Junilistan samarbetar med rasistiska Lega
Nord, antisemitiska Laos, familjefundamentalistiska Förbundet
för polska familjer, tokkristna ChristenUnie, nationalistiska
UK Independence Party och Mouvement pour la France. Därmed
legitimerar partiet dessa mörkerkrafter. Om Junilistan inte
är en borgerlig kraft, vilket Stefan de Vylder nu ihärdigt
har påstått i två debattartiklar i Arbetaren,
tycker jag att det minsta man kan kräva är att Junilistan
lämnar samarbetet redan innan ”det blir en svår
politisk belastning”.
En sak är vilka Junilistan samarbetar
med, en annan vad partiet självt står för. Den EU-parlamentsgrupp
där Junilistan ingår, ”Oberoende och demokrati”,
IND/DEM skriver i sin plattform: ”Övertygade om att den
legitima nivån för demokratin ligger inom nationalstaten
och dess parlament, eftersom det inte finns något sådant
som ett enskilt europeiskt folk, motsätter sig IND/DEM varje
europeisk konstitution” (min översättning).
Undermeningen är att en demokrati kräver
ett folk. Resonemanget är vanligt bland EU-motståndare,
även hos sådana som kallar sig vänster. Men det
snuddar vid rasism. Fakta är att så gott som inga nationalstater
är etniskt homogena, och i den mån vi luras att tro det
beror det på århundraden av nationalistisk propaganda
från de regeringar som samtidigt har förtryckt minoriteter.
Nationalstatsvurmen och dess mentala etniska
rensning är vedervärdig, och kanske kan den uppluckring
av nationalstaten som internationaliseringen innebär – detta
är åtminstone min fromma förhoppning – till slut
få oss att se även nationalstaterna som komplexa och
heterogena territorialstater, där medborgarskap och makt inte
följer kulturellt ursprung.
Vilket för oss över på EU.
Som jag tidigare har påpekat anser jag att man måste
skilja på beslutsformer och politiskt innehåll. de Vylder
vill inte att EU ska bestämma över vissa saker på
grund av att EU kan väntas fatta dåliga beslut. Men då
borde han rimligen även döma ut riksdagen eller stadsfullmäktige
på samma grunder. Undertecknad har inget principiellt emot
överstatliga beslut. Att jag samtidigt tycker att beslut ska
fattas så nära de berörda som är möjligt
och rimligt – allra helst utan åtskillnad mellan beslutsfattare
och berörda – är ingen motsättning. Nationalstaten
utgör inte automatiskt en bortre gräns för vad som
är rimliga beslutsområden, allra minst nu för tiden.
Därmed inte sagt att jag gillar varken
EU:s beslutsstruktur eller dess politik. Jag är till exempel
kritisk till att makten främst ligger hos regeringscheferna
och i kommissionen i stället för i parlamentet, och jag
tycker att EU i mångt och mycket har makt över helt fel
frågor. Poängen är att en internationalisering av
politiken är viktig, och där är EU en arena av flera.
Som ett exempel på de Vylders synsätt
skriver han att ”arbetsrätt är en alldeles för
viktig fråga för att överlåta åt EU”.
Jag har två invändningar mot det. Dels det principiella
om räckvidd – under globaliseringen är arbetsrätten
i enskilda länder konkurrensutsatt, och det är inte säkert
att en ack så progressiv riksdag kan besluta om att skärpa
eller ens upprätthålla arbetsrätten utan att detta
får negativa konsekvenser. Den andra invändningen är
ytterst konkret. De EU-regler om arbetsrätt som de Vylder och
Junilistan avvisar är minimiregler för att få bukt
med de värsta formerna av social dumping. Dessa regler hotar
ingen annan än den som vill ha sämre arbetsrätt än
minimireglernas. Det tror jag inte att de Vylder vill, men jag kan
tyvärr inte säga att jag är lika säker vad gäller
hans partikamrater.
Men även om EU skulle fatta progressiva
beslut om arbetsrätten är Stefan de Vylder emot. ”Det
går inte att förespråka överstatlighet när
det gäller bra beslut men att vara motståndare till överstatlighet
när det gäller dåliga beslut”, skriver han.
Varför inte?
Även om alla inte håller med
mig i mina kanske utopiska resonemang om vikten av att internationalisera
politiken, tycker jag ändå att man kan tillåta
sig en viss principlöshet i så viktiga frågor som
till exempel minimiregler mot miljöförstöring eller
dumpning av arbetsrätten. Det gör ju till och med miljöpartiet
och vänsterpartiet!
Dessutom stämmer det inte att Junilistan
är motståndare mot all överstatlighet. Junilistan
anser att allt som kan sägas underordnas den inre marknaden
– från bestämmelser om gurkors böjning till konkurrensneutralitet
vid offentliga upphandlingar – är legitima EU-beslut. Det är
med andra ord okej att det internationella kapitalet fritt får
diktera villkoren i land efter land, men ”odemokratiskt”
att reglera detta överstatliga kapital politiskt.
Jag vidhåller att detta är borgerlig
politik.