Dokumentärfilmer om personer som
spelat en viktig historisk roll är inte alltid intressanta.
Ibland kan regissören ha en alltför beundrade position
eller så vill regissören göra ett antagonistiskt
porträtt. Men Errol Morris lyckas använda en kritisk lyhördhet
i sin The Fog of War, som har fått den lysande undertiteln
Eleven Lessons from the Life of Robert S. McNamara.
Morris har tidigare gjort en rad dokumentärfilmer
men också kommersiell reklamfilm och är i motsats till
Oliver Stone inte alls intresserad av att själv synas i kamera.
En speciell kamerateknik, interrotron, skapar
en känsla av att McNamara talar direkt till oss, endast då
och då avbruten av frågor från Morris. Tillsammans
med nyskriven musik av Philip Glass och dokumentära bilder
får vi en bild av historien, som just för att den tillåts
vara komplex också blir trovärdig.
När filmen spelades in för fyra
år sedan var McNamara 85 år och filmen kan ses som hans
testamente till eftervärlden. De elva lärdomarna kan ses
som Morris politiska råd till den som ska styra i Vita huset
efter valet i höst och det är ingen tillfällighet
att regissören nu arbetar för att föra John Kerry
till presidentposten.
McNamara spelade en nyckelroll vid flera
viktiga händelser under 1900-talet och var under sina sju år
som försvarsminister ansvarig för kärnvapenkapprustningen
och USA:s intåg i Vietnamkriget. McNamara föddes 1916
och hävdar med bestämdhet att hans första egna minnen
är från 11 november 1918, den dag då kanonerna
tystnade i första världskrigets skyttegravar och gatorna
fylldes av jublande människor. USA:s dåvarande president
Woodrow Wilson förkunnade att detta krig hade vunnits för
att göra slut på alla krig.
När USA efter Pearl Harbor 1941 gick
med i andra världskriget blev McNamara en av dem som enrollerades.
Utan omsvep berättar han om sin insats och delaktighet i ett
av historiens grymmaste krig; det mellan Japan och USA. Japan behärskade
efter 1942 stora delar av Sydostasien och Stilla havet medan Indien,
Australien och Hawaii utgjorde de områden som de allierade
ännu behärskade. McNamara kom att tjänstgöra
under Curtis LeMay, en legendarisk flyggeneral. När USA var
inom räckhåll för de japanska öarna övergav
LeMay snart precisionsbombningar under dagtid. I stället flög
amerikanska B29-plan under 1945 in över japanska städer
nattetid och fällde brandbomber. Det har sagts om dessa bombningar
att LeMay var den person som under en sextimmarsperiod har dödat
flest personer i mänsklighetens historia. McNamara konstaterar
att dessa bombningar kan anses ha varit krigsförbrytelser.
Stora delar av Tokyo och andra japanska städer utplånades
och hundratusentals civila dog, i bombningar som hamnat i glömska
efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki under augusti
1945.
McNamara inledde efter andra världskriget
en civil karriär som 1960 förde honom till posten som
chef för Ford-koncernen.
Vid valet 1960 vann John F Kennedy en knapp
seger över Richard Nixon, och McNamara tillfrågades först
om han ville bli finansminister. Han avböjde och erbjöds
då posten som försvarsminister. Han tackade ja och sågs
som en garant för att det militär-industriella komplexet
skulle få en civil styrning. Snart skulle McNamara återse
Curtis LeMay. McNamara var en del av det kalla kriget, men 1962
spelade han en återhållande roll vid Kubakrisen. Medan
LeMay som flygvapenchef förespråkade att Kuba skulle
omringas och om det blev nödvändigt skulle ”stekas”
valde till sist Kennedy och Chrustjov att undvika ett tredje världskrig.
LeMays kommentar efter den fredliga upplösningen var att ”detta
var det största nederlaget i vår historia” och han
blev sedan modellen för general Jack D Ripper i filmen Dr Strangelove
(Stanley Kubrick 1964).
Morris använder inte bara McNamaras
minnesbilder i sin film, han har också klippt in autentiska
bandkonversationer som avslöjar det vankelmod som gjorde att
först John F Kennedy och sedan Lyndon B Johnson förde
USA allt djupare in i det förödande kriget i Vietnam.
McNamara var en av dem som var skyldiga till upptrappningen. Utåt
gavs en bild av framsteg i kriget på marken, ett krig som
påstods handla om att inte Sydvietnam skulle bli en dominobricka
som föll till kommunisterna. Presidenten och försvarsministern
tycks många gånger inte ha vetat hur de skulle ta sig
ur det vietnamesiska krigsäventyret. Resultatet blev förödande;
över tre miljoner döda vietnameser, över 50000 soldater
från USA som dog, bestående skador från avlövningsmedlet
Agent Orange som fortfarande finns kvar och så vidare.
Hösten 1967 meddelades att McNamara
skulle lämna sin post och den dramatiska våren 1968 meddelade
Lyndon Johnson att han inte ställde upp för återval.
McNamara blev chef för Världsbanken
fram till 1981, men han valde att ligga lågt med sin kritik
mot Vietnamkriget som under Richard Nixons ledning fortsatte till
1975. Morris gör sitt bästa för att pressa McNamara
på den punkten, men det är enda gången som McNamara
sluter sig.
McNamara tycks inse att han bär på
en personlig skuld och 1995 reste han till Vietnam på en form
av försoningsresa. Hans syn på att USA som den starkaste
makten i världen aldrig får använda sin politiska
och ekonomiska makt unilateralt har som bekant inte anammats av
den nuvarande administrationen i Vita huset. Det gör att Oscarsbelönade
The Fog of War inte bara är en historisk film utan också
i hög grad berör vår tid.