Han vill ge ny syn på anarkismen

Michael Schmidt, som är en av författarna bakom den omtalade boken Black Flame, besökte under förra veckan Sverige för att i egenskap av observatör delta i en konferens arrangerad av det globala nätverket Icorn, The International Cities of Refuge Network, som arbetar med yttrandefrihetsfrågor och att skydda hotade och utsatta författare och journalister runt om i världen.

– Det är ett viktigt projekt där personer som flytt från exempelvis Iran, Gambia, Vitryssland och Kenya ges möjligheten att i ett annat land få uppehälle och pengar och på så sätt kunna fortsätta sitt skrivande, säger Michael Schmidt.

Annars arbetar han och författarkollegan Lucien van der Walt just nu febrilt med bokserien Counterpower som består av två delar. Del ett, Black Flame, kom 2009 och del två, Global Fire, väntas bli färdig inom ett till två år. Han berättar att de arbetat med böckerna under tio års tid. Idén med Black Flame, som är en av de mest omtalade böckerna på den anarkistiska litteraturscenen de senaste åren, var att presentera en sammanhållen anarkistisk teoribildning. 

Rent allmänt tycker Michael att anarkister har misslyckats med att definiera vad anarkism är för något vilket bidrar till en bild av den som kaotisk, den reduceras till att vara enbart anti-stat och någonting som allt möjligt kan samlas in under.

– Det har alltid funnits en frihetlig sida i mänsklighetens historia men det betyder inte att det alltid funnits en anarkistisk rörelse, säger Michael Schmidt som daterar anarkismens födelse till 1860-talet då Michael Bakunin och hans kamrater levde och verkade. 

Förutom teori tar Black Flame även upp en mängd personer, grupper och organisationer som man anser har arbetat anarkistiskt genom historien. Kritiken mot boken har handlat om att dess definitioner varit alldeles för snäva och att författarna å ena sidan inkluderar personer och grupper som inte så självklart uppfattas av andra – eller ens definierat sig själva – som anarkistiska och å andra sidan exkluderar de många aktivister och grupper som själva kallar sig anarkistiska.

I kommande Global Fire är ambitionen att teckna en sammanhängande historia av anarkistisk organisering över hela världen från 1860-talet fram till i dag.

– Vi måste korrigera bilden av att anarkismens historia uteslutande handlar om Europa och USA. Mycket har faktiskt hänt i Latinamerika och andra delar av världen. De första fackföreningarna som bildades i Kina och Egypten var anarkistiska och den första fackföreningen för färgade i Sydafrika var anarkistisk. I arbetet med boken har vi bland annat studerat rörelser i Vietnam, Filipinerna, Uruguay, Algeriet, Kenya och Afghanistan. Många länder där man kanske inte tror att det funnits anarkistisk organisering, säger Michael Schmidt som med sitt författarskap fått ledarna för Cosatu, ett sydafrikanskt fackförbund med nästan två miljoner medlemmar, att börja läsa Bakunin.

– På en kongress för något år sedan citerade Cosatus ordförande ur Black Flame och menade att man måste börja ta intryck från anarkismens och syndikalismens idéer, säger Michael Schmidt.

 Anledningen till denna nydaning tror han beror på att de mest öppensinnade inom förbundet förstått att det gamla Sovjetparadigmet är dött. De alternativ som tidigare presenterats har kommit från landets kommunistiska parti som följer en kinesisk modell av nyliberalism och fascistisk korporativism.

– Sedan måste man komma ihåg Sydafrikas speciella historia med apartheidsystemets fall på 1990-talet. Dagens politiska elit har en ganska färsk illegal och revolutionär bakgrund, vilket antagligen gör dem något öppnare för sådana här idéer, säger Michael Schmidt.

Under 1900-talet har det funnits ett flertal anarkistiska och syndikalistiska organisationer i Sydafrika. I dag finns det organiserade syndikalister i Cape Town som arbetar med vinplantagearbetare, där man bland annat samarbetat med svenska SAC Syndikalisterna när det gäller Systembolagets affärer med sydafrikanska vinproducenter. 

Michael Schmidt, som varit med att bilda den anarkistiska kamporganisationen Zabalaza, berättar att man har bra samarbeten med anarkister i bland annat Zwaziland och Zimbabwe. Genom informationsspridning försöker man stödja respektive länders kamp för demokrati.

De senaste årens händelser i Nordafrika ger skäl att vara optimistisk och kanske hoppas på en anarkistisk massrörelse där, tror  Michael Schmidt.

– Den dagen då vi kommit dithän att anarkister dödas och fängslas och vi upptäcker att vissa av våra kamrater är polisspioner, då vet vi att vi är på rätt väg för då utmanar vi verkligen makten.

Publicerad Uppdaterad
1 hour sedan
Syntolkning: Foto på en presentation under Bostadsvrålet 2025. Tre personer sitter vid ett bord och en person står upp och talar i en mikrofon.
Helgen den 6–7 september arrangerades Bostadsvrålet på Hägerstensåsens medborgarhus. Foto: Bostadsvrålet

Bostadsvrålet 2025 – En plattform för att sammanföra kampen

Under en helg i början på september diskuterades allt från motstånd mot hyreshöjningar till visioner om långsiktig organisering på Hägerstensåsens medborgarhus i Stockholm. I Röster från rörelserna rapporterar organisatörerna bakom årets Bostadsvrål om stormötet som syftade till att samla en splittrad hyresgäströrelse och hitta nya sätt att möta utmaningarna på bostadsmarknaden.

Helgen den 6–7 september samlades hyresgäster, aktivister och organisationer från hela landet på Bostadsvrålet 2025. Det hela inleddes med ett liveinspelat avsnitt av Apans anatomi om regeringens beslut att skära ner på det finansiella stödet till civilsamhället och hur dessa nedskärningar hotar lokala mötesplatsers överlevnad och därigenom underminerar hyresgästers möjlighet att organisera sig.

En central del av helgen var att kartlägga pågående strider. Deltagarna berättade om lokala protester mot orimliga renoveringar, kampanjer mot kraftiga hyreshöjningar och initiativ för bättre boendeförhållanden. Samtidigt lyftes behovet av att dela erfarenheter. Genom att jämföra framgångar och misstag kunde deltagarna dra lärdomar som stärker den gemensamma kampen framåt.

Foto: Bostadsvrålet

En återkommande fråga var hur hyresgäster kan organisera sig för att på allvar påverka politiker, fastighetsägare och byggherrar. Många pekade på risken att rörelsen fastnar i intern splittring i stället för att bygga gemensam kraft. Diskussionerna handlade därför inte bara om vad som skiljer olika grupper åt, utan också om var det faktiskt går att hitta samarbete som gör skillnad.

Hyresgästföreningen i centrum

En stor del av programmet ägnades åt Hyresgästföreningen, som med drygt 500 000 medlemmar är landets största intresseorganisation för hyresgäster. Här diskuterades bland annat det omstridda trepartsavtal som slöts 2023 och som enligt kritiker gett hyresvärdarna för stora fördelar samtidigt som hyrorna skenat. Samtalen rörde också frågan om organisering utanför föreningen – vilka effekter sådana initiativ haft hittills, vilken relation de har till Hyresgästföreningen och om det finns en väg till samarbete snarare än konflikt.

Blick mot framtiden – och Europa

Trots fokus på nutida problem präglades Bostadsvrålet av en vilja att blicka framåt. En gemensam vision om långsiktigt bättre boendeförhållanden och en starkare nationell organisering av hyresgäster lyftes fram som avgörande mål.

På söndagen vidgades perspektivet ytterligare när forskare och aktivister från Spanien, Tyskland och Grekland delade med sig av erfarenheter från sina länder. Skillnaderna visade sig vara stora, men samtalet gav också viktiga insikter om vad den svenska rörelsen kan lära – och kanske undvika. Medan den svenska hyresgästföreningen länge har präglats av en serviceinriktad modell, visar organisationerna i södra Europa på värdet av en mer radikal och kampvillig rörelse, fokuserad på att utmana hyresvärdarnas makt – ett alternativ som Sverige bör ta till sig.

Foto: Bostadsvrålet

Bostadsvrålet 2025 blev därmed mer än en konferens. Det blev ett försök att samla en ofta fragmenterad rörelse och ge den ny energi. Frågan är nu om mötet kan bli startskottet för en starkare och mer drivande hyresgäströrelse i Sverige.

Det bestämdes även att nästa Bostadsvrål med största sannolikhet kommer att hållas i Malmö 2026.

Fortsatt engagemang

Från den 24 september och framåt kommer det även att hållas en studiecirkel på Hägerstensåsens Medborgarhus som är tänkt som en förlängning av de diskussioner som skedde under Bostadsvrålet.

”Hur påverkar de historiska skiftena i den svenska bostadspolitiken oss i dag? Och hur ska de förstås? Vi lär oss av historien och diskuterar tillsammans vad som bör göras.”

Bostadsvrålet anordnades med hjälp av Centralförbundet för socialt arbete och ABF Stockholm.

 Organisatörerna bakom Bostadsvrålet 2025

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Syntolkning: Protester mot Macron.
Enligt det franska facket CGT är det den största franska sociala mobiliseringen sedan proteströrelsen mot pensionsreformen 2023. Foto: Aurelien Morissard/TT

Över en miljon protesterade mot Macron

Under torsdagen samlades över en miljon fransmän runt om i landet i protest mot regeringen och dess planerade nedskärningar.

”Ilskan växer”, skriver det franska fackförbundet CGT i ett pressmeddelande på sin hemsida. Uttalandet kommer dagen efter den landsomfattande protesten och generalstrejken som enligt dem omfattade över en miljon fransmän.

Som Arbetaren tidigare rapporterat har den franska arbetarrörelsen planerat två dagar med generalstrejk och protester i september. 

Protesterna som hölls den 10 september, under parollen ”Blockera allt!”, riktades inledningsvis mot den tidigare premiärministern François Bayrou som lagt fram ett budgetförslag med omfattande nedskärningar.

En demonstrant under protesterna den 10 september. Foto: Jean-Francois Badias/TT

Bara dagar innan generalstrejken valde François Bayrou att avgå efter en misstroendeomröstning. Han ersattes av Sébastien Lecornu.

Trots att premiärministern avgått återstår planerna på nedskärningar. Med anledning av det samlades över en miljon fransmän den 18 september i protest mot president Macron. 

På flera platser runt om i landet lade anställda ner arbetet. Enligt tidningen AFP stängde bland annat nio av tio apotek runt om i landet, och en tredjedel av alla lärare ska ha gått ut i strejk. 

Publicerad
3 days sedan

Video: En sång till Aref

I veckan var det tre år sedan Mahsa Jina Amini dog i häkte efter att Irans moralpolis arresterat henne för att hon bar sin huvudsjal slarvigt. Hennes död ledde till stora protester under parollen ”Kvinna, liv, frihet”.

Kampen pågår ännu, men har mötts av hård repression. Albert Andersson är en del av nätverket Azadi – anarkistiska frihetsunionen. Han skrev en sång som har fått spridning över världen. Den handlar om 15-åriga Aref Ghanbarzehi, den första anarkist som rapporterades ha dödats under protesterna.

Därefter har den iranska regimen fortsatt mörda och tortera aktivister. Arbetaren publicerar här musikvideon under vinjetten Röster från rörelserna. All information i låttexten kommer från Aref Ghanbarzehis nära vänner, berättar Albert Andersson.

Se videon här nedan eller textad på Youtube:

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från Vimeo genom att klicka här.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Alex Olofsson flytten av Kiruna
Alex Olofsson, skribent i Arbetaren och boende i Kiruna. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Gregor Kallina. Montage: Arbetaren

Alex Olofsson:
Rivningen av Kiruna är en klassfråga

När LKAB nu jämnar Kiruna med marken blir konsekvenserna en fråga om klass. Medan fastighetsägare kan göra en vinst på LKAB:s rivningar så står hyresgästerna inför höjda hyror och tvångsförflyttningar. Uppgörelsen skapar tydliga vinnare och många förlorare. Linjen dem emellan dras av ekonomisk ställning och inte av behov.

För en dryg månad sedan kom nådastöten. På en presskonferens meddelade LKAB att ytterligare 6 000 människor kommer tvingas flytta. Enligt LKAB har det nu blivit nödvändigt att riva staden – för att rädda den. De kommande tio åren ska resterna av gamla Kiruna jämnas med marken. Vi måste säkra det som gruvbolaget kallar för ”vår gemensamma framtid”. 

För många i de nya rivningszonerna blev beskedet snabbt en affärsfråga. LKAB har meddelat att de kommer följa minimikraven: de köper fastigheter till marknadsvärde (uppskattat av bolagets egna mäklare) plus 25 procent. Alternativt så kan de efter förhandling bygga ett nytt hus till den som äger sin egen fastighet.

Hur många som hittills tagit pengarna och sedan valt att lämna staden är inget gruvbolaget vill uppge. Men det är tydligt att i den här uppgörelsen så kommer det att finnas både vinnare och förlorare. De som hyr sitt boende sitter mera trångt. För dessa finns det inga pengar att tjäna på att deras hem rivs.

Hyresgäster tvingas flytta till dyr nyproduktion

Hyresgästföreningen i Kiruna har larmat om oro och ilska bland medlemmarna.  Ekvationen är enkel: de gamla hyresrätterna rivs och ersätts med dyrare nyproduktion. Resultatet? Medelhyran i Kiruna kommer att stiga.

För 150 år sedan påpekade Friedrich Engels att ”lösningen” på bostadsfrågan för arbetarklassen helt enkelt är att förskjuta den från ett stadskvarter till ett annat. I Kiruna ser vi denna teori i praktiken. De som drabbas är nämligen ofta de som en gång byggde staden – många av de boende i stadsdelarna som nu ska rivas är seniorer och gamla gruvarbetare. Människor som haft råd att leva på sin pension just för att boendekostnaderna i det gamla beståndet varit låga.

Exakt hur många hyresgäster som påverkas är ännu inte klarlagt, men Hyresgästföreningen räknar med att det är drygt 1 500 hyresgäster som står inför en tvångsförflyttning i rivningarnas första skede.

Kremlologi för att förstå gruvbolag och kommun

Kirunabor som Arbetaren har talat med bekräftar oron. Vad händer med mitt boende? När måste jag flytta? Vad kommer det att kosta? Frågorna är många, svaren få. Att tolka presskonferenserna från LKAB och kommunen efter nådastöten har jämförts med kremlologi, den gamla sovjetiska konsten att tyda det som inte sägs. Den nya folksporten går ut på att läsa vad som egentligen sägs mellan raderna. För direkta svar om framtiden är numera en bristvara i Malmfälten. 

Visst skapar gruvan och rivningarna jobb. Vi har Sveriges lägsta arbetslöshet och det finns pengar att tjäna när ett samhälle ska rivas. Men för den som arbetar i vården, som städare, som butiksbiträde eller är fattigpensionär, så är det en klen tröst när hemmet försvinner och hyran blir högre.

Rivningarna av Kiruna måste ses ur ett klassperspektiv. Det här är resultatet när politikerna låter ett företags kvartalsrapporter styra ett samhälles utveckling – eller rättare sagt: dess avveckling.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Chimamanda Ngozi Adichies nya bok Drömräkning berättar om fyra nigerianska kvinnors vänskap Nigeria och USA under pandemin och nedstängningarna. Foto: Manny Jefferson

En litterär gigant på Sverigebesök

Den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, tar emot Bokmässans pris i Göteborg, i slutet av september. Hon är också aktuell med en ny skönlitterär bok, Drömräkning, som den svenska titeln lyder. Christin Sandberg berättar om en av samtidens mest hyllade och lästa författare.

Chimamanda Ngozi Adichie, som föddes i Nigeria 1977, är en litterär gigant. Vid 19 års ålder flyttade hon till USA för att gå på college. I dag bor hon växelvis i de två länderna. Hon har inspirerat miljontals unga afroamerikanska tjejer att utforska sin identitet och stå upp för sig själva. Hon har berört med sina böcker och inte minst bidragit till att skriva om historien utifrån just sitt afrikanska berättarperspektiv.  

Adichie har länge varit en feministisk ikon, och särskilt för svarta kvinnor. Det finns nog inte en afroamerikansk student i humaniora i USA som inte har läst något av hennes verk. Hon kan ses som en av världens mest inflytelserika författare. När hon efter år av skrivkramp, förluster och återkommande depressioner är tillbaka är förväntningarna alltså skyhöga. 

Drömräkning (Dream count) är en följd av sorgen efter hennes mors bortgång i mars 2021, bara fem månader efter att fadern dött i covid, berättar Adichie i podden Talk Easy. Hon menar att förlusterna och de erfarenheter som kommer med åldern lyser igenom i romanen, som också tar sitt avstamp i tiden för pandemin och nedstängningen.

Just de här delarna, som hon själv så gärna pratar om i intervjuer, är dock svåra att läsa in i Drömräkning och gör den kanske till Adichies svagaste bok hittills. Här finns en intresseväckande inledning, som romanen sedan tyvärr inte lever upp till. Kanske var det för mycket begärt att kunna toppa de bidrag hon hittills gett till världslitteraturen. Och ett närmast omöjligt uppdrag att möta de enorma, oundvikliga, förväntningarna.

Drömräkning berättar om tre nigerianska privilegierade kvinnor med kristen bakgrund: Chimaka, Zikora och Omelogor, och Khadi, en muslimsk kvinna från en lägre samhällsklass från Guinea. Det handlar om deras liv i USA och Nigeria, relationer och framför allt tillbakablickar på deras många kärleksrelationer som kommit och gått och som kunde ha blivit något om det hade fungerat. Vi får ta del av den nigerianska överklassens liv, utan minsta bekymmer för det materiella, deras resor och flyktiga relationer. Varje kvinnas historia berättas i separata kapitel, men vävs ihop genom deras vänskap.

Övergreppsberättelse med klassperspektiv

Berättelsen som sticker ut är den om Khadi, som utsätts för en våldtäkt av en högt uppsatt vit man, på ett lyxhotell där hon arbetar. Den historien är baserad på det verkliga fallet då en hotellstäderska i maj 2011 anmälde Dominique Strauss-Khan, dåvarande chef för IMF (Internationella valutafonden), för sexuella övergrepp och våldtäktsförsök. Vad som nog var tänkt att tillföra ett klass- och könsperspektiv blev tyvärr slarvigt behandlat i boken och lämnar nästan en sur eftersmak – inte minst i bokens slutord.

Alla borde vara feminister gavs ut på svenska 2015, i samarbete med Sveriges Kvinnolobby, FN-förbundet, LO, TCO, Teskedsorden, Unizon och Gertrud Åström. Boken distribuerades som en gåva till alla elever i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan.

2003 romandebuterade Adichie med Lila Hibiskus, som följdes av En halv gul sol, om Biafrakriget i Nigeria på 1960-talet. Några år senare kom Americanah, en bok som undersöker teman som klass, kön, migration, ras och identitet, och som många litteraturstudenter i engelska (inklusive jag själv) har fördjupat sig i och som blev hennes stora genombrottsroman. Hon har även regelbundet skrivit essäer i välrenommerade amerikanska tidningar som New Yorker och Atlantic. 

Sommaren 2009 höll hon ett så kallat TED-talk, The Danger of a Single Story om att det måste finnas plats för flera berättelser samtidigt. Om berättandets kraft och vikten av berättelser som går mot stereotyper och fördomsfulla berättelser om ”de andra”, människor och kulturer för att dessa inte ska få fäste.

Och det är precis detta som är Adichies styrka och stora bidrag till litteraturen. De välskrivna böckerna med nigerianska karaktärer och deras liv, erfarenheter och relationer i centrum. Men också berättelser som testar gränser, där migration och västerländska världsbilder och värderingar ses från andra perspektiv, där fördomar ställs på ända och vi lär oss något om det nigerianska samhället och dess historia samtidigt som vi lär oss om oss själva. Ett exempel på det ger hon själv i podcasten Easy Talk med att hon inte skulle vara intresserad av frågan om ”ras” om det inte vore för den utbredda rasismen i USA.

2013 utkom Alla borde vara feminister – ett feministiskt manifest), som har citerats i många populärkulturella verk, från Beyonce till FN. 

I blåsväder

2017 hamnade Chimamanda Ngozi Adichie i ordentligt blåsväder efter att ha svarat på en fråga från en journalist om hur hon – med ett feministiskt, och starkt kroppsligt perspektiv, som berör problem kring menstruation, pms och förlossningsupplevelser – betraktar transkvinnor. Hennes uttalade inställning att en kvinna som vuxit upp med en mans privilegier inte kan likställa sin upplevelse med en underpriviligierad flicka och kvinna, gjorde att hon snabbt hamnade i kylan i många sammanhang, och priser och intervjuer ställdes in trots att hon intensivt förnekade transfobi och gärna ville ha en debatt – som hon tycker att hon förvägrades. Karriären tog ordentlig skada under flera år.

Genom att läsa Chimamanda Ngozi Adichie upptas vi i en för många ny del av världen som också den i sin egen rätt är större än vi kan ta in. Men vi får ta del av den och kan lära oss. Vi får också tillgång till nya referensramar för att förstå lite mer och samtidigt förstå hur lite vi egentligen vet. I podden Easy Talk refererar Adichie bland andra poeten Marilyn Nelson, som har skrivit A Wreath for Emmet Till, om en svart pojke som lynchades till döds i Mississippi 1955. Lynchningen och mordet på fjortonårige Emmet Till låg bland annat till grund för bildandet av Medborgarrättsrörelsen, med företrädare som Martin Luther King och Malcolm X, som tog upp kampen för afroamerikaners medborgerliga rättigheter i USA under 1950-talet.

I samband med Bokmässan i Göteborg gästar Adichie Sverige för att ta emot mässans litterära pris Sjöjungfrun.

Publicerad
4 days sedan
Amalthea Frantz är chefredaktör på tidningen Arbetaren. Foto: Foto: Judiska ungdomsförbundet/X

Amalthea Frantz:
Vilka är ”odjuren” i vår våldsamma tid?

Vi lever i en våldsam tid. Både vad gäller retoriken och verkligheten. Samtidigt förminskas verkliga hot av viss retorik – som att kalla fredliga demonstranter för odjur.

Vi lever i en våldsam tid. En tid av krig, folkmord och hot. Liksom många andra medier skriver Arbetaren nu för tiden mycket om Gaza och Israel. Förstås måste vi rapportera: mängder av civila dör, Gaza närmar sig utplåning, sjukhus bombas, liksom kvinnorättsorganisationer. 

Men frågan får också långtgående konsekvenser inrikes. 

Vi lever i en tid där man vågar sparka en facklig förtroendevald för att han följt en medlemsomröstning om att blockera israeliskt krigsmateriel. En tid där moderata toppolitiker, inklusive utrikesministern, till tiotusentals följare snabbt sprider att personer som protesterar mot folkmordet ”inte är aktivister” utan ”odjur”. 

De som benämndes odjur var den här gången en liten grupp demonstranter med banderollen ”Judisk antisionistisk allians”. När sanningen väl spreds ledde detta till många krumbuktande bortförklaringar från politikerna.

En tid av hotad frihet

Bara några dagar tidigare gällde mediepaniken att en grupp demonstranter utanför riksdagen följde efter moderaten Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar, och skrek slagord. 

Företrädare för ett annat riksdagsparti, Kristdemokraterna, kräver nu hårdare tag mot Palestinarörelsen – och i förlängningen mot hela rätten att demonstrera. 

Sveriges statsminister Ulf Kristersson svarar att han ”inte utesluter lagändringar”. Nej, så klart gör han inte det. Regeringen har sedan de tillträdde genomfört flera lagändringar som utgör hot mot yttrandefriheten.

Tiden vi lever i är också upptakten till valåret 2026. Just nu pågår kyrkovalet. Resultatet av det har ofta använts för att analysera kommande riksdagsval. 

Kyrkovalet är ett välkänt tillfälle för små partier att ta ny plats. Förra gången, 2021, lyckades högerextrema Alternativ för Sverige ta mandat och nu satsar de igen. Samtidigt ställer den nuvarande regeringens stödparti Sverigedemokraterna upp i kyrkovalet med ett manifest som hänvisar till medeltiden som ett föredöme.

Viktigare än på länge att granska makten

Sänk åldersgränsen för straffbarhet till 14 år, föreslog en statlig utredning i våras. Socialdemokraternas kongress hängde på. Sänk den till 13 år, säger Tidöregeringen nu. Men kanske tidsbegränsat.

Forskning och erfarenheter stödjer inte att detta skulle ha en positiv effekt på den fruktansvärda utvecklingen där barn utför våld på uppdrag av gängledare. 

Däremot visar erfarenheten att när en stat inför mer repression och övervakning så framställs förändringarna ofta som tillfälliga – men sedan blir de kvar.

Samma vecka som ovanstående utspel sade riksdagen för övrigt ja till regeringens förslag om att få använda hemliga tvångsmedel, till exempel avlyssning, mot barn. 

Den politiska debattens tonläge är redan så här pass aggressivt. Så värre lär det bli det kommande valåret. Arbetaren kommer göra allt vi kan för att fortsätta granska makten, oavsett vilka partifärger den ikläder sig.

Vi lever i en tid som även framtida generationer med säkerhet kommer beskriva som omvälvande och extrem. Kanske avgörande. När de ser tillbaka kommer i alla fall tidningen Arbetaren ha stått rakryggad. För yttrandefrihet, mot alla auktoritära och totalitära politiska system. Precis som vi gjort sedan år 1922. 

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Medeltiden Sverigedemokraterna Kyrkoval
Konstnären Hieronymus Bosch (1450–1516) illustrerar medeltida sjukvård. I Sverigedemokraternas valmanifest till kyrkovalet hänvisar de till kyrkans mer centrala roll under medeltiden, bland annat när det kommer sjukvård och utbildning. Foto: Wikimedia Commons, Tommy Pedersen/TT. Montage: Arbetaren

Kyrkovalet: SD hänvisar till medeltiden i sitt valmanifest

I det pågående kyrkovalet lyfter SD frågor som aborträtten, att bryta med Pride-rörelsen och att kyrkan ska driva välfärdsbolag – med hänvisning till medeltiden. Arbetaren har granskat Sverigedemokrater i Svenska kyrkans, SDSK:s, valmanifest och nomineringslista – där den absoluta majoriteten är män.

Förtidsröstningen till kyrkovalet pågår och söndag den 21 september är sista dagen att rösta för de som är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket är nästan halva Sveriges befolkning. Av dem är 4,7 miljoner röstberättigade varav 18,4 procent röstade i valet 2021. Valet handlar om hur kyrkan ska styras och de som röstar får välja vilka som ska styra på tre olika nivåer: nationellt (kyrkomötet), regionalt (stiftsfullmäktige) och lokalt (kyrkofullmäktige). 

I jämförelse med riksdagsval så är det nomineringsgrupper, i stället för politiska partier, som ställer upp. Men flera av dem är kopplade till riksdagspartier. Bland dem Sverigedemokraternas nomineringsgrupp Sverigedemokrater i Svenska kyrkan, SDSK. 

70 procent män på SD:s vallistor

Arbetaren har granskat SDSK nomineringslista inför valet. Flertalet nominerade ställer upp på flera ställen, men efter att ha tagit bort dubbletter har partiet drygt 950 personer på listan. Av dem är ungefär 280 personer kvinnor. Det betyder i sin tur att cirka 70 procent av kandidaterna är män.

Partiet har varit mansdominerat ända sedan det grundades av nazister och andra högerextrema i slutet på 1980-talet. Under senare år har partiet arbetet för att få in fler kvinnliga kandidater. Trots det har SD fortfarande högst andel män (74 procent) i riksdagen, enligt Statistiska centralbyrån, SCB. Samma tendens går att se på region- och kommunnivå.

Kuvert med förtidsröster läggs i valurnan vid förtidsröstningen till Kyrkovalet. Foto: Johan Nilsson/TT

En av de stora frågorna inför årets kyrkoval är hur kyrkan ska hantera sina skogsägor. I SDSK:s valmanifest prioriteras andra frågor: första punkten handlar om att de vill bryta med Pride-rörelsen. 

På svenska kyrkans hemsida står: ”Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där hbtqia+-personer ska känna sig trygga och välkomna. Därför jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering”.

Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo. Foto: David Lagerlöf

Det vill SDSK sätta stopp för. De skriveri manifestet att de vill att kyrkan avslutar sitt samarbete med Pride-rörelsen som de menar är ”en politisk rörelse” vars ”ofta extrema värderingar och budskap överensstämmer inte med traditionell kristen lära”. 

Det är inget som förvånar Niclas Nilsson, researcher och utbildare på Expo, som har granskat valmanifestet.

– Sverigedemokraterna har både lokalt och i tidigare kyrkoval reagerat kraftigt mot att kyrkan engagerar sig i Pride, säger han och tillägger:

– Valmanifestet känns väldigt amerikaniserat, med stark betoning på kärnfamiljen.

Tillbaka till medeltiden

Konstnären Hieronymus Bosch illustrerar medeltida sjukvård, från 1494. Bild: Wikimedia commons

SDSK vill även se att kyrkan tar över delar av välfärdsansvaret genom att driva ”äldreboenden, sjukhus, skolor och förskolor”, då de menar att ”de institutioner som i dag ansvarar för dessa verksamheter delvis har brustit i sitt välfärdsåtagande.”

Sverigedemokraterna hänvisar vidare till historien, ända tillbaka till medeltiden, då kyrkan hade en mer framträdande roll i samhället: ”Under medeltiden och fram till 1800-talet var kyrkan en central aktör inom både utbildning och vård. Många av Sveriges första skolor och sjukhus grundades och drevs av kyrkan. Denna tradition av omsorg och bildning är något vi vill återuppliva och förstärka.”

Under medeltiden hade kyrkan stor makt och kontroll över människors liv, kvinnor avrättades och brändes på bål för häxeri, skolan var tvingande religiös och böner ansågs ofta verka bättre än läkares sjukvård. 

Hur vanligt är det att SD refererar till medeltiden?

–  Jag reagerade starkt på den formuleringen, det är ingenting jag har sett i de sammanhangen förut, säger Niclas Nilsson.

Vilken roll vill SD att kyrkan ska ha i samhället egentligen?

– Historiskt sett, men även nu, har Sverigedemokraterna tre berättelser om kyrkan. Å ena sidan använder de kyrkan som ett slagträ mot religiösa minoriteter, i synnerhet muslimer. Å andra sidan beskriver de kyrkan som vänster och politiskt korrekt. Samtidigt finns det en nostalgisk berättelse om kyrkan inom SD, där den beskrivs som en sorts förlorad guldålder där kyrkan hade en mer framträdande roll och stod mitt i byn. En tid som de menar var renare och mer konservativ.

Begränsad aborträtt

Nomineringsgruppen vill även att kyrkan mer aktivt ska debattera abortfrågan och ”fostrets rätt till liv”, och därigenom inskränka abortfrågan. Vidare skriver de att ”allt liv är skapat av Gud och därmed har ett inneboende värde och helighet”.

– Det är en formulering som de har stärkt i alla fall i jämförelse med förra valrörelsen, säger Niclas Nilsson.

Svenska kyrkan skriver på sin hemsida att de tycker att kvinnor har rätt att göra abort och att den åsikten har kyrkan haft ”ända sedan abortlagen kom, 1975”.

SDSK skriver vidare att det endast finns två kön, man och kvinna, och att ”människan är skapad till Guds avbild” och att ”förslag om att erkänna eller teologiskt bejaka ett “tredje kön” strider mot Bibelns grundläggande människosyn”.

Islamofobi och kristofobi

Valmanifestet fortsätter i kristet konservativ, nationalistisk och islamofobisk anda och vill bland annat att kyrkan bryter samarbeten med muslimska organisationer och att kyrkan ska motarbeta att ”islam breder ut sig i vårt land”. I stället lyfter de ”hatbrott mot kristna och kyrkliga platser” i Sverige. 

Enligt Niclas Nilsson handlar mycket av Sverigedemokraternas politik om vad partiet är emot, snarare än vad de är för.

– Valmanifestet präglas till exempel av ett väldigt starkt avståndstagande mot i synnerhet muslimer och islam.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Statare på Björksund i Sörmland, cirka 1925. Foto: Sörmlands museum/Wikemedia Commons

En arbetsform med katastrofala följder

Berättelsen Den barmhärtige mördaren vidgar sig utåt, från en enskild och privat tragisk händelse till en berättelse om bakgrunden till Folkrörelsesverige där alla skulle med. Men statarna kom bakefter och fick betala ett högt pris. Författaren Patrik Svensson fortsätter att skriva enligt sitt lyckade recept, där varje pusselbit i det stora samhällsbygget får sin stund. 

Legostadgan, som byggde vidare på den första allmänna legostadgan från 1664, gällde med vissa förändringar fram till 1926. Stadgan reglerade hur förhållandena mellan jordägaren och de som arbetade på gårdarna skulle se ut. 

När importen av spannmål ökade under 1800-talet började mängder av de torpare som arbetat med jord och skog och egen odling att söka arbete med animalisk produktion på gårdarna. De flyttade in i ruckliga längor byggda av plank nära sina arbetsuppgifter, som skulle utföras från morgonens tidigaste timmar till dess att solen gick ner.

De tjänstetagande lantarbetarna och jordägaren var att betrakta som en slags familj. Husbonden var familjens överhuvud med ansvar för inte bara husrum, kläder, värme och mat till arbetarna – utan också för deras uppfostran. Han hade att behandla de underlydande milt och klokt, men om de uppförde sig illa hade han inte bara rätt utan också skyldighet att utdela bestraffning, om han så tyckte genom kroppsaga. De som arbetade på gården hade inte rätt att lämna den utan tillåtelse, utan kunde hämtas tillbaka handgripligen. Endast en vecka på året i oktober gick det an att byta plats till en annan gård, för övrigt var man bunden till den plats och villkor som gällde vid tillträdet.

Statarsystemet var vanligt i södra halvan av Sverige och upphörde i oktober 1945.

Den vita piskan

Stataren skulle helst vara gift och gärna ha några halvvuxna barn som kunde bistå med oavlönat arbete. Till hustruns jobb hörde ”Den vita piskan”, mjölkningen av gårdens kor flera gånger per dygn. Barnen fick hjälpa till säsongsvis med att plocka grönsaker, potatis, rovor och betor, att bära vatten och bränsle, sköta höns med flera sysslor som de klarade efter ålder. Snart var de upplärda att hantera större djur och mer krävande och tyngre sysslor. Flickor fick börja arbete som lillpigor, med städning och köksarbete vid tidig ålder. Lönen var in natura, det vill säga mat och bränsle som inte gick att producera i det egna hushållet och odlingsmarken. 

Patrik Svensson skriver om statarna. Foto: Julia Lindemalm

Berättelsen Den Barmhärtige mördaren, om den skånska stataren Elof Nilsson, som en vintermorgon 1942 tog sin revolver och sitt hagelgevär och mördade sin hustru Matilda och de tre yngsta barnen Signe, Pelle och Ebba, 13, 10 och 8 år gamla, är en bok med många ingångar i tragedin. En av de röda trådarna är just statsystemets uppgång och fall. 

Elof Nilsson uppfyllde alla önskvärda villkor som lantarbetare. Han föddes in i jobbet på en gård i Skåne. Som trettonåring blev han i praktiken föräldralös då de flyttade vidare en oktoberdag och han blev kvar som vuxen dräng fram till dess att han träffade sin Matilda och de bildade familj.

Barnen som inte överlevde

Efter ett antal flyttar till olika gårdar i Skåne hade Matilda Nilsson fött 13 barn, våren 1941 levde fortfarande 7 av dem. Familjen trängdes i två rum och kök, de äldsta barnen var i tjugoårsåldern och arbetade på gården. De mindre barnen snorade och man kämpade med vägglöss, råttor och småsår som snabbt kunde bli farliga innan penicillintet blev i allmänt bruk.

Elof älskade djuren, gjorde sig bemärkt som stadig, plikttrogen, lugn och vänlig. En som hade ordning på det han åtagit sig. Tog ansvaret för familjen på största allvar. Kanske var det vad som gick sönder när yngsta barnet Albert fick lunginflammation och tynade bort inför hans åsyn. Penicillinet var inte uppfunnet och barnen låg på gränsen till undernärda, de hade knappast extra att ta av. Efter några månader tvingades föräldrarna begrava sin fyraåring, deras sjätte barn som inte överlevt småbarnsåren. 

Samtidigt kom Matilda i bråk med grannen som skaffat en oavbrutet skällande hund. Allt blev irriterat och Elof tog sitt gevär och sköt hunden efter ett bråk för mycket. 

Livet gick vidare en liten tid men ingenting läkte. En kväll pratade Elof och Matilda ihop sig; det fanns ingen lösning på en tillvaro som blivit outhärdlig. Morgonen därpå, under skrik och dramatik, dog fyra personer – dottern Märta, 19 år, flydde ut i snön, skräckslagen i nattlinne.

Statare på väg hem efter mjölkning. Ven 1933. Foto: Gunnar Lundh/Wikimedia Commons

Statarna hamnade på efterkälken

Patrik Svensson, gjorde en sensationell debut med Ålevangeliet. Hans ton och effektiva växelspel mellan historik, små detaljer, fakta, personliga minnen och känslor är fullt igenkännbara här. Elof Nilsson var en avlägsen släkting och författaren lyckas, i samtal med en annan släkting, få berättelsen att kännas personlig och på samma gång en del av strukturen bakom vår moderna folkhemshistoria. Han har läst sjukhusjournaler och rättegångsprotokoll, lägger fram statistik och skisserar upp omständigheterna kring livet för ”familjemedlemmarna” på de stora godsen och gårdarna. Lojaliteten och den sociala kontrollen var nödvändig för att man skulle stå ut. Men man stod samtidigt inte ut – och då gick det riktigt illa. 

Medan arbetarrörelsen mobiliserade till strid och allmänna val blev statarna efter och så fortsatte det ända fram till året för krigsslutet 1945. Efter Per Albin Hanssons tal 1928 om att nu få möjlighet att arbeta för ett samhälle ”utan strykpojkar eller kelgrisar” dröjde det ytterligare nästan två decennier innan också lantarbetarna fick riktiga avtal. Då satt Elof Nilsson på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund sedan ett par år, lugn i att sköta sjukhusets får på ängen innanför murarna.

För den som intresserar sig för de enskilda offren för ett system där den understa klassen kan jämställas vid livegna, in i modern tid, är Patrik Svenssons berättelse ett skakande lysande första kapitel. 

Publicerad
5 days sedan
Montage: Den fackliga aktivisten Ivan Semenov: inklippt i förgrunden, i bakgrunden möte med Solidariska byggare
Иван Семенов, член правления синдикалистского профсоюза Solidariska byggare. Foto: Volodya Vagner, Soldidariska byggare. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Самоорганизация или надзор: что остановит преступность на рабочих местах?

Недавно в Aftonbladet вышла дебатная статья о преступлениях в рабочей среде. Её написали представители ведомств, которые должны бороться с так называемой arbetslivskriminalitet — преступностью на рынке труда.

Для того чтобы прийти к этим выводам, им пришлось проделать огромную работу. Но, по правде, хватило бы заглянуть на одно из наших профсоюзных собраний: там сидят люди как раз из тех профессий, о которых они пишут.

Авторы перечисляют проблемы в строительстве, ресторанах и уборке — в тех сферах, где чаще всего работают мигранты. Обращаются они главным образом к потребителям: смотрите на цены, проверяйте F-skatt и наличие коллективного договора. Так, мол, можно заметить недобросовестную конкуренцию, которая бьёт по правам работников. Они также призывают правительство снять «секретность» между ведомствами, чтобы тем проще было обмениваться данными и сотрудничать.

На бумаге это выглядит логично. Но наш профсоюзный опыт другой. Эксплуатируют людей и в дорогих ресторанах в центре Стокгольма, и на объектах рядом с Королевским дворцом — даже у компаний с высокими ценами и коллективными договорами. Больше проверок нередко приводит лишь к тому, что работодатели придумывают новые способы обойти контроль. Каждый следующий шаг требует ещё больше ресурсов.

И при этом почти никто не обращается напрямую к тем, кого эксплуатируют. Почти никто не говорит им простую вещь: у вас те же права, что и у всех на рынке труда. Почти никто не объясняет, как эти права защитить и как избежать эксплуатации, как связаться с профсоюзом и получить поддержку.

Я вспоминаю сказку Андерсена, которую мне читали в детстве. Это сказка о Гадком утёнке. Молодой лебедь, который думал, что он утёнок, постоянно страдал, потому что не знал, кто он. И я думаю: что было бы, если бы хозяева дома, в котором он жил, вкладывали силы в то, чтобы его защитить? Помогло ли бы это ему? Или, может быть, больше бы помогло то, если бы он с самого начала знал, что он лебедь? Возможно, он смог бы ответить своим обидчикам и постоять за себя. Возможно, он сразу нашёл бы свою стаю и чувствовал бы себя в безопасности. Скорее всего, история сложилась бы иначе.

Я снова наблюдаю изменения курса с интеграцией на усиление контроля. Вместо того, чтобы вкладываться в людей. Не эффективнее ли дать знания тем, кто не знает своих прав? Пояснить, что им положено по закону, как действовать в конфликте, как организовываться и вступать в профсоюз?

Говорю это из собственной практики. Я много работаю в соцсетях с мигрантами, провожу семинары и вебинары — в том числе для тех, кто приехал из Украины по директиве ЕС о временной защите. Мой опыт один и тот же: люди не знают своих прав и не понимают, куда обращаться, когда их нарушают. Поэтому соглашаются на эксплуатацию и теряют деньги.

При этом на сайте Arbetsförmedlingen я не встречал простого и понятного описания прав участников программ «Nystartsjobb» или «Rusta och matcha». Там нет объяснения, что такое коллективный договор и какова роль профсоюзов в шведской модели. В курсах SFI этого тоже нет. Нет даже базового «теста по правам работника» — наподобие обязательного инструктажа по технике безопасности для тех, кто идёт работать на стройку.

И когда ведомства говорят, что государство теряет на этом миллиарды крон, и предлагают нарастить контроль работодателей, разве не стоит задать ещё один вопрос: не эффективнее ли параллельно — а может, и в первую очередь — информировать самих работников об их правах?

Короткую версию этой колонки я пытался опубликовать как реплику в Aftonbladet— чтобы донести мысль шире. Редакция её не приняла.

Иван Семенов, член правления синдикалистского профсоюза Solidariska byggare, веду блоги о правах работников на YouTube и TikTok

Publicerad
5 days sedan
EAFA:s vd Staffan Skada utvecklar sina tankar om ”att till allas båtnad teckna avtal med oss själva”. Foto: Pressbild, Montage: Arbetaren

TJ avslöjar: Gigbranschen – ett 1800-talslajv som gick överstyr

De så kallade gigbolagen har fått mycket kritik för de dåliga arbetsvillkoren för branschens cykelbud, taxiförare och timanställda frilansare. Härom månaden anklagades egenanställningsföretagen för att ha slutit kollektivavtal med en organisation som de själva kontrollerar. Nu kan TJ avslöja att hela gigbranschen i själva verket är resultatet av ett lajvrollspel med 1800-talstema som råkade gå för långt.

I somras kunde tidningen Arbetsvärlden berätta att det tecknats ett nytt kollektivavtal för ”egenanställda” i gigbranschen, den bransch som omfattar olika sorters tillfälliga anställningar utfärdade på uppdrag från kunder. Överenskommelsen visade sig ha tillkommit under ganska speciella omständigheter: ”Uppdragsarbetarförbundet” som Egenanställdas arbetsgivarorganisation, EAFA, tecknat avtal med saknar helt medlemmar utöver dess styrelse. Det registrerades mindre än en månad innan kollektivavtalet undertecknades – och verksamheten ska enligt skrivningar på förbundets hemsida bland annat finansieras av ”arbetsgivarsidan”.

– Det är ett helt gult fack, sade Pontus Blüme, utredare på fackförbundet Transport, till Arbetsvärldens reporter. (Ett gult fack är en facklig sammanslutning som styrs eller kontrolleras av arbetsköparsidan i syfte att motverka arbetarnas inflytande genom andra kanaler, TJ:s anmärkning.)

Nyheten om kollektivavtalet med den en smula underliga fackliga parten följer på en rad skandalrapporter från gigbranschen de senaste åren, med uppgifter om oförutsägbara arbetsvillkor, godtyckliga uppsägningar och löner som inte går att leva på.

TJ stämde träff med EAFA:s vd Staffan Skada i bridgerummet i egenanställningsföretaget Finn Snara Flis lokaler på Gamla Brogatan i Stockholm för att höra om vad som egentligen försiggår i branschen.

TJ: Varför valde ni att teckna det här omtalade nya kollektivavtalet?

– I Finn Snara Flis senat voro vi alla, skam till sägandes, en smula konsternerade över de ymnigt florerande uppgifterna om att våra daglönare stodo i begrepp att iordningställa egna loger, så kallade fackmannaföreningar. Det handlade om sammanslutningar genom vilka daglönarna, enligt våra sagesmän, avsågo att rikta ekonomiska angrepp mot oss och så att säga bita den hand som – om än i vissa fall högst sporadiskt, det skall medges – föder dem. En dylik aberration kunde icke vinna vår acceptans. Därför beto vi huvudet av skam och grundade ett eget förbund, och vi kunde strax därpå till allas båtnad teckna avtal med oss själva.

Innebär en sådan avtalsmodell inte ett avsteg från vedertagna fackliga principer?

– Jag är rädd att redaktören nu tillämpar en för mig obekant terminologi, måhända alltför modern. Ville redaktören förresten ha ett eget rökverk?

Men *host host* ni känner väl till hur det brukar gå till på arbetsmarknaden? Under hela 1900-talet…

– Jag erkänner icke ifrågavarande sekel.

Vad menar du?

– Jag var måhända otydlig. Att sitta här, år 1843, och idka spekulation om vad ett kommande århundrade må ha i sitt sköte, ter sig faktiskt en smula övermaga. Dessutom ber jag i all ödmjukhet att få erinra om att jag alltjämt tituleras ”herr egenanställningsdirektören”. Men det står redaktören fritt att dua eller nia kaffeflickan.

Är det så att ni helt enkelt är kvar i 1800-talet?

– Bakgrunden till det hela är faktiskt en smula penibel. Jag och tre kompanjoner voro för ett par dussin år sedan svårt begivna på iscensatta rollspel, så kallade lajv. Under våra träffar voro vi iklädda tidstypiska munderingar, och vi omgåvo oss då också med epokenliga tjänsteandar som vi arvoderade med smulor från vårt bort – en passopp, en kalfaktor och en springsjas som fick inhandla konfekt åt oss på stan. En sen afton när vi alla voro rusiga efter ett galej på Berns salonger råkade vi svära en ed: ”I detta välsignade tillstånd skola vi, ta mig fan, bliva kvar så länge vi leva.” Eftersom vi nu en gång hava svurit vid den onde, och eftersom man icke kan neka till att vår belägenhet bär drag av bekvämlighet, har det så förblivit. Redan måndagen veckan därpå anställde jag mitt första velocipedbud.

Så hela gigbranschen är i själva verket ett 1800-talslajv som gått överstyr?

– ”Överstyr” är redaktörens ord. Vi hava tagit fasta på de finaste bitarna, på självaste innerfilén: Springsjasar som städse finnas tillgängliga men endast avlönas när man finner anledning att kalla på dem, daglönare som törsta efter påhugg, inga fackmannaföreningar som ställa till bråk, inga sjuklöneutbetalningar, hela makten koncentrerad hos oss senatsbröder, som hava till enda uppgift att utgöra förmedlande länk mellan beställare och utförare.

Vad är nästa steg i gigbranschens utveckling?

– Vi överväga att återuppta traditionen att avlöna daglönare i rusdrycker i stället för i penningar, emedan stora mängder av ifrågavarande drycker kan inköpas partivis i Polen för en spottstyver, säger Staffan Skada, och fortsätter efter ett bloss på cigarren:

– Våra daglönare äro därtill i dagsläget oftast förortsbaserade, medan kunderna regelmässigt dväljas i innerstaden. Detta har förstås historisk precedens i den så kallade kåkstadsmodellen för arbetsfolket, men vi diskutera ändå som bäst möjligheten att koncentrera våra springsjasar i för ändamålet avsedda gårdshus i innerstaden, på det att vi må avkorta kundernas väntetider. Det behövs inga boendeytor att tala om, egentligen icke mycket mer än ett logement – för arbetarna i gigekonomin hinna ju ändå icke med annat än att sova när de väl hava avslutat sina dagspass.

Publicerad Uppdaterad