Bara några dagar före den nyligen
genomförda Metallkongressen skulle börja kom beskedet
om att General Motors har planer som kan komma att äventyra
Saabs verksamhet i Trollhättan. Hur många tusen arbetstillfällen
som är i farozonen är svårt att gissa. Motivet för
utspelet är desto lättare att genomskåda. Det är
samma motiv som när Volvos ledning uttalar att tusen jobb är
i fara på Volvo Lastvagnar i Umeå. Genom hot och utpressning
vill man åstadkomma långtgående förändringar
på arbetsmarknaden. Maktbalansen på arbetsmarknaden
kantrar och på varje enskild arbetsplats blir vi inträngda
i ett hörn eftersom det har visat sig att hoten också
går att verkställa utan större invändningar
från politiker och fackföreningsledningar.
Metallavdelningen i Umeå krävde
i en motion till Metallkongressen bland annat ett förbud mot
nedläggning av företag som går med vinst. Ett sådant
förbud skulle kunna ske genom skärpt lagstiftning. Kraven
på lagstiftning har väckt starka reaktioner inte minst
från Metalls ledning. Motionen röstades ned, men låt
oss stanna upp och fundera över det rimliga eller orimliga
i ett sådant krav.
Frågan handlar inte allmänt om
nedläggningar och arbetslöshet som en följd av strukturomvandlingar
inom industrin. Då räcker det inte med att säga
nej och kräva lagstiftning. I stället handlar det då
om att ha en utvecklad facklig syn på näringspolitik.
Frågan handlar inte heller om uppsägningar i största
allmänhet, till exempel att ett enskilt företag drabbas
av att marknaden bara försvinner och inte får lönsamhet.
Då finns det fackliga svaret i de sociala trygghetssystemen
och arbetsmarknadspolitiken.
Vad frågan handlar om är att
giriga företagsledningar tycks kunna ta sig vilka friheter
och rättigheter som helst för att öka vinsten genom
att flytta produktion till låglöneländer. Vi kan
se två sidor av detta fenomen.
En sida av saken är att nyetableringar
sker i låglöneländer, det vill säga tillväxten
av nya arbetstillfällen sker där kostnaden för arbetskraft
är låg och fackföreningsrörelsen är som
svagast. Vi brukar då tala om en global arbetsdelning som
grund för denna strukturomvandling. Den fackliga strategin
handlar då om både en offensiv näringspolitik för
industriell utveckling och inte minst en internationell facklig
samordning och kamp för att utjämna villkoren mellan länder.
Den andra sidan av saken – och nu är
vi inne på vad den akuta frågan om företagsflytt
egentligen handlar om – är att man lägger ned befintliga
företag och flyttar samma produktion och samma verksamhet till
låglöneländer. Och att nedläggningen sker fastän
företaget är välmående, väl fungerande
och går med vinst.
”Så här borde det inte få
gå till!”, är väl en gängse uppfattning.
Vi kan inte och vi ska inte acceptera att företag som går
med vinst läggs ner när det enda motivet för att
flytta produktionen är att öka vinsterna oavsett konsekvenserna
för de som blir arbetslösa och för de orter som berörs.
Det är en enkel och rimlig slutsats.
Men nu kommer det svåra. Vilka krav
och åtgärder går att ta till? Jag tycker att det
handlar om att sätta ner klackarna, peka på det orimliga
och ställa tuffa politiska krav utifrån detta.
Krav på lagstiftning mot nedläggning
av företag som går med vinst handlar inte om att det
ska stiftas en lag som heter ”lagen om att djävlas med
företagen så att inga nyetableringar sker i Sverige”.
Det handlar snarare om att se över lagen om anställningsskydd
(Las) där det redan finns begränsningar om att säga
upp eller avskeda utan saklig grund. Det viktiga är att spelreglerna
måste bestämmas av samhället på samma sätt
som till exempel diskrimineringslagar, arbetsmiljölagar, och
så vidare. Där olika intressen så tydligt står
mot varandra får inte samhällets inställning vara
att den starkes rätt gäller.
Vårt krav uttrycker två enkla
insikter: dels att spelreglerna på arbetsmarknaden får
orimliga konsekvenser när företagen ensidigt dikterar
villkoren. Och dels att frågan med nödvändighet
måste lyftas från arbetsplatsnivå till samhällsnivå.
Det finns ett val. Antingen anpassar vi
oss och blir åskådare till globaliseringen på
kapitalets villkor. Då kommer även lönsamma företag
att fortsätta läggas ned. Eller så utarbetar vi
en facklig motstrategi där just frågan om företagsflyttningar
och nedläggningar kommer i främsta rummet.
Som en akut och omedelbar åtgärd
kan vi ställa kravet om ”förbud mot nedläggning
av företag som går med vinst”. Det är inte
lösningen på allt, men kravet blir en tydlig stridssignal.
Vi accepterar inte fler Gislaved, Västervik eller det tiotal
andra liknande konkreta fall. Kravet skulle accepteras av en bred
majoritet av de arbetande, inte bara i de hotade företagen,
utan också bland många andra och på så sätt
bygga opinionen underifrån.