Reaktionen sprider sig som en löpeld
genom Västeuropa. Efter att det tyska fackliga flaggskeppet
IG Metall undertecknat ett avtal om en förlängning av
arbetsveckan från 35 till 40 timmar utan lönehöjning
samt en rad andra försämringar för 4 000 anställda
på Siemensfabrikerna i Bocholt och Kamp-Lintfort nära
Köln sniffar sig de kapitalistiska rovdjuren till sig möjligheter
till extraprofiter: Mer arbete för pengarna.
Listan kan göras lång över
företag som nu vill följa Siemens exempel. IG Metall,
som sade att det lokala avtalet på Siemens var ett undantag
och inte en ny regel, kommer att få svårt att stå
emot kapitalets frontalangrepp mot den avtalade 35-timmarsveckan
inom tysk industri, ett resultat av en långvarig kamp under
1980-talet.
I en parallell rörelse vågar
sig Frankrikes borgerliga finansminister Nicolas Sakozy angripa
den lagstadgade 35-timmarsveckan, förra socialistregeringens
främsta reform. Trots att reformen sannolikt skapade några
hundratusen jobb kantades genomförandet av protester – arbetstid
växlades mot flexibilitet, osäkra anställningar och
frysta löner. Ändå var det en av de största
reformerna – i ordets verkliga mening – i ett västland på
säg 20 år, en följd av den väldiga arbetarkampen
95-96.
Rovdjuren argumenterar på rovdjurs
vis: Äta eller ätas. ”Hur ska vi klara oss i konkurrensen
när arbetarna i Östeuropa, eller Sydafrika, eller Asien
arbetar 40-50-60 timmar i veckan? Och dessutom till lägre löner?”.
Avtalet vid Siemens skrevs under bilan:
Längre arbetstid, annars flyttar produktionen till Ungern.
Det utropades därför som en seger, ett sätt att rädda
jobben kvar i Tyskland. Men det fackliga svaret borde i stället
ha varit det uråldriga: Solidaritet och kamp.
Redan i Kapitalets första band
beskriver Marx hur arbetstiden, normalarbetsdagen, är ”resultatet
av en långvarig, delvis dold klasskamp mellan kapitalister
och arbetare”. En lagreglering 1847 begränsade arbetstiden
för kvinnor och ynglingar till 10 timmar. Kapitalet besvarade
reformen med klasskamp: lönesänkningar, lagtrots och lobbying.
Domstolar upphävde till slut lagen. Men klasskampen var ömsesidig.
Arbetarprotester ledde till en kompromiss 1850. Kvinnor och ynglingars
arbetstid reglerades till 10,5 timmar.
Detsamma gäller i dag. Det finns
ingen naturlag som säger att arbetstiden måste vara 40
timmar per vecka. Arbetstidens längd är en del av kampen
mellan klasserna. Samtidigt har en viktig sak förändrats,
något som inte längre borde överraska någon:
Produktionen har globaliserats, konkurrensen har blivit internationell,
produktionsvillkor i ett land kan spelas ut mot andra. Men anpassning
kan alltid ske på två sätt. Rovdjurens sätt
är mördande konkurrens. Solidaritetens väg är
att hjälpa varandra till bättre villkor.
Fackföreningarna i allmänhet
är fortfarande förblindade av det nationella kontraktet,
trots att kapitalet för länge sedan har övergivit
det. Nationalismen är ett dubbelverkande gift, som får
oss att både svika internationalismen och sluta pakter med
kapitalet i tron att det räddar nationens välfärd.
Vad gäller arbetstiden är
den svenska fackföreningsrörelsen medskyldig till vad
som nu sker i Tyskland och Frankrike. Genom att sälja ut frågan
om arbetstidsförkortning i Sverige, bland annat med hänvisning
till den internationella konkurrensen, deltog LO och TCO i den sociala
dumpning som nu riskerar att urholka frukterna av klasskamp på
andra håll. Solidariskt hade varit att kämpa sig till
35-timmarsvecka även här.
Ingen ska hymla om att solidaritetens
väg är svår. Men färdriktningen är entydig.
Vägvalet kan beskrivas så här: Hjälpa ungerska
arbetare att få upp sina löner eller sänka våra?