Den mångkulturella rasismen

Uppslagsböckerna definierar rasism
som ”föreställningar om att vissa raser är överlägsna
andra”. Samtidigt blir det allt vanligare att grupper som Nationaldemokraterna
(ND) motiverar sina krav på massutvisningar och etnisk rensning
med just alla folkgruppers lika värde, i en retorik av pluralistiska
jämlikhetsideal som ibland kan låta förföriskt
likt zapatiströrelsens krav på självbestämmande.
Så här formulerar sig ND:s partisekreterare:

”Man räddar inte pandan för
att den är bättre än andra djur. Man räddar
en djurart för att den är en del av skapelsen och har
en plats i livets fantastiska mångfald. På samma sätt
har varje folk och etnisk grupp en moralisk rätt att leva …
utan att riskera integrering med andra folk.”

Genom att kopiera en välkänd ekologisk
diskurs om ”biologisk mångfald” till att gälla
”etnisk mångfald” gör sig ND till typiska företrädare
för en ny form av rasistisk ideologi som kan kallas etnopluralism.
Tillvägagångssättet har partiet i detalj hämtat
från sin inofficiella ideologiska gudfader i USA.

Richard McCulloch kallar sig själv
rasist, men tar skarpt avstånd från ideologier som predikar
att vissa ”raser” är mer värda än andra.
Ideologin utgår i stället från bejakandet av ”raslig
mångfald” och behovet av att bevara olika människoraser
som distinkta enheter. Rasblandning klassas som ett hotande ”folkmord”,
och utifrån denna dramaturgi levererar han i sin bok Det rasliga
fördraget såväl en kvasireligiös världsåskådning
som ett politiskt program för framtiden. Om och om igen upprepas
det centrala påståendet att jorden måste uppdelas
mellan rasrena hemländer. Och formuleringarna ekar ord för
ord hos Nationaldemokraternas partiprogram: ”Partiet strävar
efter att upphöja folkens rätt till fortsatt liv till
den viktigaste principen. … Särskilt skall arbetet lyfta
fram värdet av de olika folkens bevarande, värdet av livets
fortsatta divergerande utveckling”.

Värt att notera är vad McCulloch
menar är målet med ”livets divergerande utveckling”,
ett begrepp som han gör till existensens yttersta mening –
nämligen att de rasskillnader han ser hos mänskligheten,
som en följd av strikt separation, med tiden ska fördjupas
till den grad att homo sapiens transformeras från en art till
flera arter, som inte kan fortplanta sig med varandra. Mot denna
livets skapande kraft, ställer McCulloch alla de ”dödens
krafter” som han associerar med en hotande Enhet som upplöser
alla distinkta etniska drag: vänsterideologier, monoteistiska
religioner och västlig imperialism.

”Medan etablerade partier står
för döden står Nationaldemokraterna för livet”,
förklarade ND:s ideologiansvarige Vávra Suk i sitt tal
vid partiets konstituerande möte. Partiet formerades 2001 efter
en utbrytning ut Sverigedemokraterna och har nu blivit den svenska
extremhögerns viktigaste kraft på gatuplanet. Nationaldemokraterna
har visserligen bara en handfull kommunala mandat (i Södertälje
och Huddinge), men presenterar sig som ”en heltäckande
livsåskådning” där den utomparlamentariska
aktivismen står i centrum. Utan tvivel är partiet en
brygga till den renodlat nazistiska rörelsen, bland annat genom
att vara medarrangör till den årliga marschen i Salem.
Men ND:s egna etnopluralistiska rasism är något annat
än den klassiska nazismens rasism.

Etnopluralisterna tar skarpt avstånd
från herrefolkstänkande, liksom från socialdarwinismens
tanke på att bara de ”starkaste” ska överleva.
I dess ställe sätter man en mångfaldsdiskurs hämtad
direkt från miljörörelsen, och ett koncept om ”rasliga
rättigheter”. Richard McCulloch har den liberala tanken
på individuella rättigheter som förebild när
han presenterar strategin att långsamt få en ”moralisk
rasism”, där varje ”ras” har ett okränkbart
värde, att bli accepterad. I stället för nazismens
dyrkan av krig, expansion och underkuvande drömmer etnopluralisterna
om fred, separation och stabila gränser. Nationaldemokraterna
har demonstrerat utanför Kinas ambassad med tibetanska flaggor,
och på deras hemsida är maningar till kamp mot ”USA-imperialismen”
och ”Coca Cola och Hollywood-kulturen” stående inslag.
Västvärlden ska lämna övriga länder i fred,
för ”det är inte vår sak i väst att agera
världspolis”, som en av ND:s tyngsta ideologer skriver.
Kritiken mot den kapitalistiska globaliseringen övertas delvis
direkt från den vänster som vurmar för det lokala.

Över huvud taget kan man säga
att den etnopluralistiska rasismen åker snålskjuts på
de diskurser som under 1900-talets andra hälft etablerades
av miljörörelser och antikoloniala befrielsegrupper. Även
liberala idéer om okränkbara rättigheter omtolkas
för egna syften, liksom den så kallade identitetspolitikens
betoning på kollektivs egna sanningar som ingen annan kan
komma åt.

Etnopluralismen är i flera aspekter
något i grunden annat än nazism. Likväl får
man säga att det är en fascistisk ideologi vi har att
göra med. Om inte annat blir det klart när man ser vilka
politiska principer Richard McCulloch härleder från sina
”rasliga rättigheter”. Varje ras har rätt till
ett eget territorium, dit inga andra raser har tillträde (inte
ens som turister). Varje ras har även ”rätt till
sina medlemmars tillgivenhet, kärlek och omvårdnad”
– vilket innebär att åsiktsfrihet inte ska gälla.
Statens uppgift ska vara att slå ner varje politisk riktning
som ”motverkar en ras framgångsrika fortplantning”.

Denna slutsats dras bara någon sida
efter att författaren förklarat den liberala rättighetstraditionen
som sin etiska utgångspunkt. Men i sammanhanget kan det beskrivas
som en logisk självklarhet, eftersom ”rasliga rättigheter”
får status som okränkbara, och utspädningen av ett
folks gener som ett ”folkmord”. När en ras upplöses
i den fruktade enhetliga massan innebär det enligt Richard
McCulloch en ”tragedi av kosmiska proportioner”. Så
även om ideologin presenteras som en plan för fredlig
samlevnad mellan självständiga nationer innebär det
apokalyptiska och halvreligiösa perspektivet ett rättfärdigande
av drastiska metoder för att stoppa detta. Att klassificera
familjer efter ras och sedan deportera dem till utvalda territorier
presenteras som ett bejakande av mångfald och fred, som enda
alternativet till likformighet, universalism och imperialism. Så
ska enligt McCulloch ett nytt paradigm skapas, där regeln om
”den starkares överlevnad” ska ersättas av en
”bevarandets etik”.

Idéerna vävs hos unga nationaldemokrater
samman med den kult av mellankrigstidens rumänska fascistledare
Corneliu Codreanu som det senaste året spridit sig starkt
bland nazistiska grupper. Dennes fanatiskt antijudiska organisation
Järngardet präglades av paranoida konspirationsteorier
och en vilja till uppoffringar inför Nationen som drogs ända
till en slags dödskult. Codreanu har i dessa kretsar populariserats
av den irländske ”nationalrevolutionära” ideologen
Derek Holland, författare till boken Den politiske soldaten,
som Nationaldemokratisk ungdom (NDU) säljer med följande
ord: ”Inte mycket återstår att säga när
du ställs inför det slutliga valet. Skall du bli den revolutionära
krigare som kämpar för nationell frihet eller den fege
stackare som böjer sig att kyssa de skitiga stövlarna
på ett ruttet system.”

På 1980-talet ledde Derek Holland
in brittiska National Front på en etnopluralistisk väg
som innefattade samarbete med svarta separatister. I februari 2002
var han inbjuden talare vid NDU:s grundande möte. Vid mötet
framträdde även ungdomsförbundets på förväg
utsedde ordförande Marc Abrahamsson, som nu är partiets
kampanjgeneral inför EU-valet. Härom veckan dömdes
han till 18 månaders fängelse för att ha deltagit
i NDU:s mycket våldsamma attack på Pride-paraden i Stockholm
2003. Arbetaren har tidigare skrivit om hur Säpo ska ha hittat
bevis på hur ND genomfört militära övningar
tillsammans med nazister, och vid husrannsakan hos en Karlstadbo
– förutom en bomb – även hittade mötesprotokoll från
Nationaldemokraterna och register över vänsteraktivister
(Arbetaren 49/03). Man kan jämföra den roll Nationaldemokraterna
har fått med hur tyska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands,
blivit en legal samlingsplats för de militanta nazistnätverken,
de ”fria nationalisterna”.

Ändå är ND något annat
än kryptonazister, och dess ideologi inte blott ett retoriskt
grepp eller en ”städad” omstöpning av den klassiska
herrefolksrasismen. Vulgär hatpropaganda, där muslimer
framställs som en invasionsstyrka med våldtäkter
som främsta vapen, återfinns förvisso i de utåtriktade
flygblad som utgör aktivismens stomme. Ideologiska texter som
syftar till att skola partiets aktivister är däremot konsekvent
etnopluralistiska och betonar varje folkgrupps ”rätt till
särart”.

Från delar av vänstern har etnopluralisterna
redan fått hjälp att motivera ett annat tankemönster
som de bara tar några steg längre: Rädslan för
att globalisering innebär att en homogeniserande blandkultur
som upplöser världens kulturella skillnader i en grå
massa. Såväl den franska filosofen Étienne Balibar
(i Ras, nation, klass, Daidalos 2002) som Michael Hardt och Antonio
Negri (i Imperiet, Vertigo/Glänta 2003) har berört hur
denna framväxande form av nyrasism övertar de traditionella
antirasistiska argumenten om alla folks lika värde och betydelsen
av kulturell mångfald, för att vända dem mot sig
själva genom att ta dem på orden. Etnopluralismen framställer
rasistiskt våld som en ”naturlig” följd av
att kulturer blandas, och den totala separationen som enda fredliga
lösningen. Nationaldemokraterna och Richard McCulloch kan på
en och samma gång säga sig vilja minimera etniska konflikter,
och med illa dold förtjusning hänvisa till dem som bevis
för att olika folkslag omöjligen kan leva i fredlig samvaro.

Enligt Balibar är därför
denna rasism en sorts ”metarasism” som gör anspråk
på att vara en social teori för minimerandet av etnisk
konflikt. Logiken påminner inte så lite om retoriken
från den framväxande regimen för migration management
inom EU och med organ som IOM och ICMPD (se Arbetaren 44/03). Där
hänvisas till hotet från extremhögern för att
motivera rasistiska utestängningsåtgärder och militariserade
gränser. Båda resonemangen utgår från tanken
att rasism inte är ett strukturellt fenomen som reproduceras
av samhällsordningen, utan en del av människans väsen.

Enligt de gängse kriterier på
rasism som återfinns i exempelvis Nationalencyklopedin är
varken Nationaldemokraterna eller Richard McCulloch rasister, eftersom
de uttryckligen tar avstånd från ”denna hierarkiska
klassifikation” som ”berättigar medlemmar av förment
överlägsna raser att dominera, exploatera och t.o.m. förinta
medlemmar av förment underlägsna raser”. Eftersom
åtminstone McCulloch själv ändå stolt deklarerar
sig som rasist, är det uppenbarligen något fel på
de vanligen förekommande definitionerna.

Antirasistisk journalistik brukar, ofta
med imponerande noggrannhet, ägna sig åt att leta fram
formuleringar som kan tolkas som att nyrasisterna i själva
verket står för samma herrefolksidéer som de gamla
nazisterna. I sin iver att påvisa dess rasistiska karaktär
blundar de för hur de nya formerna av rasism egentligen ser
ut. Ett exempel av många är hur Bim Clinell, i sin i
övrigt utmärkta bok De hunsades revansch (Ordfront 2003),
beskriver den ”nya högern” i Frankrike, den internationellt
sett inflytelserikaste etnopluralistiska grupperingen. Trots en
i övrigt ganska omfattande beskrivning av deras tankemönster
nämns detta inte alls. I stället spekuleras det friskt
i att den nya högerns verkliga ideal är att ett herrefolk
förintar övriga raser i kampen för världsherravälde.

Viljan att avslöja nyrasismen som blott
en rökridå för att skymma en välkänd Hitler-nazism
leder till att man glömmer att skärskåda den rasism
som blir en ofrånkomlig följd av varje försök
att förverkliga själva det etnopluralistiska idealet.
En antirasism som inte problematiserar de begrepp om etnisk ”mångfald”
man så gärna hyllar kan i praktiken visa sig hjälpa
de etnopluralistiska rasisterna på traven. För etnisk
mångfald står inte i motsats till rasseparation, och
när det luddiga pratet om ”förståelse”
och ”kulturmöten” börjar glida alltför
långt ifrån verkligheten ser etnopluralisterna sin stora
chans. Antirasister kan inte utgå från etniska identiteter
som något på förhand givet. Snarare än som
en allmän homogeniseringsprocess måste globaliseringen
förstås som ett system, som inbegriper såväl
hybridisering av gamla identiteter som produktion av nya.

Inom den svenska extremhögern har visserligen
större valframgångar tillkommit Sverigedemokraterna,
som nu under stora interna slitningar försöker konsolidera
sin väg mot en mer ”respektabel” högerpopulism.
Därifrån skiljer sig de etnopluralistiska Nationaldemokraterna
som flörtar med ”nationalrevolutionära” idéer
och satsar på en mer utomparlamentarisk strategi. ND har dessutom
etablerat ett nära samarbete med italienska regeringspartiet
Lega Nord och flamländska separatisterna Vlaams Blok. Så
även om etnopluralismen kan framstå som en bisarr och
kuriös företeelse i exempelvis Richard McCullochs tappning,
kan det finnas skäl att omvärdera en del av de sedvanliga
definitionerna av rasism och antirasism.

Snarare än som en chauvinistisk lära
om den egna folkgruppens överlägsenhet, bör rasism
definieras som alla de praktiker och ideologier som producerar,
stärker och avgränsar upplevda gemenskaper som ras, folk
eller liknande, emedan särbehandling av dem som tillhör
en annan kategori görs till något viktigt och avgörande.
Först då har vi ett begrepp som täcker även
dagens nya former av rasism.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, Foto: Annie Hellquist och Adam Ihse/TT

Klasskamp uppifrån måste bemötas

”Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa, skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna, apropå att Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, har sagts upp i samband med en blockad mot israeliskt krigsmateriel.

I dag börjar Hamnarbetarförbundets blockad mot transport av krigsmateriel till och från Israel. Arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar lyckades inte med att förhindra blockaden genom juridiska spetsfyndigheter.

Den 3 februari fastslog Arbetsdomstolen att blockaden var laglig. Men det brydde sig inte Gothenburg Roro Terminal (GRT) om. Redan innan Arbetsdomstolens besked varslade GRT om att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som har jobbat i Göteborgs hamn i tjugo år, ska sägas upp.

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas

Anledningen? GRT anser att ”den anställde inte längre kan antas vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig ur säkerhetssynpunkt”. Hur en blockad mot transport av krigsmateriel till en region där tiotusentals civila massakreras kan vara en större säkerhetsrisk än att leverera krigsmaterialet dit får förbli GRT:s hemlighet.

För Helgeson förklarade GRT att det handlade om hans ”uttalande och agerande”. Men vad betyder det? Helgeson har ett förtroendeuppdrag i sin fackförening. 68 procent av dess medlemmar hade röstat ja till en blockad av krigsmateriel till och från Israel.

Klasskamp uppifrån

Om en förtroendevald ska vara rädd för att bli uppsagd när hen uttrycker fackets majoritetsvilja kommer det överhuvudtaget inte vara möjligt att agera som facklig representant i Sverige längre. Åtminstone inte om facket vågar sticka ut hakan – en stolt tradition som tyvärr lätt glöms i den svenska modellen.

Vad vi bevittnar är inget annat än klasskamp uppifrån. Det är klart att den politiska situationen uppmuntrar arbetsköparna. De vet att makthavarna inte godtar Hamnarbetarförbundets hållning gentemot Israel och att de aldrig skulle försvara fackliga aktivister.

Det är lätt att skylla på Tidöregeringen och SD och den globala politiska högervågen. Men det är för enkelt. Vad vi ser nu har förberetts under lång tid, också av andra aktörer. Inskränkningen av strejkrätten år 2019 får socialdemokratin stå för.

Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg säger sig vara ”i chock” över GRT:s avsikt att säga upp Erik Helgeson. Det är inte konstigt. Vi visste att kartan för facklig kamp i Sverige har ritats om, men vi var väl få som trodde att det var så pass illa.

Om de stora fackförbunden håller tyst nu tydliggör det deras syn på facklig verksamhet. Den som inte bemöter klasskampen uppifrån stöttar den, särskilt om det egentligen var hens uppgift att göra precis tvärtom. Men motståndet kan organiseras även på andra sätt och någon ska göra det.

Gabriel Kuhn
Generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 dag sedan
Backa Erik. Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson varslas om uppsägning, Johan Apel Röstlund
Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över. En historia vi vårdar bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund. Foto: Adam Ihse/TT, Axel Green

Varslet är en attack på demokratin – därför måste facken backa Erik

Hamnarbetarförbundet fattade beslut om att blockera israeliskt krigsmateriel för att visa internationell solidaritet, något den svenska fackföreningsrörelsen har en lång och stolt tradition av. Dagen innan blockaden träder ikraft sparkas dock vice ordförande Erik Helgeson. Därför känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu visar att den egna historien vårdas bäst genom att sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet, skriver Johan Apel Röstlund.

Det går fort nu och utveckligen är farlig.

Under måndagseftermiddagen kom nyheten att Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson varslats om uppsägning. Detta, dagen innan fackets blockad av israeliskt krigsmateriel inleds.

Arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals, GRT, hänvisar bland annat till ”illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen” och menar att uppsägningen görs med hänsyn till rikets säkerhet. Dessutom har arbetsköparen, av oklar anledning, även polisanmält Erik Helgeson.

Absurda anklagelser

Det är så klart absurda anklagelser. Och ytterst allvarligt. Inte minst för den samlade fackföreningsrörelsen i Sverige som nu måste lägga gammalt internt groll åt sidan och sluta upp bakom hamnarbetarna.

GRT har inte velat kommentera varslet när Arbetaren har kontaktat företaget, men det krävs knappast någon raketforskning för att lista ut vad det handlar om. Hamnarbetarförbundet har alltid varit stridbara och är en obekväm motpart.

Att arbetsköparsidan därför försöker göra sig av med en av fackets främsta och mest profilerade företrädare är därför både logiskt och skrämmande på samma gång.

Det är en attack mot demokratin, om ”brottet” Erik Helgeson anklagas för att ha begått är att följa medlemmarnas fullt rimliga beslut när de meddelat att de inte längre kommer att befatta sig med israeliska vapen under pågående folkmord.

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas

Lång tradition av internationell solidaritet

Den svenska fackförenings- och arbetarrörelsen har en lång historia av internationell solidaritet att vara stolta över.

Från 1920-talets enorma protestvåg i solidaritet med de dödsdömda italiensk-amerikanska socialisterna Sacco och Vanzetti till kampen mot fascismen i inbördeskrigets Spanien och för en bojkott av Apartheidregimens blodiga diktatur i Sydafrika.

Det är en historia där handling ofta vägt mer än tomma ord och som vårdas bäst genom att nu sluta upp bakom Hamnarbetarförbundet.

De har själva valt att på det sätt de funnit det möjligt stödja den sönderbombade och svårt utsatta civilbefolkningen i Gaza och på det ockuperade Västbanken. De ska inte lasta mer krigsmateriel. Inte lossa fler varor som används i Israels brutala krig.

En till stora delar symbolisk men samtidigt livsviktig handling och ett ekonomiskt slag, naturligtvis, även mot arbetsköparnas medlemsföretag.

Blockaden vår signal till regeringen

Eller som Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg själv sade till Arbetaren så sent som förra veckan, när beskedet om blockaden kom.

– Vi gör det här för att höja våra medlemmars röster och samtidigt skicka en signal till den svenska regeringen och deras beslut att inte införa några sanktioner kring handelsförbindelser med Israel.

För detta har, av allt att döma, nu förbundets vice ordförande, Erik Helgeson, alltså fått sparken. För att han, på medlemmarnas mandat, stod upp för anständighet och folkrätt.

Plötsligt känns det viktigare än någonsin att landets samtliga fackföreningar nu sluter upp och visar sin solidaritet med Hamnarbetarförbundet. En för alla, alla för en. Backa Erik!

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
I dag varslades Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Han har arbetat i Göteborgs hamn i 20 år. Foto: Adam Ihse/TT

Efter Israel­blockaden: Hamn­fackets Erik Helgeson sparkas


Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, har varslats med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen.
– Overkligt och ovärdigt, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Det var under söndagskvällens arbetsskift som Hamnarbetarförbundets vice ordförande, Erik Helgeson, informerades om att han skulle infinna sig på ett möte utanför hamngrindarna måndag morgon gällande hans uttalanden och agerande.

– De ringde klockan åtta i går kväll och vägrade säga mer än att det handlade om uttalande och agerande, säger Erik Helgeson till Arbetaren.

Hamnarbetarförbundets ordförande Martin Berg berättar om blockaden mot israeliskt krigsmaterial

Nytt besked från hamn­arbetarna: Blockad mot Israel blir av

Under måndagsmorgonen varslade arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) både Erik Helgeson och facket om att de avser att säga upp honom. Detta med hänvisning till brott mot säkerhetsskyddslagen och illojalitet kopplad till säkerhetsskyddslagen.

Dessutom meddelade arbetsköparen att de polisanmält Erik Helgeson, skriver Hamnarbetarförbundet i ett pressmeddelande.

– Overkligt och ovärdigt. Jag är också överväldigad av alla arbetskamrater som hör av sig och är snälla, säger Erik Helgeson som jobbat i hamnen i tjugo år.

Arbetsdomstolen bifaller blockad

Erik Helgeson har under de senaste veckorna uttalat sig angående Hamnarbetarförbundets beslut om blockad av krigsmateriel på väg till och från Israel.

– Än så länge är vi fortfarande i chock. Erik har uttalat sig om den nationella blockaden på uppdrag av medlemmarna som vår valda fackliga representant, men vi kan inte uttala oss mer innan vi vet vad företaget faktiskt anklagar honom för, säger förbundsordförande Martin Berg i fackets pressmeddelande.

Beskedet om varsel om uppsägning kom bara några timmar innan Arbetsdomstolen meddelade att Hamnarbetarförbundet inte kan hindras att vidta blockaden. 

Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”

I en interimistisk prövning av lovligheten, som gäller tills målet slutgiltigt avgjorts eller annat förordnas, fann Arbetsdomstolen att verkningarna av blockaden skulle vara så ringa för arbetsköparens affärsledningsrätt att den därför skulle vara tillåten. 

– Det känns bra att den interimistiska processen nu är avslutad och att vi nu kan genomföra våra medlemmars beslut om att visa solidaritet med civilbefolkningen i Gaza, säger förbundsordförande Martin Berg.

Detta innebär att blockaden träder i kraft i morgon, tisdag den 4 februari, och varar i sex dygn.

Arbetaren har sökt arbetsköparen Gothenburg Roro Terminals (GRT) som avböjt att kommentera med hänvisning till att det är ett personalärende.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 dagar sedan
Silas Aliki om barn och kriminalitet och npf
Silas Aliki är advokat, grundare av Folkets advokatbyrå och krönikör i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/ TT, Lo River Lööf. Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Kriminalitet bland barn – en funktionsrättsfråga

”Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få”, skriver Silas Aliki.

”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.”

Beppe Wolgers och Olle Adolphsons låttext från sextiotalet har på många sätt väglett den svenska statens syn på barn. Under många år har det rått konsensus om att särskild hänsyn ska tas till att barns hjärnor inte är färdigutvecklade. När barn misstänks för brott, har de inte dömts på samma villkor som vuxna. Men något är på väg att hända. Sverige har aldrig häktat och dömt så många barn som nu.

Den explosionsartade ökningen av brottsmisstänkta barn har resulterat i en lavin av ny, repressiv lagstiftning. 

Regeringen vill sänka straffåldern till 14 år

I veckan överlämnades utredningen om att sänka straffmyndighetsåldern till 14 år över till regeringen. Remissinstanserna har vrålat om riskerna. I Danmark, som sänkte straffmyndighetsåldern för femton år sedan, har den höjts igen. Det visade sig nämligen att det befarade visade sig slå in. Den sänkta åldern ledde till att fler barn begick brott. 

Regeringen har också valt att tidigarelägga en lag som skulle göra det lagligt att avlyssna barn. Nästa år ska Sveriges första barnfängelse finnas på plats, om regeringen får som den vill.

Polisbil i Rågsved

Var är vänsterns alternativ till att kriminalisera barn?

Npf ökar risken att dras in i kriminalitet

Men vilka är barnen som ska avlyssnas, straffas och låsas in? 

Många av dem har diagnosticerats med olika former av funktionsnedsättning. 2023 visade en granskning som Ekot gjort att en majoritet av de barn och unga som dömts för brott relaterade till sprängdåd hade diagnosticerats med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf).

I somras släppte också researchföretaget Acta Publica en rapport som undersökte hur rättsväsendet hanterar personer med intellektuell funktionsnedsättning som misstänks för brott.

I rapporten kunde man visa att staten inte alltid tar hänsyn till funktionsnedsättningen när man gör bedömningar av vilket straff den tilltalade ska få. Dessutom framgick att det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning i olika brottsupplägg. 

Det är en aktiv strategi hos den organiserade brottsligheten att söka upp och utnyttja personer med funktionsnedsättning.

I dag sker en stor del av nyrekryteringen till kriminalitet via sociala medier. Det sammanfaller med en kraftig ökning av antalet så kallade hemmasittare, alltså barn som inte över huvud taget går till skolan eller deltar i undervisning. En majoritet av eleverna som inte går till skolan har någon form av npf. Nedskärningar i stödinsatser i skolan, minskat stöd till föräldrar och ständigt ökande krav i skolan har skapat en giftig cocktail. De som i slutändan drabbas hårdast är barnen. 

Den som vill minska antalet skjutningar och sprängningar gör därför klokt i att lyssna på de funktionsrättsorganisationer, socialarbetare, lärare, npf-föräldrar och personer med npf som i åratal larmat om vilka konsekvenser en välfärdsstat på svältkur kommer att få.

Barn med funktionsvariationer ska få stöd att leva sina bästa liv, inte sitta i barnfängelser. Allt annat är ett monumentalt misslyckande. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Danska gettolagar tvingar folk att flytta – motståndet växer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En palestinsk man bär på en skadad anhörig i Gaza

Nya uppgifter om Gaza: Betydligt fler dödsoffer än tidigare rapporter

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Palestinier i Gaza firar den väntande vapenvilan

Trump-effekt bakom vapenvilan?

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Erik Fosse om Gaza: ”Krigets lagar helt satta ur spel”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Balettdansös samt porträtt av James Baldwin och Ursula K. Le Guin.

”Stoppa ned­monteringen av konst och kultur i Sverige”

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Brand AFA SD Wåg

Efter SD:s attack: Kulturrådet stryper Brands bidrag

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

En man i 60-årsåldern har dött efter en misstänkt arbetsplatsolycka i Ånge

Man död efter misstänkt arbetsplatsolycka i Ånge

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln