Efter den 11 september 2001 hände någonting
i media. De afghanska kvinnorna, som levt under talibanernas välde
sedan 1996, blev plötsligt intressanta. Med all rätt.
Men varför hade det varit nästan tyst innan? Som ett argument
för att bomba Afghanistan förde George Bush fram just
kvinnors situation. Frågan om varför det inte hade gjorts
någonting för kvinnorna innan – under den tid som USA
stött talibanerna – lämnades därhän.
Så blev det krig och talibanerna lämnade
Kabul. Ett år efter terrorattacken mot World Trade Center
granskade jag ett urval av de artiklar som publicerats i tidningarna
Aftonbladet och Expressen det senaste halvåret och som på
något sätt berörde kvinnor i Afghanistan. Fram trädde
bilden av att kvinnorna blivit lyckliga eftersom de fick ta av sig
slöjorna. Någon hade glatt målat läpparna
med läppstift. Att kvinnorna inte fått visa sin skönhet
ansågs som ett stort brott mot dem.
Men med tanke på att kvinnor fortfarande
inte fick gå utanför sin bostad utan att vara i sällskap
av en man, kan just frågan om att få ha läppstift
eller inte kännas mindre viktig. Men nu hade den vite mannen
räddat de stackars kvinnorna och äntligen fick de sminka
sig. Detta är ett ganska tydligt uttryck för hur bilden
av kvinnlig frigörelse målas med en västerländsk
pensel. Att västerländskt blir samma sak som frigjord.
En kvinna som till synes har mer ”västerländska”
attribut anses mer frigjord än en kvinna som bär slöja.
Sedan blev det återigen tyst om kvinnorna
i Afghanistan. De var ju inte något att berätta om längre.
De hade räddats och levde nu i frid och fröjd, eller?
Kvinnorna i Irak kom i stället upp på dagordningen och
användes som ett av flera argument för att attackera ytterligare
ett land. Den vite mannen skulle rädda fler!
Nyhetsbyrån IPS publicerade nyligen
en artikel som konstaterade att kriget mot terrorismen inte har
förbättrat någonting för kvinnor. Kvinnoaktivister
vittnar om att kvinnors ställning i Irak snarast blivit sämre
efter kriget. Våldtäkter och misshandel i hemmet har
ökat. En miljon änkor har vräkts från bostäder
som var statligt subventionerade.
I Afghanistan ska kvinnor i teorin ha samma
rättigheter som män. Men även där har antalet
våldtäkter ökat. Den afghanska regeringen har tillsatt
ett departement för religiösa affärer, som enligt
vissa är en fortsättning på talibanernas sedlighetsdepartement.
Kvinnor är bland annat förbjudna att resa som de vill.
Men av någon anledning är det
inte lika intressant längre. För vem har egentligen varit
intresserad av kvinnlig frigörelse?