En rap-ikon och platta hundar. Alla har vi väl någon gång lekt med våra namn, plockat sönder dem och satt ihop dem till nya, fräscha kombinationer. När Joakim Pirinen gör det i sitt nya album Ingens bästa vän blir det förstås överraskande resultat som Rap-ikonen Jimi, Minkpajen i Rio eller Kojan i empirin. Anagrammen är […]
En rap-ikon och platta hundar. Alla har
vi väl någon gång lekt med våra namn, plockat
sönder dem och satt ihop dem till nya, fräscha kombinationer.
När Joakim Pirinen gör det i sitt nya album Ingens bästa
vän blir det förstås överraskande resultat
som Rap-ikonen Jimi, Minkpajen i Rio eller Kojan i empirin.
Anagrammen är bara ett av många
tillfällen till ett slags eufori hos läsaren, eller i
alla fall glädjefyllda aha-upplevelser. I avsnittet ”Jag
minns min svarta/bruna dal” berättar Pirinen om sin barndom
och uppväxt, om märkliga föräldrar och konstiga
bekanta. Om kampen mot syskonen, i det här fallet mest lillasystern
som av ansträngningen att hålla sig undan broderns attacker
blir slank och smidig och attraktiv på kärleksmarknaden.
Någon gång är det inte
alls glädjefyllt. Albumet avslutas med en ”1900-talets
ABC” som inleds med Auschwitz och slutar med Zyklon B.
Däremellan finns bokstavsexempel som
Dachau, Hiroshima, Katyn och Rwanda. Då inser vi att Pirinens
absurda skämtlynne inte alls för honom bort från
världen, han finns mitt i den och han ser också den ondska
som det inte går att skoja om.
Som tecknare blir Pirinen alltmer suverän.
Han behärskar den grafiska tekniken och kan med hjälp
av proportioner mellan svärta och ljus ge en kongenial bakgrund
till historierna. Det handlar inte så mycket om serietecknande
längre, mer om mycket personliga kommentarer till livet och
döden och sex och våld och allt möjligt.
Två av Joakim Pirinens kolleger, Max
Andersson och Lars Sjunnesson, samarbetar i albumet Bosnian Flat
Dog. Tillsammans med Max Anderssons fru Helena reser de i det forna
Jugoslavien, från Kroatien till Bosnien via Republika Srpska.
Året är 1999 då Nato bombar
Serbien. Märkliga saker händer under resan. De blir beskjutna
med glassbomber, de får sällskap av den tidigare jugoslaviske
diktatorn Josip Broz Titos nedfrysta mumie i ett kylskåp,
de stöter på platta hundar överallt, och de upptäcker
Glassgummorna från Srebrenica som håller att antal SFOR-soldater
inlåsta i tunnlar. Möjligen trampar Andersson och Sjunnesson
över en gräns här, att skoja om änkorna efter
massakern i Srebrenica känns inte så självklart
roligt.
I slutet av albumet finns bilder av sönderbombade
hus, och förklaringar till de speciella ord som hänger
ihop med krigen i området. Där talar författarna
välgörande klarspråk om att serberna begick ”det
största massmordet i Europa efter andra världskriget vid
Srebrenica”. Men i övrigt slipper Serbien och dess våldspolitik
väl lindrigt undan.
Det är som om alla krig och allt våld
bara hände, men så var det ju inte riktigt. Det var Serbien
som anföll de andra delrepublikerna, och SFOR-soldaterna kom
till området för att hindra ytterligare våld. Med
tanke på hur många som dödades och fördrevs
och förnedrades är frågorna om skuld och ansvar
viktiga.
Här finns annars en kraftfull och lyckad
satir, när denna vänds åt rätt håll,
till exempel mot välmående svenska diplomater. På
ambassaden i Sarajevo har man inhägnat madrass en Carl Bildt
sov på de första dagarna han var där som ”hög
representant”, för att påminna om den svåra
tiden för ambassadpersonalen.
Situationerna kan vara hur skruvade eller
plågsamma som helst, men personerna håller ett lugnt
samtalsläge. Det är en fungerande metod att visa hur krig,
hat och våld förändrar ett samhälle. Normala
relationer mellan människor gäller inte längre, den
granne du känt i många år kan plötsligt vara
din dödsfiende, men vardagen måste på något
sätt klaras av om det alls är möjligt. På det
sättet blir albumet till en stillsamt effektiv bearbetning
av krigen i det före detta Jugoslavien.