Långt före Lasse Åbergs Sällskapsresan fanns charterresans sjaskiga stämpel där. I socialmedicinsk tidskrift från slutet av 1950-talat rekommenderades ”kvalificerade yrkesutövare” att undvika charterresan ”med dess blandade klientel” och i stället ta in på de finare hotellen.
Då hade även den svenska arbetarklassen fått tillgång till ”Mallis”. Och kanske var det just arbetarklassens intrång på medelklassens revir som gjorde att ordet ”turist” blev ett skällsord som för tankarna till snorfulla svenskar på grisfester och fårskocksvandringar i sönderexploaterade byar. Enligt en undersökning ser sig 90 procent av svenskarna inte själva som typiska turister.
I takt med ett växande förakt för charterturister har medelklassens intresse för att köpa resor genom Ving och Fritidsresor minskat till förmån för nya terränger. Reseföretag med namn som Läs och Res, Äventyrsresor och Världens Resor har besvarat efterfrågan på något annat än sol och bad vid poolen-semester.
Men Klas Grinell som är idéhistoriker tycker att reseföretagen som marknadsför sig själva som arrangörer av ”upplevelseresor” är ännu mer fördomsfulla än charterföretagen.
– Charterturismen är bättre välorganiserad och mer ärlig. Man vill ha sol och bad och skiter i vem som serverar. Och det gör vi ju hemma också när vi går på restaurang, säger han.
Upplevelseresorna lockar med resor till isolerade bergstrakter där man kanske till och med kan få bli första vita kvinnan/mannen på plats: ”Under vår vistelse i Gyllene Triangeln skall vi också försöka ta oss in över gränsen till Burma. Vi kommer helt säkert att träffa flera mycket intressanta folkstammar i bergstrakterna. Få västerlänningar har haft liknande möjligheter” skriver Äventyrsresor i sin resekatalog från 1986–87.
– De här reseföretagen vill inte att folk ska utvecklas. Folk tvingas hålla fast vid det gamla. Reseföretagen betalar till människorna i byarna för att deras resenärer ska få uppleva riktigt ”byboende”. Pengarna lägger byborna på förbättringar i sina levnadsförhållanden som till exempel cementgolv i hyddan. Då är byn ”förstörd” och researrangören åker vidare till nästa by vid nästa besök. Det ”rena och äkta” solkas och svärtas av att komma i beröring med turismen. Det är inte möjligt att återvända till samma plats, oskulden förlorar man bara en gång, säger Klas Grinell.
Christian Jutvik grundade Läs och Res 1979 och var först på marknaden med att arrangera upplevelseresor. När vi träffas på Läs och Res kontor vid Mariatorget har han precis kommit tillbaka från en resa till Kina och han talar lyriskt om landskapet.
– Bergen var draperade av risterrasser och de var så många att jag inte orkade räkna dem. Vi gick runt med tolk och besökte runt 14 byar. Ordet utlänning gick inte att använda för de visste inte vad det innebar så i stället frågade jag en man ”Har det varit någon vit människa här tidigare” och han svarade… ”Aldrig”. Det var fantastiskt.
Christian Jutvik har ingen förståelse för Klas Grinells kritik utan tycker att det är sånt som är lätt att framföra ”över rödvinsglasen”.
– Tidigare var det omöjligt att komma ut till byarna i Perus bergstrakter för de ville inte ha dit gringos som du och jag. Men nu har vi lokala kontakter som håller i ”byboendet” och tack vare pengarna som de får så är de lika intresserade av att vi ska komma till deras by som en pensionatsvärdinna av att det ska komma gäster till hennes pensionat. Genom en bysamfällighet har de samlat in pengar som vi gett till enskilda och sett till att de fått el i hela byn.
När Christian Jutvik startade sitt reseföretag hade han arbetat i Bangladesh som ansvarig på Sidas biståndskontor i ett par år.
– Jag var irriterad och kritisk och till och med föraktfull mot sällskapsresor och paketresor, arrangerade resor som går ut på att bussa människor till byggnader och platser som de redan känner till, säger han.
Fortfarande kokar blodet när han tänker på reseföretaget Rosa bussarna som drog igång åren före Läs och Res.
– Det är som att göra en skolresa med dina kamrater. De har marknadsfört sina resor med ”Vi var 40 individer som reste och vi kom tillbaka som 20 par”.
– De äter, lever och bor i bussen och den enda kontakt de får med länderna de besöker är om någon ”inföding” vågar sig fram för att se vad det är för underliga varelser i det där vidundret till buss.
Christian Jutvik minns fortfarande också hur han reagerade starkt på en resekatalog från dåvarande Nyman & Schultz. I programmet för en Indienresa stod det: ”Dag sju bjuder vi till middagen in några indier och det finns tillfälle att prata med dem”.
– Att människor väljer sådana resor bygger på allmän okunskap och rädsla. Man fastnar i det man känner till. Man vågar inte tränga in i det som inte är så känt för att upptäcka nya stigar i skogen eller ens gå 50 meter från turiststråket.
Några som riktigt fördjupar sig i sitt resmål är de som reser med Färnebo Folkhögskola, en skola som ägs av en rad ideella, ”alternativa” organisationer, och säger sig vilja verka för ”internationell jämlikhet, rättvis fred, hushållning med jordens resurser, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter samt jämställdhet mellan könen”. Skolans resmål har varierat men uppläggningen av kurserna har i stort varit densamma: studier och reseförberedelser följt av en studieresa, informationsarbete och fortsatta studier som avslutning.
Krister Rangne och Joakim Borg är gamla elever på Färnebo Folkhögskola. Innan själva resan, som gick till Zimbabwe, förberedde de sig på heltid i tre månader. Då läste de på om landet och valde ett speciellt ämne som de ville veta mer om.
Krister Rangne fördjupade sig i hiv/aids-frågan. Med hjälp av svenska ambassaden i Harare i Zimbabwe fick han kontakt med en organisation som hjälpte människor med hiv/aids att få arbete genom olika kooperativ där de odlade grönsaker eller arbetade med läderprodukter. Organisationen tog också hand om föräldralösa barn och arbetade förebyggande ute i skolorna.
Speciellt var det möjligheten att få träffa vanliga människor som lockade.
– Skillnaden mot att resa på en vanlig resa var att vi inte alls ägnade oss åt de vanliga turistgrejerna. Vi var ute efter att se och förstå landet, säger Joakim Borg.
– Jag är inte så intresserad av att resa som vanlig turist. Som att åka till Italien och äta svenska köttbullar, vad är det för mening med det?
Krister Rangne har rest tillbaka till Afrika sedan han gick ut kursen och han har också rest i Centralamerika. Han tycker att det är tråkigt med ordnade resor där allt är tillrättalagt in i minsta detalj.
– Då kan jag lika gärna stanna hemma, säger han.
Sedan sin resa i Afrika har Krister Rangne vänt backpackerskulturen ryggen.
– Det kändes konstigt att komma in på ett hostal i Botswana och höra killar från Nya Zeeland prata om hur häftigt det är att hoppa bungyjump, säger han.
