Svenska toppdirektörer i poliscell
borde skapa oro i näringslivets övre skikt. Brottsmisstanken
gäller visserligen bara lyxrenoveringen av lägenheter
på Skandias bekostnad, inte de hundramiljonersbonusar som
direktörerna tillskansat sig genom ljusskygga avtal. Förre
VD:n Lars-Eric Peterson och finansdirektören Ulf Spång
slipper undan den rättsliga process som hotade i samband med
att Skandia ville ha tillbaka 300 miljoner kronor av det som betalats
ut i bonusar.
Men ändå. Girigheten har
kokats ned till en rubrik i lagboken, grov trolöshet mot huvudman,
ett brott som kan ge upp till sex års fängelse. Tillsammans
med Ola Ramstedt, tidigare VD på Skandia Liv, behandlas Peterson
och Spång som vilka misstänkta förbrytare som helst,
vilket naturligtvis väcker viss uppståndelse. Hämtning
till förhör. Livrem och skosnören av. Övernattning
i låst cell. Chockade talar direktörerna ut i media.
Ändå är det ingen som på riktigt tror att
de kommer fällas i domstol. Ett åtal känns också
långt borta. Manschettbrottslingar har en säregen förmåga
att slinka genom de eventuella nät som lagstiftarna spunnit.
Men rofferiet på Skandia leder
knappast heller till att lagboken anpassas bättre till det
allmänna rättsmedvetandet. Nej, i stället uppstår
ett behov av att samtala om etik. Som om inte varje människa
med ett uns av verklighetsförankring intuitivt inser att ersättningar
på hundratals miljoner för länge sedan överskridit
gränsen för vad som är okej.
Etik är vetenskapen om sedligt
gott och ont, enligt Svenska Akademiens ordlista. Vad ordet betyder
för de svenska direktörerna är höljt i dunkel.
Det är därför intressant att följa hur de svenska
företagen nu mobiliserar för att återvinna förtroendet
hos allmänheten. Det är en offensiv med avstamp i en ”förtroendediskussion”
som Svenskt Näringsliv tar på ”djupaste allvar”,
enligt det dokument som beskriver organisationens ”arbete med
etikfrågor”. Det är kort sagt en till intet förpliktigande
och fullständigt riskfri samling seminarierubriker i syfte
att ”informera om regelsystem, precisera och problematisera
frågor om etik”.
Av seminarierna tar ETT upp VD-lönerna,
med löfte om ”information, diskussion och kunskapsöverföring
om vad man bör tänka på när ersättningssystem
utvecklas och beslutas i företagen”.
Och en förtroendekonferens den
3 mars blir det, om hur förtroendet för det svenska näringslivet
ska kunna stärkas.
Och Svenskt Näringsliv har tillsatt
en särskild grupp på ”hög nivå”
för att arbeta med direktörslönerna.
Mer konkret än så blir
det inte.
Men redan i februari 2002 antog Svenskt
näringslivs styrelse följande principer: att lön,
pensionsvillkor och fallskärm ska beslutas av bolagsstyrelsen,
att den fasta lönen ska baseras på ”kompetens”
och omfattningen av jobbet, att det kan finnas en rörlig bonusdel,
att det mesta av ersättningen ska betalas ut medan direktören
fortfarande jobbar för företaget, inte efter att han fått
kicken, att fallskärmen inte ska kunna vecklas ut om direktören
säger upp sig själv och, slutligen, att avtalet måste
ange gränser för hur stor direktörens pension ska
kunna bli. Inte några särskilt hårda tag, som synes.
Direktörerna ligger knappast sömnlösa och oroar sig
för sin ekonomi. En så kallad kod är på gång,
inom den statliga förtroendekommissionens kodgrupp. Svenskt
Näringsliv vågar föreslå ett krav på
att bolagsstämman informeras om hur ersättningen för
företagets direktörer utformas.
”Folk vill se blod”, säger
Per Lekvall, huvudsekreterare i förtroendekommissionen, till
Svenskt Näringslivs tidning Entreprenör. Men några
nya lagar och hårda straff behöver näringslivets
toppar inte frukta, berättar han. Även i fortsättningen
hängs ersättningssystemen upp på självreglering.
Kanske väcker det allmänhetens besvikelse, ”men det
får man ta”, förklarar Lekvall.
Alltså: nu är det etik
som gäller. Inga astronomiska ersättningar. Inga fler
giriga mångmiljonbonusar. Någon som känner sig
övertygad?