Det är egentligen märkligt.
Inte att spritnotor grävs fram och fallskärmar avtäcks.
Det är bra, ett slags renhållningsarbete. Men att det
stannar där, det är märkligt.
För långt under kvittohögarna
ligger strukturer som är oändligt mycket mer relevanta
för var och en som är intresserad av hur samhället
styrs. Där finns den ekonomiska makten, vars utövare alltför
ofta får verka i fred. Dit når sällan granskningen.
Visst, det kräver mer arbete, mer kunskap och mer tid. Men
nyfikenhet är en stark drivkraft som vanligtvis kan föra
långt. Och det är det märkliga, att vi inte är
mer intresserade av de krafter som faktiskt utformar stora delar
av vår vardag.
Tur då att det trots allt finns
forum där nyfikenheten fortfarande föder fram granskande
reportage om den för gökursjournalistiken så otillgängliga
ekonomiska maktsfären. Jag tänker naturligtvis på
tidskriften Veckans Affärer, som gång på gång
pumpar ut väl underbyggda texter med kritik mot missförhållanden
inom näringslivet.
Om Wallenbergimperiets grepp om det
svenska näringslivet kan man till exempel läsa i ett av
förra årets sista nummer (VA 51/03), där Trustor-avslöjaren
Gunnar Lindstedt blottlägger detaljerna i familjens maktinstrument.
Makten vilar, enligt Lindstedt, på
fem pelare: röststarka aktier, skattebefriade stiftelser, Wallenbergs
herrklubb med styrelseledamöter, en insiderklubb med tjänstemän
lojala mot sfären och, den femte pelaren, institutioner som
avstår från att utöva egen makt.
Med hjälp av det originella svenska
systemet med a- och b-aktier – där de förstnämnda
är röststarka och inte kräver lika mycket kapital
– har Wallenbergsfären genom stiftelser lyckats behålla
en dominerande ställning. Värdet på de företag
sfären kontrollerar är över 1 000 miljarder kronor,
trots att familjens förmögenhet inte överstiger en
halv miljard.
Styrningen av sfären sker med
hjälp av lojala styrelseledamöter i de olika sfärbolagen.
Under ”sfärmöten” ute på Täcka udden
på Djurgården knyts nätverket ihop. Direktörer
tas åt sidan för att läcka företagshemligheter
till Wallenbergs maktbolag Investors ordförande, Claes Dahlbäck.
De lämnar ifrån sig sitt personliga styrelsematerial
till Investor där det dissekeras av analytiker. Sfären
får på så sätt ett svårslaget informationsövertag.
För att få den nödvändiga
lojaliteten belönar Wallenberg sina direktörer betydligt
rikligare än till exempel Handelsbankssfären: bonusar,
pensionsavtal, löner, bostäder. Men också med dolda
ersättningar i form av utdelningar i skatteparadisregistrerade
riskkapitalbolag, där lojala medarbetare får förmånen
att investera. Detta system förklarar en inte obetydlig del
av Claes Dahlbäcks årsinkomst på 37 miljoner (2002).
Wallenberg har representanter i viktiga
institutioner som Stockholms handelskammare och Svenskt näringsliv,
och kan utforma aktiemarknadens självreglering genom Näringslivets
börskommitté, Aktiemarknadsnämnden och Aktiemarknadsbolagens
förening. Investor är dessutom indirekt huvudägare
till Stockholmsbörsen.
Det var också passande för
Wallenberg att förre finansminister Erik Åsbrink och
Claes Dahlbäck är gamla kamrater från Handelshögskolan.
Åsbrink leder den statliga förtroendekommissionen för
”moral och etik” i näringslivet, och som av en slump
sitter Dahlbäck med i gruppen som ska ta fram en kod för
bolagsstyrning. Skärpta insiderregler, ändrade aktieregler
och öppen redovisning av arvoden skulle ju kunna skada sfären.
Själv tycker Claes Dahlbäck att det är ”viktigt
att man har pyromanerna med för de vet faktiskt både
hur man tänder och släcker eldsvådor”.
De skandaler som skakat det svenska
näringslivet och renderat svenska direktörer en bottenplacering
på den internationella förtroendeskalan handlar, anser
Gunnar Lindstedt, inte om enskilda misstag utan om ett systemfel.
Om detta system borde det berättas
mer. Betydligt mer.