Riksförbundet för sexuellt likaberättigande,
RFSL, är en organisation som på ett effektivt sätt
har drivit igenom flera av sina krav i samhället. Den bärande
tanken har genomgående varit att alla skall ha samma rättigheter
i vårt land oavsett om de är homosexuella, bisexuella
eller transpersoner. Då RFSL bildades 1950 hade det gått
sex år sedan homosexualitet blivit avkriminaliserat. Det var
en tidsanda där homosexuella ansågs sjuka och tvingades
dölja sin sexuella läggning för omvärlden.
I dag kan människor i stor utsträckning
vara öppna och stå för sin kärlek. Det finns
flera lagar som ger ett skydd i arbetslivet, högskolan och
det finns en ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell
läggning.
Samkönade par kan i dag på ett
enkelt sätt legalisera sin relation. Antingen som registrerade
partners eller genom att låta sig omfattas av den nya sambolagen
som lika för alla, oavsett vilket kön det är på
den människa som man älskar.
Frågan är om RFSL egentligen
behövs, och är det inte så att de politiska målen
nu är nådda?
Så är det inte. Det finns fortfarande
mycket att göra för att en människas öppenhet
och kärlek inte skall ses eller vara ett hinder i tillvaron.
Det handlar om frågor som en könsneutral äktenskapslag,
att det skall finnas ett effektivt grundlagsskydd för elever
på grundskolan, att skolor använder läromedel som
inte är homofobiska, att rättsväsendet tar det riktade
våldet mot homosexuella, bisexuella och transpersoner på
allvar och kommer till insikt om att lagar och regler inte enbart
är ord på papper utan också måste användas.
En grupp som ofta hamnar i bakvatten i den
politiska debatten är lesbiska och bisexuella kvinnor. Ett
exempel på hur lesbiska och bisexuella negligeras inom den
politiska sfären är frågan om insemination.
Insemination för lesbiska på
klinik var aktuell i samband med att adoptionsfrågan behandlades.
Regeringen skrev i sin proposition att man inte hade kommit fram
till något bra juridisk lösning, utan avsåg att
snabbt återkomma i frågan. Det är snart två
år sedan regeringen beslutade att låta homosexuella
prövas som adoptivföräldrar, men fortfarande är
lesbiska par utestängda från insemination på klinik
i Sverige. I stället tvingas de åka till Finland och
Danmark där klinisk insemination för lesbiska är
tillåten.
Osynliggörandet av lesbiska och bisexuella
kvinnor finns på flera områden i samhället. Det
handlar om forskning inom hälsoområdet, adekvat utbildning
för vårdpersonal, rätten till samma behandling som
heterosexuella kvinnor när det kommer till fertilitetsbehandling.
Att lesbiska och bisexuella kvinnor är
utsatta för samma strukturella diskriminering som heterosexuella
är tydligt och logiskt för alla som kan någonting
om könsmaktsordningen. Det som inte är lika tydligt är
osynliggörandet av lesbiska och bisexuella kvinnor, något
som gör att det förtryck som kvinnor generellt sett utsätts
för förstärks.
Frågor som berör lesbiska och
bisexuella kvinnor måste tas på allvar. Varken kvinnorörelsen
eller de politiska partierna kan fortsätta att ignorera frågan.
Inför insemination för lesbiska
på klinik, satsa pengar på forskning som berör
lesbiska och bisexuella kvinnors hälsa, utbilda vårdpersonal
på kvinnomottagningarna. Och slutligen ta lesbiskas och bisexuellas
problem på allvar.