Sara Stridsberg gjorde förra året förtjänstfullt en uppmärksammad översättning av Valeri Solanas S.C.U.M – Society for cutting up men och tidningen Bang publicerade i sitt decembernummer 2003 hennes rysarundersökning av häxan Pomperipossas hot och befrielse i flickors och kvinnors fantasiliv (där hon måste stanna). Den senare berörde, författaren lyckades med sin poetiska stil konkret formulera […]
Sara Stridsberg gjorde förra
året förtjänstfullt en uppmärksammad översättning
av Valeri Solanas S.C.U.M – Society for cutting up men och tidningen
Bang publicerade i sitt decembernummer 2003 hennes rysarundersökning
av häxan Pomperipossas hot och befrielse i flickors och kvinnors
fantasiliv (där hon måste stanna). Den senare berörde,
författaren lyckades med sin poetiska stil konkret formulera
skräcken och lusten som kan vara sprickan mellan det offentliga
och privata i könsrollen, genus. Så trots att Happy Sally
är Stridsbergs debutroman är boken emotsedd med förväntan,
men kanske också med skepsis. Håller fantasin kring
en simmerska över Engelska kanalen en hel roman igenom? Ett
av årets vackraste bokomslag lockar medan innerflikens beskrivning
av kvinnan som krossar kanalen stöter ifrån. Jag börjar
läsa – och är fast.
Happy Sally är ett öde,
två, tre, många öden, som växer för varje
sida. Författaren börjar liksom plocka bland orden, läsaren
får snart ihop en liten samling: Sally, kanalsimmerskan som
lyckas, Ellen som femtio år senare kämpar förgäves
i motströmmarna och genom bråten som ibland är ”halvmeterlång”,
saltet, algerna – och familjelivet. Snart börjar vi också
flåsa – när ska Ellen få andas och vila egentligen?
Kärleken och omsorgerna som strömmar emot henne är
våldsamt krävande, men hennes egen längtan inte
mindre.
Historien förtätas, texten
som i början gränsar till förströdda blixtbelysningar
av personer utan namn, och platser desto mer detaljerat beskrivna,
gestaltar så småningom en tragedi som vi vill och inte
vill ska få sin form.
Är det explosionen vi längtar
efter, eller vilan?