Medias, inklusive Arbetarens, rapporter
om motsättningarna inom Ordfront kunde vara fabricerade av
Orwells sanningsministerium. Som läsare blir jag mörkrädd.
Hur mycket av det jag läser om ämnen där jag saknar
förstahandskunskap är lika missvisande som detta?
Jag är medlem av Slobodan Milosevics
fanclub. På våra möten brukar vi läsa högt
ur Mein Kampf och tända ett ljus till minne av Pol Pot, innan
vi går över till att förhärliga folkmord och
förneka Förintelsen. I förbifarten kör vi över
arbetsrätten och kränker demokratin.
Vilka ”vi” är? Välj
själv bland epiteten: revisionister ur brunvänstern (Maciej
Zaremba i DN), avsigkomna röda khmerkramare och andra dogmatiker
(Gellert Tamas i Expressen), medelålders eller äldre
män fixerade vid förlorade strider i det förgångna
(Håkan A Bengtsson i Arena), gamla korrumperade vänsterfalangister
(Kristian Lundberg i Expressen), bulvaner och allierade till ex-maoister
(Ulf B Andersson i Arbetaren).
På bara ett halvår har jag i
detta sällskap förvandlats från en hederlig, lagom
tjock kvinna i mina näst bästa år till en dogmatisk
varelse som motarbetar demokrati och mänskliga rättigheter,
förnekar eller rent av försvarar folkmord (Leif Ericsson
i Flamman) och tror att man kan votera om verkligheten (Per Wirtén
i Expressen).
Det började nog så oskyldigt.
Jag har i många år prenumererat på Ordfront Magasin
men aldrig varit aktiv i föreningen. I slutet av förra
året gjorde jag för Bokfronts räkning en författarintervju
och blev i samband med detta tillfrågad om jag ville skriva
under ett upprop för yttrandefrihet, riktat till Ordfronts
styrelse. Uppropet föranleddes dels av att styrelsen, efter
ett exceptionellt mediedrev, tagit avstånd från publiceringen
av en intervju med den amerikanska författaren Diana Johnstone,
dels av att chefredaktören Leif Ericsson till årets första
nummer av OM refuserat allt som andades en avvikande uppfattning
om konflikten. Bland de refuserade artiklarna fanns Carsten Palmaers
stående satirsida Nusvensk ordlista (det är som om Anna-Klara
Bratt skulle refusera Stickspår för otillåtet skämtande)
och en replik från Diana Johnstone, där hon bemöter
den kritik som riktats mot henne. Uppropet, som inte handlade om
Jugoslavien utan just om yttrandefrihet, undertecknades av 39 personer.
Senare stödde jag även en motion
till Ordfronts stämma, med samma principiella innehåll:
en kritik av styrelsens retroaktiva avståndstagande från
intervjun med Diana Johnstone och ett försvar för en fri
och öppen debatt: ”Det bästa sättet att få
klarhet i vad som skett är att låta argumenten prövas
i offentligheten. Så kan felaktiga uppgifter och tolkningar
korrigeras.”
Under de månader som gått sedan
dess har vi som tagit denna ställning utsatts för en exempellös
smutskastning i svensk press.
Paradoxalt nog framställs vi som pläderar
för en öppen debatt, där olika röster och tolkningar
får mötas i ett offentligt samtal, som ”dogmatiker
i vars svartvita värld mångfasetterade frågeställningar
– exempelvis krigen i före detta Jugoslavien – avgörs
genom fastslagandet av en enda rätt och riktig ideologisk hållning”
(Gellert Tamas i DN) och jämförs med ”en stålhård
majoritet som visste vad som var absolut rätt” (Lars Linder,
också i DN).
Leif Ericsson däremot, som enväldigt
censurerade allt som inte stämde med det han kallade ”en
gemensam berättelse” dikterad av honom själv och
hans meningsfränder, framställs som en frihetens förkämpe.
Direkt från Sanningsministeriet, får
man anta.
Särskilt obehagligt är att debatten
i stor utsträckning förs genom guilt-by-association. Dock
fastställs vår skuld inte genom att åberopa dem
vi faktiskt associerat oss med, nämligen de personer som undertecknat
uppropet och motionen för yttrandefrihet, utan genom förrädiska
antydningar inte bara om Faurisson och den för mig okände
men tydligen förskräcklige Kalle Hägglund utan också
om Hitler och Pol Pot. Ändå kan vem som helst lätt
ta reda på vilka som ställt sig bakom uppropet respektive
motionen för yttrandefrihet. Jag tror att många som bara
tagit del av de uppstötningar som publicerats på kultur-
och ledarsidor blir förvånade över att finna personer
som Eva Moberg, Maria-Pia Boëthius, Nina Lekander och Åsa
Linderborg bland undertecknarna. Dogmatiska brunvänsterfigurer
och maoistbulvaner, notoriska motståndare till demokrati och
mänskliga rättigheter, bittra män fixerade vid förlorade
strider?
Nej, det är faktiskt inte så
roligt. För mig som är och gärna vill förbli
god vän med människor som hamnat på båda sidor
i denna konflikt är demoniseringen av ”fienden” plågsam.
Det är som ett slags mini-Jugoslavien, där det gäller
att beröva sina grannar deras mänskliga drag för
att kunna hata dem tillräckligt för att förgöra
dem. Efter en sådan process finns det inga segrare.
Jag som aldrig varit inblandad i bokstavsvänsterns
interna strider börjar misstänka att denna konstiga debatt
har sina rötter i gamla konflikter, politiska och personliga.
Det kan förklara men inte ursäkta hätskheten och
oförsonligheten. Och det kan absolut inte ursäkta lögnerna
om oss som valt det som medienomenklaturan definierat som ”fel”
sida.
Sverige är ett mycket litet land med
mycket lågt i tak, och det är inte roligt att bli utdefinierad
av den klick som styr över det offentliga samtalet. Men ibland
är det faktiskt nödvändigt att ta den risken.