Tillväxt. Ordet är på allas
läppar, sägs det. Till och med de sista tillväxtmotståndarna
i miljöpartiet föreslår i vårens budgetmanglingar
att arbetsgivaravgiften ska sänkas för att få fart
på tillväxten, enligt Svenska Dagbladet.
Hur det går ihop med partiprogrammet?
Så där: ”I mer välmående samhällen,
som det svenska, kan dock inte traditionell ekonomisk tillväxt
vara ett politiskt mål längre”, står det.
Kanske gör partiets krav på ytterligare grön skatteväxling
den föreslagna tillväxten icketraditionell? Eller så
börjar det gå upp för miljöpartiet att ekonomisk
tillväxt inte nödvändigtvis innebär ökat
utnyttjande av ändliga naturresurser. Tillväxt betyder
ju ökning av bruttonationalprodukten, BNP, som består
av konsumtion – offentlig och privat – samt investeringar. Det innebär
att till exempel fler dagisplatser eller investeringar i miljövänlig
teknologi som ersätter gammal fulteknologi också leder
till tillväxt. Det finns, tycker jag, ingen anledning att vara
emot tillväxt, men frågan som alltid bör ställas
är ”vilken tillväxt?”. Det görs ganska
sällan.
Socialdemokraterna har länge varit
ett tillväxtinriktat parti. Sveriges snabba tillväxt under
efterkrigstiden gjorde det möjligt att fördela och bygga
ut den offentliga sektorn. Men om tillväxten då var ett
verktyg för att skapa jämlikhet, tycks mål och medel
nu ha bytt plats. I april håller partiet kongress, och då
är det inte jämlikheten utan tillväxten som för
första gången står i fokus. ”När tillväxten
är låg trängs reformutrymmet undan, och ersätts
av besparingskrav”, skriver de. Så är det nog, men
måste det vara så? Egentligen inte. Det finns inget
automatiskt samband mellan tillväxt och reformer. Tillväxt
innebär att samhället blir rikare, men om denna rikedom
går till reformer är förstås en fråga
om fördelning.
Den offentliga sektorns storlek kan sägas
avspegla reformutrymmet. Den har de senaste åren både
ökat och minskat i storlek. Som andel av BNP var den störst
1981 (30,1 procent). Men sett till hur mycket pengar (i fasta priser)
den konsumerar har den fortsatt att växa de flesta år
sedan dess. Om offentliga sektorns andel av BNP hade varit lika
hög 2003 som 1981 hade vi haft ett ordentligt reformutrymme
utan mer tillväxt – närmare bestämt ytterligare 80
miljarder kronor. Det hade till exempel räckt till att höja
lönerna för Kommunals medlemmar med lite drygt 7 500 kronor
i månaden!
Några andra som talar mycket om tillväxt
är Svenskt Näringsliv, SN. I en elegant artikel av Peter
Kadhammar (Aftonbladet 22 mars) beskrivs hur SN:s förre chef
Göran Thunhammar lade om SAF:s gamla raka skattesänkarsnack
till en kringgående rörelse – att skapa ett brett samtal
om tillväxt (och ”vad skapar tillväxt? Till exempel
– sänkta skatter!”). Beviset på att de lyckades:
I regeringsförklaringen 2003 använde Göran Persson
ordet tillväxt sexton gånger – åren innan bara
fem respektive sex. Och det program som ska behandlas på s-kongressen
verkar ganska influerat av Svenskt Näringslivs syn på
tillväxt. Den har en lång lista med åtgärdsförslag,
som att främja exporten, se över skattesystemet, öka
konkurrensen, underlätta företagande, effektivisera offentliga
sektorn, öka samarbetet mellan näringsliv och högskolor,
satsa på infrastruktur och få ner ohälsotalen.
Mycket talar för att ett sätt
att öka tillväxten vore att lätta på EU:s stabilitetspakt
och den svenska uppfinningen budgettaket. Detta finns dock inte
med i SAP:s långa lista – tvärtom vill de införa
en ”sysselsättningsmarginal” i statsbudgeten.
Annars är tillväxten i ropet även
på EU-nivå. År 2000 beslöt EU i Lissabon
om en tillväxtstrategi, som år 2010 ska ha lett till
att EU är världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Varje
vår hålls möten för att följa upp Lissabon-strategin,
men den tenderar att trängas ut från dagordningen av
krig och terror. Så blev det också förra veckan
på Irland. Hittills är den ambitiösa strategin närmast
ett fiasko. EU:s tillväxt sackar efter till exempel USA:s,
som redan har högre BNP. Och då blir det ju svårt
att gå om.
Viss oro finns nu från fackligt håll
för att detta misslyckande ska leda till att de sociala, arbetsrättsliga
och miljömässiga aspekterna av Lissabon-strategin offras
i tillväxtens namn, rapporterar EU-Observer. Återigen
– frågan är vilken tillväxt man vill ha.