Det är i dagarna tre år sedan
EU-toppmötet i Göteborg, och dramat som utspelade sig
på stadens gator har bearbetats i många former: Teater,
film, konst och musik. Så sent som i år har tre låtar
släppts, varav den mest uppmärksammade är Jens Lekmans
avskalade ”Do you remember the riots?” (redan förra
året släpptes den i mer fläskig version som ”Burn
down the avenue” på internet under artistnamnet Rocky
Dennis). Låten är en ganska otypisk skildring av Göteborgshändelserna
eftersom dess credo snarare är estetiskt och psykologiskt än
politiskt; Jens Lekman skildrar en demonstrant som dras med i kravallerna
mest för att själva den pråliga Avenyn i kombination
med olycklig kärlek kan framkalla ett sådant sinnestillstånd:
”I?m not a political fighter / And I don?t even have a cigarette
lighter / But I just wanted to see that fire / Burn down the avenue”
På Mattias Alkberg BD:s lysande cd
Tunaskolan finns en låt som skildrar Göteborgshändelserna
genom perspektivbyte: den lilla människan och de stora idealen.
Kioskägaren på Avenyn som ”har slitit som ett svin”
för att sälja tidningar och godis till kvarterets ungar
ställs mot aktivisten som slår sönder hans kiosk
”för att du dealar porrtidningar”. Titeln, ”Haschkollektiv”,
syftar på vart kioskägaren tycker att aktivisten ska
sticka tillbaka till.
De polisskott på Vasaplatsen som nära
på dödade Hannes Westberg inleder David Sandströms
nya cd The dominant need of the needy soul is to be needed. Sandström
var trummis i legendariska straight edge-bandet Refused, bodde sedan
i politiskt kollektiv och åkte ner till Göteborg för
att demonstrera. Men kom i stället fram till att han hade varit
med och skapat ett Frankensteins monster. Ungefär så
har han beskrivit sin känsla efter kravallerna. Låten
”Cocaine in your cola” är ett slags avståndstagande
från stenkastarna – och från sina egna tidigare ställningstaganden.
Alla har inte tagit tre år på
sig för att skriva låtar om Göteborgskravallerna.
Förra året kom exempelvis Mikael Wiehe ut med cd:n Kärlek
och politik, som innehåller den suggestiva ”Gbg Gbg”.
I texten ställs frågor som skulle kunna ses som lätt
konspiratoriska – men faktum är ju att trots tre år av
undersökande journalistik, statliga utredningar och rättsprocesser
är frågorna fortfarande obesvarade:
”Vem har tagit besluten / Vem
har gett order om vad / Vem tog kontroll / Vem hade koll / Vem ska
man ställa till svars / Vem har planerat taktiken / Vem har
lagt upp strategin / Vilken nivå rör vi oss på
/ Jag menar, snackar vi om demokrati”
På tal om vänsterikoner med gitarr
om halsen så handlar inte mindre än tre låtar från
Jan Hammarlunds senaste cd om Göteborgshändelserna. I
”Balladen om Kravallpolis 2243” besjungs polisen Markus
Widén som bytte jobb på grund av Göteborg. ”Gatsten”
behandlar detta föremåls bisarra förmåga att
gå rakt igenom mediebruset. ”Hund begravd (Göteborg,
Göteborg)” är en dokumentär om dagarna ur en
aktivists perspektiv. En som tyckte att båda de svarta gängen
– de med och utan uniformer – var som en dålig maskerad, och
om deras fredliga manifestation skrev pressen inte ens en rad.
Den svenska hiphopscenen brukar inte dra
sig för politiska motiv, men vad jag känner till finns
inte så många låtar om Göteborgshändelserna.
Mobbade barn med automatvapen har på sitt eget desperata och
ganska barnsliga sätt gjort en hyllning till förstörelse
av allmän egendom (”Musik till din kravall”). Timbuktus
(och Promoes) ”Hjälp Dä Brinner” är en
kampsång som glider över i en svensk version av Bob Marleys
”Burnin? and lootin?”: ”I morse jag vaknade i undantagstillstånd/kunde
inte känna igen ansiktena runtom/de var alla klädda i
våldets uniform/samma sak från Prag till Göteborg”
Temat passar bra i baktakt. På Radio
Yelah hittar man ett par (gratis) nedladdningsbara låtar av
Storsien. ”Skarpa skott” är välrimmad svensk
ragga med inklippta röster från nyhetsinslag, och i Den
svenska modellen kritiseras rättsprocesserna efter Göteborg:
”Frihet åt kamraterna, de politiska fångarna”.
Göteborg 2001 är ihågkommet
främst för kravallerna, polisinsatserna och rättsprocesserna,
och det gäller som synes även den musikaliska rapporteringen.
I våldets skugga var toppmötet samtidigt en unik mötesplats
för vänstern och folkrörelser. Jag har bara hittat
två spår som förmedlar glädjen, stoltheten
och mångfalden i Göteborg.
Det ena är Doktor Kosmos glada memoarer
i ”Eurovision Socialist Contest 2001”: ”I vår
publik en socionom, poeten Bob, en autonom / Och hippievänster,
stalinvänster, Ordfrontvänster, vanlig vänster /
Revolutionary chic möter Le Monde Diplomatique / Och vi står
där och spelar pop”
Men det på sätt och vis starkaste
numret är Röda Flåsets inspelning av ”Internationalen”
under någon av demonstrationerna. Röda Flåset är
en blåsorkester bestående av ung vänstrare i Skåne
som river av arbetarrörelsens främsta klassiker i raskt
tempo, ganska falskt – och till folks oreserverade jubel. Alla sjunger
med, alla är glada. Också det är en bild av dagarna
i Göteborg för tre år sedan.