Kvinnan i andra änden av
linjen låter övertygande. ”Det räcker inte alls.
Man måste spara själv.” Jag talar med SEB:s kundcenter.
Det gäller min pension. SEB-kvinnan förklarar ivrigt: ”I
din ålder rekommenderar jag aktiefonder. Våra fonder har
gått bra: Rysslandsfonden har ökat med 50 procent per år,
Sverigefonden med 30 procent och de globala fonderna med 16-18 procent.”
SEB är på offensiven. Kundcentret
har öppet dygnet runt. Jag rekommenderas göra som så
många andra – sätta in ett par hundralappar i månaden.
Minst. ”Individuellt pensionssparande är dessutom helt
skatteförmånligt.” Jag lyssnar. Kämpar med
homo economicus.
Det var för exakt tio år sedan
beslutet togs som i dag får yngre generationer att oroligt
satsa pengar i aktiefonder för att undvika en ålderdom
i fattigdom och förnedring. Onsdagen den 8 juni 1994 klubbades
det nya pensionssystemet igenom. Den borgerliga regeringen och socialdemokraterna
hade kommit överens och det egentligen inte fanns mycket att
debattera.
Beslutet präglas av krismedvetande.
ATP-systemet, som krävde 30 arbetsår och utgick från
de 15 bästa, kostade för mycket och skulle haverera. Det
nya systemet skulle bygga på ”livsinkomst” och anpassas
till den ekonomiska tillväxten.
I kammaren talade biträdande socialminister
Bo Könberg (fp) om att minska otryggheten. Någon total
trygghet kan människan aldrig få: ”Den stora kometen
kan slå ned. Vi vet ännu inte hur vi skall förhindra
en ny istid. Förödande krig kan ånyo drabba oss”.
Men det nya pensionssystemet är i alla fall ”ett betydelsefullt
steg i riktning mot minskad otrygghet”, sade han. Han slog
fast att om tillväxten blir högre kommer pensionerna att
bli högre än i ATP-systemet och med låg tillväxt
blir de lägre. Könberg hävdade också att ”de
rätta drivkrafterna förstärks och de orätta
försvagas.”
Tio år senare är det få
som förknippar pension med trygghet. Bortsett från de
lyckliga, inklusive Könberg, som får sin ATP. Det ligger
ju en viss ironi i att de som drev igenom det nya pensionssystemet
tillhör den generation som slipper konsekvenserna av det. En
klyfta mellan generationerna som vidgas av olika förutsättningar
att spara vid sidan av pensionssystemet. Dessutom ser vi ett framväxande
pensionsfrälse av EU-parlamentariker, näringslivstoppar,
generaldirektörer och andra framstående medborgare som
kan räkna med en tidig men ekonomiskt mycket gynnsam pension.
Visst ligger det mycket i att ATP-systemet
var för dyrt och att en reform var nödvändig. Men
det nya pensionssystemet hade knappast kunnat införas så
friktionsfritt om det framgått vilken försämring
det handlade om. Socialförsäkringsutskottets betänkande
från 1994 sade att det nya pensionssystemet skulle ge ungefär
samma andel av inkomsten som i det gamla systemet, 55-65 procent
av slutlönen vid 2 procents årlig tillväxt. Något
som den nya regeringens biträdande socialminister Anna Hedborg
(s) fortfarande höll fast vid ett år senare.
Nyligen rapporterade Ekot att 1,3 miljoner
svenskar kan räkna med en pension under 10 000 kr om tillväxten
blir just 2 procent.
”Den enda lösningen på det
här är att man börjar jobba lite tidigare och inte
går på Komvux i flera år eller att vi är
inställda på att sluta jobba vid 58-59 och gå på
golfbanan”, kommenterar professorn i nationalekonomi, Magnus
Henreksson. Jo, så sa han.
Var det detta Bo Könberg syftade på
när han talade om att ”de rätta drivkrafterna förstärks”?
Banker och fondförvaltare tillhör
vinnarna. Handelsbanken påpekar att du inte kan räkna
med mer än 50-55 procent av din nuvarande inkomst. Men med
deras ”ålderspension” så slipper du ”kraftigt
sänkt inkomst vid pensioneringen”.
Värdet på fondmarknaden är
nu på samma nivå som före börskraschen: 950
miljarder kronor, konstaterar Fondbolagens förening entusiastiskt.
Den största fondförmögenheten någonsin.
Så genomförs ett skifte, där
var och en sköter sitt och håller ögonen på
börsnoteringarna. Tryggare än någonsin.