Jag vill ge Rikard Warlenius rätt
på en punkt: Junilistans grupptillhörighet i Europaparlamentet
är ett problem. Dock inte ett så stort problem som Warlenius
gör gällande. Att tillhöra en viss grupp är
ett krav
– bland annat för att få
ekonomiskt stöd och talartid och plats i parlamentets utskott
– men innebär inte på något
sätt krav på politiskt samarbete. Själva poängen
med den parlamentsgrupp som de EU-kritiska partierna tillhör
är just avsaknad av partipiska: gruppen består, i likhet
med Junilistan, av representanter för helt skilda politiska
uppfattningar, Den enda gemensamma nämnaren är kritik
mot ökad överstatlighet inom EU.
Några av partierna – till exempel
brittiska UK Independence Party – vill lämna EU. Andra, som
Junilistan, accepterar medlemskapet i EU, men är motståndare
till den nya grundlagen, och till den allt snabbare utvecklingen
mot ökad överstatlighet.
De högerextremistiska partierna
(Le Pens Nationella front med flera) har sin egen grupp i parlamentet.
I stadgarna för den brokiga grupp där Junilistan ingår
står det klart och tydligt att ”Gruppen tar avstånd
från främlingsfientlighet, antisemitism och alla former
av diskriminering”, men det finns ingen gemensam ideologisk
plattform. Helt klart är dock att åtminstone ett av partierna
(Polska Familjeförbundet) representerar en politik som i flera
frågor, till exempel abortmotstånd, har föga gemensamt
med andra partier i gruppen, såsom Junilistan eller den danska
Junibevegelsen.
Om samarbetet med konstiga småpartier
blir en svår politisk belastning – vilket är fullt tänkbart
– bör Junilistan givetvis lämna gruppen. Men eftersom
de stora partigrupperna samtliga står för såväl
en hård partipiska som krav på ökad överstatlighet
skulle Junilistan varken vilja eller få ingå i dessa
grupper, och att stå utanför alla grupper skulle innebära
en total marginalisering i parlamentsarbetet. Europaparlamentet
är ingen lätt arbetsplats för EU-kritiker.
Rikard Warlenius gör återigen
en stor poäng av att Junilistan visar sin borgerliga karaktär
genom att förkasta en gemensam EU-politik i frågor som
rör arbetsrätt, arbetsmiljö och fackliga sympatiåtgärder.
Samtidigt skriver han: ”Jag håller förstås
med de Vylder om att EU konsekvent driver en antifacklig, nyliberal
högerpolitik”. Men varför skall man då förespråka
att EU får ökad makt på just dessa områden?
Tror Warlenius att man kan plocka
några russin ur den överstatliga kakan och bortse från
helheten?
Det går inte att förespråka
överstatlighet när det gäller ”bra” beslut
men att vara motståndare till överstatlighet när
det gäller ”dåliga” beslut. Junilistan är
därför konsekvent: vi accepterar inte att EU fattar ett
vettigt beslut i en specifik fråga – till exempel vad gäller
arbetsrätt – eftersom detta skulle innebära ett erkännande
av EU:s rätt att köra över medlemsländernas
egna parlament och fackliga organisatoner i andra arbetsrättsliga
frågor.
Arbetsrätt är en alldeles
för viktig fråga för att överlåta åt
EU. Dessutom bör faktiskt arbetsrätten utformas på
olika sätt i olika länder, med beaktande av ländernas
helt skilda förutsättningar vad gäller till exempel
fackföreningarnas ställning.
När samtliga viktiga EU-institutioner
– EU-kommissionen, Minsterrådet och Europaparlamentet – under
några år i slutet av 1990-talet styrdes av ”vänster”majoriteter
(socialdemokrater plus reformerade kommunistpartier) snarast förstärktes
högerpolitiken i EU.
Anförda av Tony Blair-förnyare
genomdrevs en extremt nyliberal agenda. Tror någon att en
överföring av makt till kommissionen, ministerrådet
och parlamentet – som alla kommer att kontrolleras av den politiska
högern under avsevärd tid framöver – kommer att förstärka
löntagarnas inflytande i Europa? Eller den politiska demokratin?
Låt mig avslutningsvis hålla
med Warlenius ytterligare en gång: Sverige är i dag ingen
spjutspets för en progressiv politik. När det gäller
både allmän ekonomisk politik och internationell solidaritet
har Sverige rättat in sig i EU-ledet. I stället för
internationalism, som präglade svensk socialdemokrati för
inte så länge sedan, har vi på senare år
fått se en blandning av Sverige-chauvinism och Europa-nationalism.
Sverige skall vara med i EU för att göra Europa svenskt,
var de socialdemokratiska EU-kandidaternas gräsligt beskäftiga
budskap under valkampanjen. Och med gemensamma flaggor, symboler
och en Europa-dag den 9 maj ska vi markera vår unika europeiska
särart och gemenskap.
Ett Europa utan murar – för bortåt
en halv miljard européer. Med lojalitet inåt men med
taggar och murar mot den fattiga delen av världen. Ett Europa
vars främsta ambition vis-a-vis u-länderna tycks vara
att se till att så få fattiga och förföljda
som möjligt hoppar över muren. Ett Europa som samordnar
sin flyktingpolitik i restriktiv riktning. Ett slags stor-Sjöbo.
Ett Europa där nästan ingen
ledande politiker på senare år har lyft fram internationell
solidaritet och kampen mot världsfattigdomen som en huvudfråga.
Ett EU som inte ens kan enas i en lam protest mot Bush-administrationens
gemena brott mot internationell rätt.
Visst ska vi vara med och påverka
Europas – och världens! – framtida utveckling. Inte med Sverige-nationalism,
eller EU-chauvinism, utan med en ödmjuk, öppen och solidarisk
internationalism.
Att ge ännu mer makt åt
EU gynnar varken Europas löntagare eller kampen mot världsfattigdomen.
Tidigare inlägg: Stefan de Vylder (28/04),
Rikard Warlenius (29/04)