”Stoppa pornofieringen av det offentliga
rummet!”. Så borde det egentligen stå i den skrivelse
om jämställdhetspolitiken som regeringen, tillsammans
med v och mp, lade fram i riksdagen i höstas (”Jämt
och ständigt”, Regeringens skrivelse 2002/03:140).
Nu står det inte så, utan det
står att ”sexualiseringen av det offentliga rummet”
ska vara ett av fokusområdena för jämställdhetsarbetet.
Det är bra, men jag irriterar mig på
språkbruket. Ordet ”sexualisering” säger ingenting
om makt och ingenting om kön. Sex är inte samma sak som
porr. Precis som Maria Jacobson skriver i sin artikel i Arbetaren
15-16/04, är ”porr skildringar av sexuella handlingar
där en part förnedras, objektifieras eller brutaliseras.
Ett sexobjekt skapas för att stimulera betraktaren sexuellt.
Ett objekt är avpersonifierat och anonymt, till skillnad från
subjektet som är en aktiv, kännande och tänkande
person”.
Det handlar alltså om makt och maktlöshet,
om över- och underordning, det vill säga det handlar om
den könsmaktsordning som i regeringens skrivelse beskrivs så
här: ”Mannen är norm, kvinnan är avvikelsen.
Kvinnor och män möter dessa strukturer överallt i
vardagen. Könsordningen följer oss från det vi föds
och första gången möter världen, till dagis,
till skolan, till arbetslivet och till livets slut. Den är
ibland tydlig, men ofta dold som en etablerad självklarhet
i vardagen.”
Det är just det som pågår.
Den pornografiska bilden av kvinnan håller på att bli
en etablerad självklarhet i vardagen. Att vi måste plöja
oss genom porrtidningar för att uträtta bank- och postärenden
är redan ett faktum. Att våra datorer översvämmas
av mer eller mindre pornografiska erbjudanden märker åtminstone
jag, varje dag.
Att sälja prylar med mer eller mindre
pornografiska bilder, har länge varit gångbart, särskilt
inom tungt mansdominerade områden. Och vem har inte sett klädskåpens
och kontorens pinup-bilder på manligt dominerade arbetsplatser?
Då gällde det mest tunga traktorer och muskulösa
maskiner. Nu gäller det allt! Varor som tjänster. Alltså
all konkurrensutsatt konsumtion. Begäret efter mer och fler
ska väckas. Kommersialismens huvudbudskap ”den du är,
är inget värd, men genom att köpa kan du få
en identitet”, ska trummas in i så många som möjligt,
så effektivt som möjligt.
Och sex säljer. Både telefoner
och tidningar. Den ständiga pornografiska exponeringen av kvinnors
och flickors kroppar kryper in i våra medvetanden och etablerar
sig som begärliga självbilder. Flera kvinnor som viker
ut sig talar i termer av att ”jag är stolt över min
kropp så varför ska jag inte visa upp den”. Kvinnor
som har uppmärksammats för prestationer och kunskaper
inom olika områden, kompletterar sin image med ett ”utvik”
i Slitz eller Café.
Bilden blir tydlig. Jag är min kropp
och mitt kön. Vad jag kan och vad jag gör i övrigt
är mindre intressant. Jag är den begärliga varan,
den åtråvärda produkten. I förlängningen
blir det också ”naturligt”, det vill säga en
etablerad självklarhet i vardagen, att varan är till salu
och att de som vill köpa ska kunna få göra det.
Då kallas det prostitution och det
köpet är olagligt, i Sverige. Det borde också den
förberedande affärsverksamheten vara!
Hur skulle då en lagstiftning kunna
se ut? Det är naturligtvis varken lätt eller enkelt. Vilka
områden ska omfattas av en sådan lagstiftning? Hur ska
den fungera? Vem ska avgöra när reklam eller medier pornofierar?
En utgångspunkt måste vara att
det ska vara möjligt för människor att röra
sig fritt i samhället, att till exempel gå och handla
eller gå på biblioteket, utan att behöva mötas
av pornografiska bilder eller andra uttryck för förnedring
av kvinnor. Likaså borde det vara en självklarhet att
datorer på skolor, bibliotek och andra offentliga rum, är
fria från porr.
Reklamens makt är stor, det vet vi
alla. Därför måste den tydliggöras och ifrågasättas.
I dag ligger ansvaret för att motverka könsdiskriminering
hos reklambranschen själv, genom näringslivets etiska
råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) och det är
uppenbart att det är ett för begränsat angreppssätt.