstiden.
Så arbetsdelning är ditt viktigaste argument?
– Det är en viktig del. Men även att vi kan skapa bättre liv helt enkelt. Urbana människor stressar som fan fram och tillbaka, det är ju sjukt, vad är vi till för? Barnen blir också stressade av det här.
Han menar att sänkt arbetstid är själva nyckeln till en annan samhällsmodell, där mer fri tid skulle kunna skapa ett helt nytt tankesätt.
– Det är i grunden en filosofisk fråga, en sorts kulturfråga. Vi måste inse att vi är lurade av den enorma livsstilspropagandan att arbeta och konsumera, konsumera – var aldrig nöjd din jävel. Inser vi det kan vi börja slita oss ur den här påtvingade normen.
Men i dag hävdar ju de flesta att vi måste arbeta mer för att trygga välfärden och möta den demografiska utvecklingen. Ligger det inget i det?
– Varför är det skatten på arbetstid som ska finansiera välfärden? Hela den industri som har effektiviserat och rationaliserat betalar ju nästan ingenting till samhället. Skatt på produktionen, oavsett om den utförs av människor eller robotar eller automater, kan finansiera det här.
Men risken är väl stor att kapital och investeringar flyr landet om vi sänker arbetstiden och höjer produktionsskatten?
– Ja… Fast det här kommer sprida sig och då tar allt fler länder efter. Hela Asien måste ju få in pengar nu när de ska skapa sociala trygghetsnät. Förresten sade man likadant när de nordiska länderna införde arbetsgivaravgifter en gång i tiden. Då hette det att alla jobb kommer att försvinna, men sedan såg andra länder att det där var ett bra sätt att få in skattepengar. Och i dag har ju hela Europa sociala avgifter.
– För varför ska arbetsgivare som ersätter människor med maskiner plötsligt inte vara med och bidra med någonting? Då hamnar ju alla pengar hos ägarna, och där har vi hela den sneda inkomstfördelningen där man blir rik på kapital i dag.
En annan invändning mot arbetstidsförkortning är att den arbetsintensiva tjänstesektorn och småföretagare måste sänka löner om de ska ha råd att korta arbetstiden. Birger Schlaug menar att man kan lösa detta genom att sänka skatten för låginkomsttagare rejält för att kompensera eventuella löneförluster. – Men för höginkomsttagare tycker jag inte att man som politiker ska lova att alla vid sänkt arbetstid ska kunna behålla lika mycket pengar som i dag.
Kan det inte bli så att arbetsförhållandena, särskilt inom offentlig sektor, förvärras vid sänkt arbetstid om människor tvingas jobba hårdare?
– Jo, risken finns. Skulle man sänka en kvart om dagen ett år, tio minuter nästa och så vidare, så skulle det bli hårdare bud överallt. Men tar man ett rejält grepp, säg fem timmar i veckan på en gång, så kan inte politiker komma undan.
Trots att frågan verkar iskall i dag tror Birger Schlaug att det kan vända fort. Han ser det som den enda chansen att komma till rätta med Europas gigantiska arbetslöshet.
– Det är någon sorts löjlig förträngningsprocess som ligger som en propp i systemet just nu. Om 10–15 år kommer alla att titta tillbaka på 2000-talet och skaka på huvudet: Vad höll vi på med? Det kommer, och det skulle inte förvåna mig om det kommer från folk som man inte alls skulle tro det om.
Så arbetslinjen kommer inte gå segrande ur den här krisen?
– Den är död alltså. Man kommer att skratta åt den. Du får väl komma igen sedan och peka finger åt mig att jag hade fel min jäkel. Men jag tror faktiskt att det kommer att förändras. För politiker är ju trots allt inte helt korkade, de ser ju till slut att det inte kommer att gå annars.
Birger Schlaug tittar på klockan och får plötsligt bråttom. Vi har dragit över tiden, hans tåg går om några minuter.
– Åh fan! Nu måste jag springa.
