Så har vänsterpartiet lyckats få fram rena svärmorsdrömmen
till partiledare, en vältalig och hårfager gosse som bör
gå hem i alla läger. Han är inte bara feminist utan
även kommunist, för dem som föredrar den ismen. Och
inga skelett i garderoben.
I Aftonbladet ser jag att han dessutom håller
rättvisans fana högt. Därför har han gått
till hyresnämnden för att få tillbaka pengar som
han anser sig ha betalat i överhyra för en lägenhet
på 68 kvadratmeter i Stockholms innerstad.
En skälig hyra, hävdar han i Aftonbladet,
skulle ha varit 3 500 kronor i månaden.
På vilka grunder då? Varför
skulle en välavlönad politiker ha rätt att hyra en
möblerad två och ett halvt-rummare med sjöutsikt
i Stockholms innerstad för 3 500 i månaden? Hur schizofren
måste man vara för att hävda att detta är en
rimlig hyra för ett attraktivt innerstadsläge och samtidigt
stödja en politik som gör att bara skatten på små
stugor flera mil från stan kan uppgå till det dubbla?
Att jag har svårt att fälla så många tårar
som jag säkert borde över stackars Lars Ohly hör
möjligen samman med att jag nyligen besökt ett skabbigt
litet eternithus i Vaxholm, med en skatt på över 6 000
kronor i månaden.
Om Ohly hade lyckats hitta en så billig
lägenhet skulle jag ha varit den första att gratulera.
I stället låtsades han acceptera den begärda hyran,
skrev kontrakt och betalade den överenskomna hyran under det
dryga år han bodde i lägenheten.
Sedan gick han till hyresnämnden för
att få tillbaka en del av pengarna.
Kan man göra så? Ja. I motsats
till andra frivilliga affärsöverenskommelser kan avtal
om hyror av bostäder brytas retroaktivt. En person kan alltså
gå med på att betala en viss hyra, flytta in, betala
hyran – och sedan ta samhällets rättsmaskineri i anspråk
för att få tillbaka en del av pengarna.
Tänk om vi fick samma service inom
andra områden! Hyr en bil och kör runt med den i ett
år – och vänd dig sedan till bilnämnden för
att få pengarna tillbaka. Var hotellet dyrt? Inget problem,
hotellnämnden ställer upp.
I Ohlys fall gällde andrahandsuthyrningen
en bostadsrätt, med låg månadsavgift. Som alla
vet brukar lägenheter med låg avgift ha höga överlåtelsepriser,
och vice versa. Den faktiska månadskostnaden var alltså
sannolikt betydligt högre än avgiften till föreningen,
men i tidigare fall har hyresnämnden inte accepterat att den
som hyr ut tar ut ens nettoräntan för insatsen, vilket
Ohly naturligtvis visste. Nu är avsikten med bostadsrätter
att ägaren själv ska bo i dem. Detta ligger också
i föreningens intresse, och därför brukar föreningar
vara restriktiva med att tillåta andrahandsuthyrning. Risken
för missbruk är alltså minimal. Mot den bakgrunden
finns det ingen anledning för samhället att ställa
upp med resurser för att hjälpa personer som Ohly. En
myndig person bör själv kunna ta ansvar för de avtal
han ingår.
Det mest förvånande är att
Ohly är stolt över sitt agerande. ”Det är precis
så här man ska gå till väga”, säger
han till Aftonbladet. ”Man ska skriva kontrakt. Man ska hyra.
Och sedan ska man klaga i efterhand.” I e-post till mig bekräftar
han detta. (Av protokollet från hyresnämnden framgår
dock att han sänkt den summa han kräver i återbetalning).
Medan Gudrun Schyman hade det goda omdömet
att medge att hon gjort fel, hävdar Lars Ohly alltså
att man bör handla som han. Ljug! Skriv på falska kontrakt
så att du kan tillskansa dig fördelar! Kräv sedan
att samhället ställer upp för att hjälpa dig
få tillbaka pengarna.
Vänsterns lägenhetsaffärer
förefaller mig inte mycket mer uppbyggliga än högerns.