Jag tror verkligen inte att Simon Bank är
rasist. Men han har fel i sak, och det är märkligt att
folk ofta blir ologiska när just invandring förs på
tal. Kan fotbollen ännu kallas nationalistisk när världens
bästa fotbollsspelare samlas i ett fåtal europeiska ligor,
vars topplag säljer fler supportertröjor i Sydostasien
än i hemstaden? I landslagsfotbollen finns kanske något
av de aristokratiska amatöridealen kvar, men även dessa
håller på att gröpas ur – när storspelare
byter medborgarskap, när utlänningar tränar landslagen,
när EM blir ett steg i proffskarriären snarare än
en insats för hemlandet.
I Kommunistiska manifestet beskriver Marx
och Engels hur kapitalismens framfart river upp alla mellanmänskliga
band: ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt
heligt profaneras.” Det gäller såväl jämbördiga
relationer som feodala eller nationalistiska.
”Om steget upp i elitfotbollen stängs
av att klubbarna hellre köper billiga brassar än ger en
Mikael Nilsson chansen – då betyder det att spelarimporten
inte bara är positiv”, skriver Simon Bank. Men varför
skulle klubbarna göra så? Om en Mikael Nilsson är
tillräckligt bra för att ta en plats i truppen finns det
inget logiskt skäl att avstå. Ökad konkurrens innebär
inte att ”invandrarna tar våra jobb”. För precis
som för arbetsmarknaden i stort är inte antalet platser
i elitklubbar konstant, utan beror på ekonomins storlek, konsumenternas
efterfrågan och så vidare.
Om inga utländska spelare fanns i Allsvenskan
skulle visserligen ytterligare 57 svenskar tillhöra en allsvensk
trupp, vilket i princip skulle innebära att 57 Superettan-spelare
i stället skulle spela i Allsvenskan, och så vidare.
Men konsekvensen av detta är att Superettan i motsvarande grad
är en bättre serie än den skulle vara utan spelarimporten.
Så för talangproduktionen är förhållandet
ointressant.
Simon Bank antyder att spelarimporten innebär
att en lönekonkurrens uppstår – brassen tränger
ut svensken genom att vara ”billig”. Det är samma
argument som används om baltiska byggarbetare, men är
inte tillämpbart här: Allsvenska spelare har inget kollektivavtal
som hindrar lönesänkningar. Konkurrensen leder kanske
till att en Mikael Nilsson får finna sig i att hans lön
sänks, men det leder förmodligen inte till att han byter
bransch. Först då skulle landslagsfotbollen vara i fara.
Kapitalismen rör sig över tiden
mellan protektionism och internationalisering. Om det finns mycket
att säga, men vad gäller svensk fotboll är det internationella
utbytet gynnsamt. En protektionistisk linje skulle inte bara innebära
att Peter Ijeh och Marta förhindrades underhålla oss
på Gamla Ullevi och Gammliavallen, utan i förlängningen
även att Zlatan Ibrahimovic och Fredrik Ljungberg förbjöds
underhålla publiken på Amsterdam Arena och Highbury,
eftersom ett handelshinder brukar bemötas med ett annat. Tveklöst
skulle svensk landslagsfotboll vara sämre om inte våra
toppspelare till vardags tränade och spelade mot världseliten.
Simon Bank har rätt på en punkt.
Det vore en stor fara om det skulle satsas mindre på ungdoms-
och breddidrotten. Tvärtom skulle det behövas mer, inte
minst till damfotbollen. Det är dock inte spelarimporten som
står för hotet, utan att idrotten kommersialiseras allt
mer och nyliberala nedskärningar. Men jag tror inte att den
svenska fotbollen är hotad, för i grund och botten är
det ett underbart spännande spel som främst bärs
upp av de hundratusentals ideella spelare och ledare som vet att
fotboll framför allt är roligt.
Citatet ur Manifestet fortsätter: ”?och
människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation
och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”