Arbetaren har gjort fem missar i kampanjen
mot Junilistan.
1. Nästan alla partigrupper
i EU-parlamentet innehåller lika fula typer som den Junilistan
ingår i. Vänsterpartiet polar till exempel med ett grekiskt
kommunistparti som inte tagit avstånd från Stalins terror
(som ju också hade inslag av antisemitism).
Arbetaren har faktiskt kritiserat även
moderaterna (nr 27/03) för deras samröre med extremister.
Det gör det ännu svårare att förstå varför
Junilistan pekas ut som extra oanständig.
2. På högsta nivån
i EU samarbetar alla med Berlusconi, en kriminell Mussolini-försvarare
och Ariel Sharon-supporter som regerar med stöd av två
extremistpartier, däribland Lega Nord – som var ett av argumenten
mot Junilistan! Varför ska makthavare, presidenter och ministrar,
bedömas generösare än tämligen maktlösa
parlamentariker?
3. Rikard bekräftar själv
min kritik av hans mainstreamdefinition av begreppet borgerlig.
I nr 29/04 skriver han: ”Poängen var och är att Junilistans
krav är fullt kompatibla med finanskapitalets intressen, eftersom
de är borgerliga.” Och 25 rader längre ner: ”Jag
håller förstås med de Vylder om att EU ?konsekvent
driver en antifacklig, nyliberal högerpolitik?. Men det anser
jag att även Sverige gör?” Kan motsägelsen bli
tydligare? Sverige har enligt Arbetaren en icke-borgerlig regering
som bedriver en borgerlig politik, till och med en konsekvent antifacklig,
nyliberal högerpolitik. Alltså: den ledare som födde
den här debatten var poänglös.
4. I botten på kampanjen ligger
förstås inställningen till EU. Jag kallar Rikard
Warlenius och Ulf B Andersson för EU-kramare, grundat på
tio års läsning av tidningen. De anser att EU har ett
existensberättigande men vill inte motivera det. Och Rikard
Warlenius idé om klasskamp inom EU-maskineriet är mycket
grumlig.
Arbetaren kunde ha skrivit om gummiparagraferna
i den blivande EU-konstitutionen, som ger stats- och regeringscheferna
rätt att själva avgöra var överstatlighetens
gränser ska gå i framtiden. Likaså om Ingvar Carlssons
totalt oförankrade helomvändning från EU-motstånd
till medlemsansökan. Vi kunde ha blivit uppmanade att rösta
blankt i EU-valet.
5. Arbetaren borde trotsa mainstreammedias
ständiga överbetoning av parlamentet och skillnaden mellan
partierna. Den utomparlamentariska kampen förtigs. Men vi vet
att det bara finns en verklig grundlag, nämligen den privata
äganderätten till produktionsmedlen. Vi kan ändra
på det, men inte genom att lira i samma match som Göran
Persson och Margot Wallström. Inte på samma plan. Inte
ens i samma sport.