Folket och skulden

Kan ett kollektiv handla fel? Kan, exempelvis,
en viss befolkning vid en viss tidpunkt gemensamt handla fel?

Jag tror att det är rimligt att räkna
med kollektiva moraliska storheter. Denna ståndpunkt kan framstå
som omtumlande, och den har drastiska konsekvenser. Den öppnar
för att kollektiva straff kan vara motiverade. Och den erbjuder
grupper som i dag kallas terrorister ett subtilt moraliskt försvar
för de egna aktionerna.

Moralfilosofer har intresserat sig för
situationer där en grupp individer tillsammans kan säkra
ett gott resultat, men bara om alla deltar i det gemensamma projektet.
Ofta är det omöjligt för var och en i gruppen att
göra särskilt mycket åt vad de andra gör. Gruppen
kan därmed lätt hamna i en situation där ingen gör
någon ansträngning för det gemensamma bästa.
Var och en kan i den situationen med beklagande konstatera att eftersom
de andra inte gjorde sin del var det lika bra att man själv
avstod.

Tänk på enklast möjliga
exempel. En grupp om tre personer har fått motorstopp i en
uppförsbacke. Tillsammans kan de skjuta bilen upp till backens
krön, sätta sig i den och i nedförsbacken på
andra sidan krönet starta motorn i farten. Om alla gör
en insats går allt väl. I annat fall misslyckas man.
Två förmår inte skjuta bilen uppför det branta
motlutet. Låt oss anta att de är främlingar inför
varandra, de talar inte varandras språk och de har alla fina
kläder på sig, som kan smutsas av arbetet med att skjuta
på bilen. Ett lappri, kan tyckas, med tanke på hur viktigt
det är för dem alla att komma fram, men av betydelse om
inte alla skulle hjälpa till. Den som högg i medan de
andra såg på skulle solka sina kläder i onödan.

Antag nu att ingen gör någon
ansats för att skjuta på bilen. En av personerna tänker:
ska jag ändå skjuta på? Hon inser genast hur meningslöst
det vore – om inte de andra också tar sin del av ansvaret.
Hon vågar inte lita på att de ska följa hennes
exempel. Det skulle de inte heller ha gjort, antar vi. Hon gör
som de andra, hon låter bli.

Har de olika individerna, som inte sköt
på bilen, handlat rätt eller fel? En rimlig moralisk
intuition är att de har handlat rätt. De kan ju, var och
en, med hänvisning till att de andra inte gjorde något,
sanningsenligt göra gällande att det hade varit meningslöst
att försöka få upp bilen. Ja, det hade kanske varit
farligt – bilen kunde ha kommit i rullning baklänges nedför
backen i stället. Den som på egen hand tagit itu med
uppgiften hade i så fall kunnat dödas av bilen.

Nu måste vi medge att var och en har
handlat rätt. Men följer av det medgivandet att ingen
har handlat fel?

Inte nödvändigtvis. Vi kan hävda
att någon i exemplet visst har handlat fel, nämligen
kollektivet av de tre personerna. Tillsammans borde de ha handlat
annorlunda: de borde ha skjutit på bilen. Om alla hade handlat
rätt, var och en av de tre inblandade individerna och det kollektiv
de tillsammans utgör, så hade resultatet blivit ett annat:
det hade blivit optimalt.

En invändning man ofta möter,
då man vill tala om att kollektiv kan handla moraliskt fel,
är att kollektiv över huvud taget inte kan handla. Ett
kollektiv har inte några önskningar och trosföreställningar
som kan styra dess beslut. Detta resonemang är emellertid felaktigt.
Också kollektivet har önskningar och trosföreställningar.
Vi kan med fog hävda att skälet till att ingen sköt
bilen uppför backen var att ingen trodde att de andra skulle
skjuta på och att ingen ville göra en insats, om inte
de andra samtidigt ställde upp. Detta förklarar kollektivets
beteende. Vi kan också säga att om kollektivet hade haft
en annan uppsättning önskningar och trosföreställningar
så hade det skjutit på bilen: om alla hade trott att
de andra skulle göra sin insats så hade kollektivet faktiskt
skjutit på.

Kanske kan vi till och med säga att
kollektiv har fri vilja. De tre personerna i exemplet ovan sköt
inte på bilen, men om de skulle ha haft andra trosföreställningar
och önskningar så hade de gjort det. Betyder det inte
just att kollektivet kunde välja mellan att skjuta på
bilen och att låta bli?

Om kollektiv kan ha motiv och handla är
det också rimligt att tänka sig att de kan handla fel,
och vara ansvariga för sina fel. Ja, det är inte särskilt
långsökt att tänka sig att kollektiv också
kan hållas ansvariga för sina felaktiga handlingar –
och bestraffas för dem.

Men vilken skulle poängen vara med
att hålla ett kollektiv ansvarigt för någon felaktig
handling? Vilken skulle poängen vara med att straffa ett kollektiv?

Den sunda motiveringen för straff,
och hot om straff, är framåtriktad. Det handlar om att
med hjälp av straff och hot om straff förebygga framtida
brottsliga eller felaktiga handlingar, både hos den som felat
och hos andra. Kan inte samma resonemang tillämpas på
kollektiv? Såvitt jag förstår kan det mycket väl
tillämpas på vissa kollektiv. Tanken är att bestraffning
av vissa kollektiv kan få dessa, och andra kollektiv som tar
intryck av vad som händer då straffet utmäts, att
i framtiden bete sig bättre.

Tänk på konflikten mellan Israel
och Palestina. Antag att en opartisk bedömning av konflikten
utfaller på följande vis: israelerna handlar kollektivt
fel mot palestinierna. Israelerna borde ge upp sina krav på
en renodlat judisk stat. I stället borde de erbjuda palestinierna
medborgarskap i ett sekulariserat och demokratiskt stor-Israel.
De borde samtidigt erbjuda alla fördrivna israeliska araber
rätt att återvända till samma stor-Israel, väsentligen
omfattande den nuvarande staten Israel och de ockuperade områdena.
Rätten för judar att bosätta sig i Israel skulle
kvarstå och garanteras av världssamfundet.

Låt oss anta att de flesta palestinier
skulle acceptera ett sådant erbjudande – ett inte särskilt
spektakulärt antagande – och att ett sådant erbjudande
skulle leda till fred och välstånd i regionen – också
ett rimligt antagande, syns det mig. Om dessa antaganden är
riktiga måste vi konstatera att israelerna kollektivt handlar
fel, då de inte ger upp sina anspråk på en särskilt
judisk stat.

Somliga upplysta israeler tänker kanske
på just det här sättet. De gör emellertid intet
för att genomföra detta i deras tycke fullkomligt orealistiska
projekt. Det är orealistiskt, menar de, inte i den meningen
att det inte skulle genomföras, om alla gick in för det,
men i den svagare meningen att det inte är troligt att alla
kommer att gå in för det. Att de själva inte gör
något för att genomföra projektet kan de sedan försvara
på det välkända sättet: om jag gjorde något
för att genomföra ett program som detta skulle jag bli
utfryst. Mina barn skulle bli mobbade i skolan. Inget positivt skulle
komma ut av min smått heroiska insats. Därför håller
jag mina tankar för mig själv.

??Om israelerna emellertid visste att något
slags straff skulle drabba dem – kollektivt – för detta beteende,
kan man tänka sig att situationen skulle ändras drastiskt.
Antag att världssamfundet hotade med hårda sanktioner,
om inte israelerna tog sitt förnuft till fånga. Nu skulle
en ny incitamentsstruktur uppstå bland israeler i gemen. I
synnerhet om samma världssamfund också lovade att tillhandahålla
en veritabel Marshallplan för att ta hand om de ekonomiska
bördor som skulle följa då många araber återvände.

Varje israel skulle nu få ett egoistiskt
motiv att arbeta för det moraliskt riktiga projektet. Också
en liten sannolikhet för att den egna insatsen på något
vis skulle bli avgörande skulle vara nog för att motivera
dem till handling. De skulle också veta att sak samma gällde
andra israeler. De som redan i hemlighet tyckte att tanken om ett
demokratiskt och sekulariserat Israel var moraliskt riktig, och
som tänkte att om andra var beredda att jobba för projektet
så skulle de själva göra detsamma, skulle nu få
anledning att göra en insats. De skulle få goda grunder
att tro att andra verkligen skulle vara benägna att delta,
om inte annat så på grund av rädsla för effekterna
av de tunga internationella sanktionerna.

Vi har här att göra med ett så
kallat försäkringsspel. I ett försäkringsspel
har de ingående parterna en önskan att göra det
som är till allas bästa, förutsatt att de tror att
övriga också gör sin insats. Hot om straff har en
dubbelt positiv funktion i sådana spel. Dels ökar sådana
hot i sig beredskapen hos individer att delta i det gemensamma projektet
– för att undgå att bli bestraffade. Dels ger insikten
om hoten var och en anledning att tro att de andra ska delta, av
samma skäl, det vill säga av rädsla för straff.

Enskilda israeler får ett motiv att
delta i kampen för det allmänna bästa: deras insats
kan ju vara avgörande och mycket står på spel om
hårda sanktioner väntar. De vet dessutom att andra tänker
på samma sätt. Hotet om straff och utfästelserna
om belöningar kan rentav få medlemmar av kollektivet
att utveckla ett slags innehållsligt kollektivistiska motiv.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel ger
upp sin karaktär av judisk stat. Var och en kan tänka
att han eller hon vill att Israel ger medborgarskap till palestinierna.
Var och en kan tänka att han eller hon vill att Israel tillåter
flyktingarna att återvända. ”Låt oss, israeler,
handla på det viset”, kan de – var och en – tänka.
Kollektiva straff och kollektiva belöningar kan alltså
vara högst verkningsfulla.

Men är inte kollektiva straff orättvisa?
Det kanske finns några få idealister, som straffen förutan
redan verkar för en fredlig lösning av konflikten. Också
dessa människor drabbas ju av de tunga sanktionerna. Och det
finns barn, förståndshandikappade och andra som över
huvud taget inte kan sägas ha deltagit i det kollektiva felaktiga
handlandet. Är det rätt att de ska lida?

Visst är det orimligt att straffa oskyldiga,
kan man tycka. Men det är inte nödvändigt att de
som är oskyldiga straffas. Den som bestraffar kollektivt kan
tänka på följande vis: detta riktas bara mot det
kollektiv av individer som verkligen är skyldigt. Det får
sitt rättmätiga straff – i förhoppningen att det
ska ta sitt förnuft till fånga. Oskyldiga individer som
lever samman med detta kollektiv får också bära
tunga bördor till följd av straffet. Men dessa bördor
är inte en del av straffet som sådant. De är endast
förutsedda men icke önskade konsekvenser av ett rättmätigt
straff. I den mån de kan lindras ska så också
ske.

Så här tänker i själva
verket också de som menar att endast individer bör straffas.
De tvekar exempelvis inte att straffa brottslingar när deras
barn blir indirekt lidande. De resonerar så här: Brottslingen
får vad han förtjänar. Barnet lider, det medges,
men barnet straffas inte, barnets lidande är inte en del av
straffet. Kan jag lindra barnets lidande, samtidigt som jag straffar
hans brottsliga förälder, är jag beredd att göra
det.

Resonemanget har så här långt
förts under antagande att vi har ett kollektiv, ett folk, som
handlar fel, och som lever i någorlunda demokratiska och anständiga
förhållanden. Men hur ska vi tänka om ett fall där
detta villkor inte är uppfyllt? Låt oss tänka på
en hård diktatur med sträng kontroll över invånarna,
där stränga straff utdöms mot dem som försöker
handla moraliskt rätt. Här finns inga legala möjligheter
att göra motstånd. Och de illegala är ytterst farliga.

Under dessa antaganden är det högst
osäkert om kollektiv bestraffning har någon verkan. Men
om den är verkningslös så är den också
omoralisk.

Vi tycks stå inför en paradoxal
asymmetri. Det kan vara klokt och försvarligt om världssamfundet
riktar hot om stränga sanktioner mot ett land som Israel, där
medborgarna har hyggliga möjligheter att handla moraliskt rätt,
utan att riskera stränga sanktioner från statsmakten.
Men det kan vara fel att rikta sanktioner mot en totalitär
stat som handlar fel. Sanktionerna mot Irak under Saddam kan här
tjäna som ett exempel. De ledde till oerhörda mänskliga
lidanden, men inte till några som helst positiva effekter.

En ännu mera paradoxal aspekt av resonemanget
är, som antyddes inledningsvis, att det kanske kan anföras
som ett stöd för terrorism – så länge terrorismen
riktar sig mot medborgarna i ett öppet och demokratiskt samhälle,
vilka kollektivt förtrycker något annat folk, det vill
säga kollektivt handlar fel.

Men är inte terrorism något som
utesluts av krigets lagar? Det är ju fel att döda oskyldiga,
för att uppnå ett politiskt mål. Och är det
inte så man brukar definiera ”terrorism”? Innebär
inte ”terrorism” just att man genom våld mot oskyldiga
försöker tvinga en politisk motståndare till eftergifter?

Vi har emellertid sett att frågan
om skuld och oskuld är komplicerad. Låt oss anta att
ett folk, som det israeliska, verkligen bär på kollektiv
skuld för att det förtrycker att annat folk, det palestinska.
Låt oss också anta att vad man brukar kalla ”terroristiska”
handlingar kan få den israeliska befolkningen att tänka
om. I så fall borde denna så kallade terrorism kunna
vara berättigad.

Men bombdåd riktade mot israelisk
civilbefolkning, särskilt då de utförs inom den
israeliska statens gränser, slår ju blint – inte bara
mot dem som bär kollektiv skuld, utan också mot förståndshandikappade,
barn och medlemmar av den israeliska fredsrörelsen, invänder
någon. Kan något sådant vara försvarligt?

Svaret på den invändningen har
emellertid redan givits. Om terroristerna verkligen riktar sina
attentat mot den del av civilbefolkningen, som verkligen är
kollektivt skyldig, och om man gör vad man kan för att
minska lidandet bland barn, fredsvänner och förståndshandikappade,
så har de så kallade terroristerna gjort vad moralen
kräver.

??Detta försvar för vad som brukar
kallas ”terrorism” innebär med andra ord att beteckningen
avvisas. Också då civila dödas genom bombdåd
ses detta som en form av bestraffning eller ordinär krigföring.
De offer man valt är inte oskyldiga. De bär på kollektiv
skuld. Och då individer som verkligen är oskyldiga drabbas
är detta bara en olycklig följd av en ordinär form
av bestraffning (eller krigföring).

Men det ska medges att detta är spekulativt.
Det är inte särskilt troligt att terror mot civilbefolkningen
verkligen leder till det slags omprövning av motiv som är
önskvärd. Tvärtom: i de flesta fall, och säkerligen
just i Israel-Palestinakonflikten, torde sådana handlingar
motverka sitt syfte. Terrorismen på båda sidor försvårar
just det slags fredlig lösning som här har skisserats.
Den skapar fasa och ångest hos alla som berörs och ger
upphov till ett fördjupat och svårhanterligt hat. Kravet
på proportionalitet i bestraffningen kan vara omöjligt
att tillgodose. Men det är inte helt säkert att detta
kan generaliseras till alla slags konfliter. Tankarna går
till FLN i Algeriet. Det är svårt att bestrida att den
terror som utövades i Algeriet, riktad mot franska civila,
bidrog till Algeriets frigörelse. En näraliggande tanke
är emellertid att samma terror kan vara en bidragande orsak
till dagens komplicerade politiska bild.

Utifrån de riktlinjer som här
skisserats är ett försvar för vad som brukar kallas
”terrorism” logiskt följdriktigt. Misslyckas detta
försvar så beror det endast på att det vilar på
oriktiga empiriska antaganden. De moraliska antagandena om att ett
folk kan bära på kollektiv skuld är helt i sin ordning.

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

Publicerad Uppdaterad