På svenska säger de flesta ”pappa”
om sin pappa, få kallar däremot i dag sina pappor för
”far”. Än mer sällan använder någon
ordet ”fader” i profana sammanhang, möjligen i pluralis:
”frånvarande fäder” dyker exempelvis upp i
debatten från och till (trots att de är frånvarande?).
Att ”pappa” kommit att bli det förhärskande
begreppet har både fonetiska och sekulära orsaker: fonetiska
så till vida att ”pappa” återfinns inom den
begränsade stavelseram som ett litet spädbarn behärskar.
Till exempel heter pappa ”daddy” på engelska, ”baba”
på turkiska och ”abba” på hebreiska.
Nu är det inte hebreiska utan arameiska
som är det genomgående språket i Mel Gibsons skildring
av de tolv sista timmarna i Jesus liv, långfilmen The passion
of the Christ, med premiär i Sverige i veckan. På arameiska
används ordet ”abba”, enligt Arbetarens mångåriga
medarbetare Viveka Heyman som bland annat översatt Gamla Testamentet
på uppdrag av Bibelkommissionen, för både ”far”
och ”pappa”. Icke desto mindre låter det, för
en infödd svenska modell -67, som om Jesus ropar på ”pappa”,
och inte ” gud fader” medan spikarna gnisslar av autentiskt
splatter de sista outhärdliga minuterna på korset. Frågan
blir inte ovidkommande när en film som marknadsförs som
”kompromisslöst realistiskt och autentisk”, envist
väljer att tillsätta titelrollen med en klassiskt nordeuropeisk
utseende. För ateister realiseras i stället frågan
om vem som egentligen var Jesus pappa? Gud allsmäktig eller
inte – han var bevisligen inte av semitisk börd.
Filmen, som vållat en rasande debatt
i USA, har anklagats för att vara just antisemitisk. Mel Gibson
kan i det här fallet gömma sig bakom evangelierna. Men
genom att i huvudsak bygga filmen just på evangelierna har
Gibson dock valt den del av Nya testamentet som kan anklagas för
att vara, om inte antisemitisk så antijudisk. Huruvida Jesus
var Messias eller inte är ju den fråga som separerar
kristna och judar.
Varför Mel Gibson satsat både
själ och sparkapital på filmen är också en
öppen fråga. Själv säger Gibson att han vill
uppmuntra till ”eftertanke, kärlek, förlåtelse
och tolerans”. Tolerans för vadå? Tortyr och lidande?
Och vilka är det vi ska förlåta? Han verkar inte
mena det judiska prästerskapet. Möjligen de utposterade
romarna, Pontus Pilatus har som vanligt huvudvärk.
Rollbesättningen har visserligen beskrivits
som multietnisk och omsorgsfull men följer ändå
ett slags Jesus-filmernas formulär 1A. James Caviezel, som
spelar Jesus, har tidigare setts i rollen som Greven av Monte Christo,
men man blir nästan förvånad över att Gibson
inte lånat in konungarnas konung från Ringen-trilogin.
Dock är Caviezel troende katolik, händelsevis från
samma radikalkonservativa katolska grupp som Gibson själv,
vilket möjligen underlättat de outhärdliga arbetsvillkor
filmbolaget fullkomligt frossar i när de marknadsför filmen.
Till exempel har Caviezel träffats av blixten, drabbats av
lunginflammation, slagit axeln ur led samt fått blåsor
över hela kroppen av den omfattande helkroppsmake-up som på
sätt och vis är filmens huvudperson.
Bortsett från blodet, skärsåren,
knytnävslagen, piskrappen, spikarna och en materialiserad djävul
med maskar i näsan, bjuder faktisk Gibsons film inte på
några nyheter. Inte en min känns obekant för den
som har sett Franco Zeffirellis Jesus från Nasaret från
1977 som SVT brukar visa på påsken. Och vid det här
laget har filmens makeup-artister för länge sedan visat
att det kan göra vin av vatten.
Ska man hitta något positivt rörande
filmen skulle det vara att Hollywood nu blir mindre rädda för
att producera film på andra språk än det egna.
Filmen, som alltså bara adderat mycket höga doser av
våld till en redan känd story, har under alla omständigheter
spelat in mest pengar på kortast tid genom filmhistorien.
Minst två personer har redan dött i hjärtattacker
förorsakad av de våldsamma scenerna, och frågan
är om det är våldet eller kristendomen som är
själva attraktionen? Vilket som, lämnar det en konstig
eftersmak.
Det ska bli spännande att se hur Oscars-akademin
kommer att behandla Gibsons våldsporr. Ska det utdelas någon
Oscar så borde det bli just till smink-teamet för mest
sprutande skärsår. Sminkteamet, och möjligen Djävulen
för bästa biroll. Men Gud verkar mycket frånvarande
i ”Passion of Christ”. I det avseende gör ”han”
skäl för epitetet fader: frånvarande.