Under efterkrigstiden har många
spioner avslöjats i Sverige, med Fritjof Enbom och Stig Wennerström
som de mest kända. De sålde för egen vinning och/eller
av ideologisk övertygelse ut försvarshemligheter, och
i pressen skildrades de som föraktliga outsiders.
I sin bok Mannen i mitten. Ett spiondrama
i svensk kallakrigskultur, tar Marie Cronqvist fasta på hur
spionerna beskrevs i dagspress och veckotidningar. Hennes skildring
omfattar främst den period som hon kallar för det långa
femtiotalet, ungefär 1950-1965. Det var socialdemokratins skördetid
då folkhemmet byggdes upp, och där den grundläggande
värdegemenskapen handlade om trygghet.
I detta trygga folkhem dök spionerna
upp som skrämmande figurer; de hotade inte bara vårt
försvar, utan hela folkhemmet.
Den första spionen av rang, Hilding
Andersson som var underofficer i marinen, utmålades som kall
och fanatisk kommunist, en särling. Delvis samma bild målades
av Fritjof Enbom, men denne visade sig under rättegången
vara betydligt mänskligare. Referaten talar om Enboms vattniga
blick, sjaskiga klädsel och oklippta hår. Han skildras
inte bara som en ideologisk utan också som en social särling.
Men han är samtidigt ångerfull och bekänner gärna
allt – det är till och med möjligt att han bekänner
för mycket, det finns de som hävdar att Enbom är
mytoman och hittar på det mesta.
Sovjet, öst, ses som det stora hotet
mot det svenska folkhemsbygget, och Enbom har ställt sig på
fel sida, Han var inte en av oss trots att han kom från enkla
förhållanden och hade mänskliga drag.
Nästa stora spion, överste Stig
Wennerström, visar inga mänskliga drag, ingen ånger,
och någon övertygad kommunist kunde han inte gärna
vara. Men han var en särling genom sin överklasstillhörighet.
Det är den som gör att han är likgiltig inför
folkhemmet och därmed beredd att för snöd vinning
sälja ut Sveriges försvar.
Cynisk, sluten, känslokall ställer
han sig utanför gemenskapen.
Folkhemmet alstrar inte förrädare,
något måste ha gått snett, skriver Marie Cronqvist:
”Antingen anammar man folkhemmets grundläggande värden
och ideal och blir en ansvarstagande företrädare för
dessa, en sund, vit blodkropp bland ilsket attackerande röda.
Eller också skrivs man ut ur den goda gemenskapen, faller
utanför den tydligt utstakade ramen.”
Cronqvists argumentation är förledande
stark. Säkert var det många fler än ledande socialdemokrater
och journalister som såg spionaffärerna just på
det sättet, som märkliga och smått skrämmande
avsteg från den folkhemska vardagen. Men det fanns annat också
i bilden av spionerna. Vanligt folk såg inte spionaffärerna
helt och hållet som för eller emot folkhemmet. Trots
allt hade Andersson och Enbom en ideologisk trosvisshet som Wennerström
saknade.
Det är ändå en viss skillnad
på att enbart spionera för pengar, eller att göra
det för att man är djupt övertygad om att mänsklighetens
framtid ligger i Sovjetunionen. Och där fanns den säkert
inte alltid så distinkt formulerade tanken att man ändå
inte beter sig hur som helst mot sitt eget land. Väinö
Linna skriver i Okänd soldat om unga arbetare som i uniform
slåss mot Sovjet, och som aldrig skulle drömma om att
gå över till fienden även om de själva är
kommunister. Man drar en gräns, och den gäller landet,
inte primärt folkhemmet eller någon annan politisk konstruktion.
Mannen i mitten är, trots att det är
en akademisk avhandling, lättläst och spännande.
Marie Cronqvist pläderar övertygande för sin tes,
men hon berättar också livfullt om de svenska spionerna
och vilka chockvågor de sände genom det trygga folkhemmet.
Och även de fiktiva spionerna som James
Bond och andra har fått komma med, och sätts i relation
till det kalla krigets fiendebilder.