Vid en snabb genombläddring av ett par resekataloger möts jag av skrattande ögon från arabiska män, kloka blickar från äldre, fårade afrikanska kvinnor och några osäkra leenden från fattiga barn. Maryam Adjam studerar etnologi vid Uppsala Universitet och har gått igenom resereportage och resekataloger från 1990-talet.Hon visar upp en bild från en av årets kataloger. […]
Vid en snabb genombläddring av ett par resekataloger möts jag av skrattande ögon från arabiska män, kloka blickar från äldre, fårade afrikanska kvinnor och några osäkra leenden från fattiga barn. Maryam Adjam studerar etnologi vid Uppsala Universitet och har gått igenom resereportage och resekataloger från 1990-talet.
Hon visar upp en bild från en av årets kataloger. Bilden föreställer en liten fattig flicka i sexårsåldern, klädd i ett par knälånga, trasiga och smutsiga snickarbyxor. Hon står på en åker och ler mot kameran. I sin hand håller hon en hacka som är lika lång som hon själv. Undertexten lyder: ”Fidelia on her farm.”
Maryam Adjam frågar hur man skulle ha reagerat om det i stället varit en liten svensk flicka. En liten mager flicka på sex år med blont, stripigt hår och urtvättade kläder, bärande på två stora kassar med tomflaskor och fotograferad mot bakgrunden av en stor parkeringsplats. Undertext: ”Tove outside her shopping centre.”
– Det skulle knappast användas som ett lockbete för turister även om Tove skulle le det bredaste hon kunde på fotot.
När människorna i Orienten framställs som underutvecklade och som i en annan tid är det underförstått att de inte känner och tänker som vi. Förståelsen försvinner eftersom de är så annorlunda, säger Maryam Adjam.
Studier visar att resenärer ofta är mer fördomsfulla efter att de har kommit hem från sina resor än innan de åkte – eftersom de har fått sina fördomar förstärkta.
– Det är samma fenomen som när man går på konsert. Om man har hört ett par låtar före så kommer det vara de två låtarna som man minns bäst efter konserten, säger Klas Grinell.
Han är idéhistoriker och håller just på att avsluta sin doktorsavhandling. Han har studerat turistbroschyrer under nästan hela 1900-talet och kommit fram till att när den lokala befolkningen väl får vara med är det som klichéer.
Ett exempel är hur Orienten framställs i resematerial, det ämne som Maryam Adjam skriver sin C-uppsats om.
– Bara själva ordet Orienten visar hur påhittad beskrivningen är eftersom det inte finns något självklart Orienten, säger hon.
Orienten beskrivs enklast som sagornas ”Tusen och en natt” och där finner man turbanprydda män, kvinnor i chador, välvda kupoler, vattenpipor, myntate, kamelridande beduiner i öknen, ett myller av människor i trånga gränder. En generaliserande och förenklad bild, menar Maryam Adjam.
– Discon och McDonald’s väljs bort. Resereportrarna söker sig medvetet dit där moderniteten ännu inte har nått för att bekräfta bilderna från Tusen och en natt, säger hon.
Resan går till små byar eller till turistattraktioner bestående av ruiner från gamla kulturer. Om det är en större modern stad väljer skribenten att berätta om de äldre basarkvarteren. Ett resereportage från Turkiet i tidningen Vagabond från 1999 tar oss med till byn Göreme där människor bor i grottor. Artikeln handlar om ”Ahmed och hans farmor i grotta nummer 42” och inleds med ”Vi var framme i Göreme. Han [guiden] kunde lika gärna ha sagt ’hos smurfarna’ eller ’i Hattstugan’”.
När det väl framgår att det finns bilar och elektricitet även i Orienten betonas det att människorna egentligen inte vill ha med moderniteten att göra.
– På ytan har de tagit det västerländska till sig men ”under sportjackan döljer sig den långa vita arabiska särken”, säger Maryam Adjam.
Syriens huvudstad Damaskus beskrivs på följande sätt i Vagabond 1996:
”Muggen är trång och äcklig, skitig och luktar illa. Ljuset från en naken glödlampa i taket reflekteras i vattnet från den läckande väggkranen. Jag kräks som en gris i hålet på golvet. … Jag har snubblat på tröskeln till ’Orienten’ Syrien. Det första jag upplever i Damaskus är smutsen, trasigheten och bristerna. Allting är annorlunda: halvdant och sjaskigt, dammigt och grått, brutet och ofullständigt, lappat och lagat. Människornas klädsel är sämre än hemma, bilarna rostigare, byggnaderna mer förfallna. Hotellet är en katastrof för allt utom plånboken. Tiggarna och nasarna sliter på humanismen i min själ och göder cynismen med sina vildsinta blickar, toviga hår och bedjande rop.”
Enligt Maryam Adjam är det väldigt typiskt med en ”tröskel”, ett farofyllt hinder som i citatet ovan, innan man kommer in i det riktiga Orienten. För historierna om Orienten är också historier om äventyr. I reportagen beskriver, den ofta vita, manliga, textförfattaren hur han vandrar ensam i öknen i Lawrence av Arabiens eller Sven Hedins fotspår.
Det spännande äventyret för oss vidare till föreställningen om ett Orienten som är fientligt men samtidigt lockande.
– Kicken uppstår inte såvida man inte utsätter sig för något spännande och lite farligt, säger Maryam Adjam.
En kvällspromenad i Marrakech i Marocko kan till exempel liknas vid ett gatlopp i en skräckfilm: ”Rundar smidigt alla levande hinder som vill få mig att stanna.” (Vagabond 1996)
De föreställningar om Orienten från 1800-talet som forskaren Bryan Turner har beskrivit finns fortfarande kvar i resematerial på 1990-talet, enligt Maryam Adjam. I Orienten lever folk i Egypten fortfarande som på faraonernas tid, araberna som på Muhammeds tid. Deras ickecivilisation ställs mot vår civilisation. Europa står för förändring medan Orienten står och stampar. I Orienten är despotism det rådande samhällssystemet och orientalerna är inte kapabla att ändra på det, medan Europa är demokratins vagga. Det krävs att en person som Bush griper in för att ”befria dem”.
I Orienten saknas dessutom rationellt tänkande; till skillnad från i väst agerar orientaliska män utifrån sina känslor. På Akademibokhandelns hylla över resehandböcker till Mellanöstern finns till exempel Understand arabs – a guide sida vid sida med Lonely Planet.
Därutöver finns myten om den orientaliska sexualiteten: ”Två ögon i en slöja kan säga mer än hundra kroppar i bikini” (Om Tunisien i Atlas katalog 1990–1991).
Klas Grinell menar att även europeiska länder framställs som stereotyper i resekataloger – österrikare som ovanligt trevliga människor som spelar i orkester, engelsmännens beefeaters, skottar klädda i kilt och vackra holländska flickor i folkdräkt som sitter i tulpanfält – men det påverkar ändå inte vår bild av Europa.
–Vi åker inte till Österrike för att vi tror att det finns trevliga människor där och vi vet till exempel mycket väl att det finns coffeeshops i Amsterdam, säger Klas Grinell.
Värre är det med länder som i likhet med Turkiet redan har en negativ stämpel i egenskap av ett land i Orienten. Klas Grinell tänker till exempel på affärsinnehavarna som kämpar för att få sina butiker att gå runt. Turister som bara möter dessa framfusiga försäljare får en mycket dålig bild av landet.
Klas Grinell arbetade själv som reseledare för Vinggruppen i Turkiet mellan 1990 och 1995. Han anser nu att han ”utnyttjade världen” under dessa fem år och var en kugge i resebyråns maskineri där det är lätt att ta till klichéer.
Hans förklaring till att även guiderna på plats fortsätter rida på stereotyperna är att många av reseledarna är unga och osäkra och aldrig får stanna tillräckligt länge på ett och samma ställe för att hinna få kännedom om landet. När de sedan ska berätta om landet och roa resenärerna är det lätt att ta till klichéer eftersom de bara känner till landet ytligt. Reseledarna är dessutom ofta politiskt ointresserade och förstår inte vad det innebär att bo i en diktatur.
Klas Grinell ser också hur turister letar efter den lilla spillra av en ”autentisk” kultur som fortfarande kan hittas i vissa länder. Turisternas sökande efter det som ännu inte har moderniserats kan leda till att länder hindras i sin utveckling.
Äventyrsresor skriver i sin katalog från 1986 om ”samburostammen som är ett nilohamitiskt folkslag med pastoralt levnadssätt” vilket inte säger oss någonting överhuvudtaget utan bara ska ge oss känslan av något främmande och exotiskt.
–Vi vill ha stamnegrer och gärna så mycket slöja som möjligt, säger Klas Grinell ironiskt.
Researrangörer som erbjuder resor till Afrika lockar med att man ska få uppleva ”det äkta Afrika”. ”Om man i dag vill uppleva något av det mest äkta i Afrika får man bege sig långt från storstäder och huvudvägar. Man måste vara beredd att bo i tält eller hydda, färdas till fots, i terrängbil eller varför inte med en pirog – en lång afrikansk kanot” skriver Äventyrsresor i sin katalog från 1986-87.
Enligt Klas Grinell beskrivs den ”äkta afrikanen” som en stationär stamfigur och turisten får veta exakt var man kan finna ett exemplar av denne ”äkta afrikan” precis som om det gällde ett exemplar av en växt i en flora.
– ”Negrerna” har kvar samma egenskaper som de tillskrevs i raslärorna. Trots att det nu saknas en teoretisk förklaring lever stereotypen ändå vidare, säger han.
Varken Klas Grinell och Maryam Adjam har fördjupat sig i huruvida det finns någon sanning bakom stereotyperna eller inte.
– Problemet ligger i att Orienten är framställd av västerlänningar för västerländska behov, vilket medför en ojämn maktbalans, säger Maryam Adjam.
– Visst kan det finnas män i turban som rider på kameler i Tunisien, säger Klas Grinell. Problemet är vad folk lägger in i bilden. De tänker att han säkert håller sin fru instängd i hemmet och så vidare medan han i själva verket kanske är integrerad i samhället och pratar i mobiltelefon.
Lamine Dieng är skådespelare och engagerad i Sidas referensgrupp där personer med rötter i Afrika diskuterar hur organisationer som stöds av Sida kan bidra till en mer nyanserad bild av utvecklingsländer.
I september ska Lamine Dieng börja arbeta som guide till sitt forna hemland Senegal. Men han har förståelse för att turister är mer intresserade av att se
bilder på hoppande massajer i stället för en kenyansk miljonstad.
– Att resa är exotiskt – om det så bara är till Aspudden. För att locka måste bilderna skilja sig markant. Man ska locka resenärerna in i en illusionsvärld.
– Alla vill att man ska upptäcka deras land. Under Ingemar Bergman-festivalen i New York visade man gärna upp bilder på det tjusigaste vi har, det vill säga Dramaten. Det är klart att Sverige hellre vill visa upp röda stugor och blonda flickor i folkdräkt än Hötorgsskraporna. Den snedvridna framställningen är ömsesidig, säger Lamine Dieng.
På samma sätt resonerar resebolagen. När Klas Grinell har kontaktat resebolag och diskuterat deras sätt att framställa andra länder är det ingen som har lyft på ögonbryna. Många har ett förflutet som reseledare och är mycket väl medvetna om att de säljer stereotyper.
– De är medvetna om problemet men de ser inget problem i att problemet finns, säger Klas Grinell.
Men själv ser Klas Grinell allvarligt på den snedvridna framställningen av människor i utvecklingsländer.
– Om man vill att världen ska bli lite bättre och att vi ska bry oss om varandra så måste vi först förstå att vi har en gemensam verklighet. Vi lever samtidigt och vi måste komma bort från tankesättet att vi är moderna och de är underutvecklade. Först då kan solidaritet skapas.
