Av var och en efter förmåga
– åt var och en efter behov? Kvinna eller man. Kanske låter
det gammalmodigt, men det är fortfarande den viktigaste strävan
för ett jämlikt samhälle. I det liberala samhället
talar man ofta om att alla måste ha samma rättigheter.
En viktigt rättighet är rösträtten. Allmän
och lika rösträtt för både kvinnor och män
fick Sverige 1921. Rätt till utbildning och rätten att
utöva ett yrke har vi också. Den obligatoriska skolan
kom vid mitten av 1800-talet och mot slutet av århundradet
fick kvinnor avlägga akademiska examina. År 1983 öppnades
det sista yrkesområdet för kvinnor – då fick kvinnor
även rätt till de militära yrkena. Dessa rättigheter
till trots är samhällets tillgångar inte rättvist
fördelade.
Att inkomstfördelningen är ojämn
är tydligt. De senaste årtiondena går vi inte ens
mot en jämnare fördelning. Det framgår inte minst
i en av LO:s senaste rapporter: Inkomster och förmögenheter
2004. Genom att studera inkomster sedan 1930-talet visar författarna
att relationen mellan hushållens inkomster är föränderlig.
Under 1930- och 1940-talen utjämnades hushållens inkomster
kraftigt. Därefter inträdde en period av stabil fördelning
fram till slutet av 1960-talet. Från denna tid till 1980-talets
början kan man återigen se en utjämning. Denna utjämning
har dock brutits. Sedan 20 år tillbaka har inkomstskillnaderna
ökat kraftigt. Mellan 1980 och 1990 ökade inkomstspridningen
med
12 procent och de nästföljande
10 åren ökade spridningen med 22 procent.
Det liberala samhället klarar inte
av att åstadkomma en rättvis fördelning, men kanske
skulle inte heller det socialistiska samhället klara en sådan
fördelning. Marx devis talar inte om vem som ska bestämma
vad som är var och ens förmåga eller behov. I slutet
av 1800-talet diskuterades europeiska kvinnors och mäns rättigheter
och skyldigheter på flera internationella konferenser. Ekonomhistoriken
Ulla Wikander har studerat dessa för att undersöka vilka
rättigheter kvinnor och män krävde. Medborgarskapet
var ett krav, men vad detta skulle innehålla var inte helt
klart. En viktig fråga var att kvinnor skulle ha rätt
att få arbeta med vad de ville – under vilken tid på
dygnet de själva valde. En annan viktig fråga var rösträtten.
Det visade sig snart att den andra frågan
var lättare att driva. Genom att kvinnor samorganiserade sig
med män kunde rösträtten drivas igenom. Det var långt
svårare att tala om rätten till arbete. Många försökte
driva frågan men motståndet var hårt. Kvinnor
ansågs i första hand vara mödrar och de skulle skyddas
från farliga arbeten och att arbeta på natten. Oavsett
om de var mödrar eller inte. Fäder gavs inte samma omsorg.
I många länder upprättades nattarbetsförbud
för kvinnor. Det är uppenbart att det ekonomiska medborgarskapet
var svårare att nå än rätten att rösta.
En rättvis fördelning kräver en större omvandling
av samhället.
Ibland undrar jag om det inte fortfarande
är så. LO-rapporten utgår inte från genus,
men för hela gruppen ensamstående med barn har inkomstutvecklingen
varit 3 procent (2 procent för arbetarhushållen), medan
den varit 20 procent för de hushåll med bäst utveckling.
Att det ingår fler kvinnor än män i den förra
gruppen vet vi redan. Den ojämna fördelningen av inkomster
hamnar fortfarande i skymundan av andra frågor, såsom
”hedersrelaterat våld” i Sverige och ”rätten
till abort” i USA. Kanske för att krav på ett ekonomiskt
medborgarskap är mer brännbart. Att var och en ska få
vad den behöver verkar långt borta!