För bara några dagar sedan.
En 15-årig flicka knivskärs till döds av en 22-årig
man i en lägenhet i Malmö. Gisslandrama och stort pådrag.
Mäns våld mot kvinnor sätts i blixtbelysning. Bakgrund
finns: Ett förhållande som tagit slut. En problematisk
uppväxt. Men där finns också ett mönster, svårare
att ta in och diskutera.
Inte alla män
slår. Och det är långt ifrån bara kvinnor
som drabbas. Men det är män som står för mer
än 90 procent av våldet: i krig, på gatan och
i hemmet. Det går alltså inte att ducka för att
våldet är könsrelaterat och det är svårt
att inte se att det handlar om strukturer som måste förändras.
Våldet i sig borde naturligtvis vara
argument nog för förändring. Men världen över
bedrivs forskning också när det gäller de ekonomiska
effekterna av mäns våld.
I den föga uppmärksammade Sidarapporten
”Ending gender-based violence” (2004) gör ekonomen
Stefan de Vylder ett försök att översätta våldet
i siffror. Det är ingen lätt uppgift, och frågan
är om han lyckas. Med sitt bidrag – uppsatsen ”Costs of
male violence” – benar han åtminstone upp våldets
ekonomi på drygt 60 statistiktäta sidor.
Det handlar om direkta kostnader: värdet
på de varor och tjänster som sätts in mot våldet,
vård av offren och de resurser som går åt till
lagföring av förövarna. Och indirekta kostnader,
som inkomstbortfall, missbruk, självmord, depression och ökad
dödlighet och sjukdom på grund av psykiskt trauma. Våldet
orsakar också långsiktiga kostnader när det gäller
det så kallade sociala kapitalet i ett samhälle. I en
kall kalkyl handlar det om minskade investeringar, drabbad turistsektor
etcetera. Överföringen av våld över generationer
är en annan del av dessa kostnader. Barn som fallit offer för
eller sett våld på nära håll tenderar att
själva bli förövare.
Till slut finns kostnader som överhuvudtaget
inte går att mäta: ökad rädsla, smärta
hos offren och deras anhöriga.
Världshälsoorganisationen WHO
har räknat ut att 520000 människor mördades under
år 2000, ytterligare 310000 dog i krig. Förövarna
är män, men också de flesta av offren.
Siffrorna är emellertid en grov underskattning
av antalet offer för dödligt våld. Till exempel
begås diskreta men systematiska mord på ofödda
eller nyfödda flickor. Tiotals miljoner ”saknas”
i befolkningsstatistiken. Stefan de Vylder avstår från
att försöka sätta siffror på detta våld.
Klassklyftor och våldsbrott är tätt ihoplänkade.
En tabell på sidan 77 i rapporten ger en tydlig bild av det
dödliga sambandet. Mordfrekvensen i länder som Colombia,
El Salvador och Sydafrika är 10-20 gånger högre
än i Skandinavien. I ekonomiska termer kan det sammantagna
våldet översättas till andelar av ländernas
BNP. Mexiko: 12,3 procent. Colombia: 23,7 procent. El Salvador:
24,9.
I USA – där andelen av befolkningen
i fängelse numera är cirka tio gånger så stor
som i länder som Frankrike – beräknas kostnaderna för
kriminaliteten till nästan 4 procent av BNP.
Det mest extrema våldet finns i kriget.
Om kostnaderna mätt i pengar kan man enkelt säga att de
globala försvarsutgifterna uppgår varje år till
cirka 1000 miljarder US dollar (7800 miljarder kronor). Att jämföra
med det totala utvecklingsbiståndet på 50 miljarder
US dollar, en tjugondedel av rustningskostnaderna.
Våldsstatistiken representerar egentligen
bara ”toppen på ett isberg”, påpekar Stefan
de Vylder. Kvinnomisshandel, sexuellt våld, barnmisshandel,
könsstympning och abortering av kvinnliga foster är exempel
på våld i det tysta.
Slutsatsen blir att en ekonomisk analys
av våldets effekter – för att få fram mänskliga
och sociala kostnader i kronor och ören – svårligen låter
sig göras. Analysen gör emellertid en sak klar: Mäns
våld är ett avgörande hinder för utveckling
i många länder. Vilket är ännu ett argument
för att något måste göras.