Lagom till Pride-veckan kommer emotsedda H.O.M.O., uttytt Helgon och martyrer och vi andra, ut. Elisabeth Ohlsson Wallin har fotograferat på helgontemat och (protestantiske) prästen Lars Gårdfeldt har skrivit. Förra gången det begav sig, med projektet Ecce Homo som fokuserade på Jesusgestalten, hans lidande och lärjungar, blev det liv i kristensdomsluckan och det gick chockvågor genom […]
Lagom till Pride-veckan kommer emotsedda
H.O.M.O., uttytt Helgon och martyrer och vi andra, ut. Elisabeth
Ohlsson Wallin har fotograferat på helgontemat och (protestantiske)
prästen Lars Gårdfeldt har skrivit.
Förra gången det begav sig, med
projektet Ecce Homo som fokuserade på Jesusgestalten, hans
lidande och lärjungar, blev det liv i kristensdomsluckan och
det gick chockvågor genom kristenheten. När nu Elisabeth
Ohlson Wallin skildrar helgonlegendernas värld kan man kanske
tro att hon stuckit huvudet i det verkliga getingboet – katolicismen.
Inom den katolska världen står den heterosexuella familjen
som en skriande norm över hela samhället och människans
själva existens. Hur kan man ens föreställa sig att
utmana detta?
Naturligtvis är det så att gentemot
en sträng norm står också det andra, de andra,
som också är en förutsättning för normerande.
Tänk bara på att den barmhärtige samariten som vi
alla känner till, ju måste ha en stackare att vara barmhärtig
mot.
Helgonens udda (måste man väl
säga) liv kan väl också sägas bryta mot allt
vi ser som ”normalt”.
Här har de utstötta men heliga
fått sina motsvarigheter i dagens HBT-samhälle, fotograferade
i de katolska medelhavsländerna Frankrike och Italien, samt
i Sverige. Jag har hört att bilderna ibland fått tas
i hemlighet och med flyktberedskap – Ohlson Wallin utmanar i vissa
fall heliga ting.
Ett projekt som från början innehåller
ett bestämt antal bilder kan lätt kännas sökt
i något eller några fall. Så var fallet i Ecce
Homo – i H.O.M.O. känner jag innerlighet och magi i princip
i varje bild. Tablåerna får mening och blir gripande,
just här är det nästan kitchiga uttrycket kongenialt,
det känns igen från just den katolska världens alla
helgonbilder, de som finns i varje kyrka och katedral i sydeuropa.
H.O.M.O. är en konstupplevelse men också en politisk
pamflett. Liksom den heliga Birgitta dundrade mot herrar och kungar
en gång går Gårdfeldt till storms mot reaktion
och fördömelse inom kyrkan.
För en troende är boken förstås
också en del av det religiösa biblioteket, och det är
inte en aspekt som kan förbigås enkelt; inte bara för
reaktionen som den lär orsaka på sina håll. Lars
Gårdfeldt är präst i Svenska kyrkan och Elisabeth
Ohlson Wallin har berättat om sin egen, djupa kristna tro.
Utan det homopolitiska budskapet vore angelägenhetsgraden heller
inte detsamma, och inte det kontroversiella medievärdet heller,
förstås.
Men H.O.M.O. når fram, tror jag, till
fler än de närmast sörjande.