I min
Radar-artikel i nummer 48/03 gav jag en överblick över
hur sanningen förvanskas för att passa in i ett visst
politiskt mönster. I detta fall handlade det om konflikterna
på Balkan och främst då om Björn Eklunds intervju
med Diana Johnstone som Ordfront Magasin publicerade i nummer 7-8/2003.
Jag vill betona att det självklart måste föras en
diskussion om orsaker och förlopp i Balkankonflikterna och
att denna diskussion också måste granska utomstående
aktörer.
Men, och detta är väsentligt,
en sådan debatt kan inte nonchalera alla vittnesmål
från de som har upplevt konflikterna och blivit dess offer.
Enbart i Sverige finns 60 000 personer som fick uppehållstillstånd
på grund av kriget i Bosnien. Deras berättelser kan inte
bara avfärdas som luftslott. Genom FN:s krigsförbrytartribunal
för det forna Jugoslavien kan också alla ta del av åtal,
domslut och rättegångsförhandlingar. Det är
bara att gå in på www.un.org/icty/
och läsa.
Jan-Olof Rönn varnar för
att Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, skulle styra
opinionsbildningen och att ”dissidenterna” företräder
sanningen. Jag måste medge att jag har lite svårt att
köpa detta resonemang. Om vi nu håller oss till diskussionen
om Balkan och Ordfront så förmodar jag att Jan-Olof Rönn
anser att Johnstone, Eklund och deras meningsfränder tillhör
dissidenterna som undertrycks av staten/massmedierna.
I så fall verkar det märkligt
att SPF i april 1993 publicerade ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”
(SPF-meddelande nr 135), en studie gjord av Sören Sommelius.
Sommelius var den som den 16 februari 1997 i Helsingborgs Dagblad
introducerade Thomas Deichmanns beryktade artikel om taggtrådsvinkeln
i Trnopolje-lägret 1992. Sommelius har också hyllat Johnstones
bok Fool?s Crusade på TFF:s hemsida (www.transnational.org)
och skarpt kritiserat de som angripit Eklunds Johnstone-intervju.
Det senaste stora Balkan-projektet
från SPF var ”Kosovokonflikten, medierna och medlidandet”
(SPF-rapport 190). Denna rapport beröms av Eklund i hans Johnstone-artikel
och hyllas av Sommelius.
Med andra ord har jag svårt
att få ihop detta med Rönns bild av att staten och SPF
försöker förtiga dissidenternas uppfattningar.
Rönn hänvisar också
till Edward Herman och William Blum. Jag medger gärna att Herman
har poänger i sin kritik av etablerade medier och att William
Blums bok CIA och USA:s verkliga utrikespolitik, utgiven på
svenska av Epsilon Press 1998, till största delen är mycket
användbar för den som vill förstå tiden efter
1945.
Men den som läser Hermans hyllning
av Johnstones bok i Monthly Review (www.monthlyreview.org/0203herman.htm)
bör kunna inse att även mediegranskare inom vänstern
behöver granskas. Utrymmet medger inte en närmare redogörelse,
men jag vidhåller att problemet för Johnstone och hennes
supportrar är att fakta måste förändras: Liken
finns inte, fångarna var inga fångar och så vidare.
De är som en spegelbild till
vänster av Bush-administrationens lögner kring Irakkriget.
En del går steget längre,
som Michael Parenti (författare till ”To Kill a Nation”)
och William Blum och sällar sig till ICDSM, den internationella
försvarskommittén för Slobodan Milosevic, som arbetar
för att den tidigare jugoslaviske presidenten och ”alla
serbiska patrioter” ska friges ur Natos fångenskap.
De vänsterintellektuella så
kallade dissidenter som nu envist kämpar för att hålla
fast vid en lögn har jag svårt att känna någon
sympati för. Intellektuell härdsmälta är härdsmälta
även om den vill kallas anti-imperialism.
Så till Tord Björk, som
i nummer 51-52/03 anklagar mig för ”blåbrun propaganda”
och kräver att SAC tar avstånd från min artikel.
I tio-tolv år har jag själv
skrivit åtskilligt om Balkan. Jag har också under en
stor del av denna tid varit delansvarig för vad Arbetaren har
skrivit om Balkan. Jag vill påstå att tidningen under
dessa år har berättat om det lidande människor ur
alla befolkningsgrupper har utsatts för och att förövarna
finns på alla sidor. Jag har själv otaliga gånger
skrivit om den rättsliga uppgörelsen med krigsförbrytare,
inklusive Naser Oric, som nu sitter i Haag i väntan på
rättegång för mord och terror mot serber runt Srebrenica
1992-95.
Tord Björk pekar ut ekonomiska
orsaker som huvudkällan bakom folkmord och massmord. Jag är
överens med honom om att Världsbanken och IMF:s agerande
i Jugoslavien bidrog till att den politiska krisen i landet förvärrades.
En del av de ekonomiska problemen,
vilka ledde till att reallönerna föll 40 procent mellan
1978 och 1983, hade dock sin grund i ekonomiskt vanstyre under kommunisttiden
och kan knappast skyllas på globaliseringen. Jag tycker att
Robin Blackburn i New Left Review 199 (1993) uttrycker det på
ett bra sätt: ”IMF:s oansvarighet kan inte ursäkta
den demagogiska och utvidgande politik som de dominerande politiska
eliterna i republikerna, i första hand Serbien, ägnade
sig åt”.
Till sist vill jag rekommendera alla
som vill försöka att själva ta ställning i denna
infekterade debatt att använda sig av den imponerande mängd
källor som presenteras i Ordfront Magasin nummer 1/2004 (finns
också på nätet, www.ordfront.se/balkan).