Efter åratal av debatter
och på senare år även lönekamper visar förra
årets lönestatistik det otroliga: kvinnors löner
ökade snabbare än mäns. Under 2003 ökade kvinnors
löner med i snitt 3,9 procent, mäns med 3,3 procent, enligt
LO:s rapport ”Löner år 2004”.
Med tanke på att kvinnor bara tjänar
84 procent av männen är det minst sagt på tiden.
Håller denna nya trend i sig kan Arbetaren härmed meddela
att det bara dröjer drygt trettio år innan kvinnorna
är ikapp männen!
Det är tyvärr tveksamt om det
handlar om ett långsiktigt trendbrott. Enligt LO:s egna prognoser
för i år ska lönerna i offentlig sektor öka
med 3,4 procent i jämförelse med till exempel tillverkningsindustrins
2,9, men år 2005 beräknas båda sektorerna öka
med 3,2 procent.
En förklaring till den lilla utjämningen
är också att många manliga bastioner som tillverkningsindustri
och bygg har börjat växla in en del av sin löneökning
i arbetstidsförkortning, vilket är ovanligare i de kvinnodominerade
sektorerna.
2003 var året för Kommunals stora
lönekamp, men sorgligt nog för dess lågavlönade
medlemmar ger det inget avtryck i statistiken. Löneökningen
för arbetare i offentlig sektor låg på genomsnittet
för hela arbetsmarknaden – 3,8 procent. Arbetare inom skola
och barnomsorg halkade till och med efter – deras löner ökade
bara med 3,1 respektive 3,4 procent. Vårdarbetare i landsting
hade däremot de allra högsta löneökningarna
– 4,6 procent.
2003 var även ett år då
lönegapet mellan arbetare och tjänstemän ökade,
men ovanligt lite. Den genomsnittliga månadslönen för
arbetare var 18 100 kronor, för tjänstemän 25 700
kronor. Även om skillnaden i löneökning mellan grupperna
var marginell i procent var den stor i kronor: tjänstemännen
ökade sin månadslön med 940 kronor, arbetare med
640 kronor.
I vanlig ordning håller sig LO till
fördelningen av löneökningar inom kollektivet anställda.
Det är förstås inte ointressant, men det är
för dåligt att LO aldrig diskuterar huvudmotsättningen
– fördelningen mellan arbete och kapital.
Det gör däremot regeringen. I
den nya budgetpropositionen finns ett intressant diagram som Johan
Ehrenberg och Sten Ljunggren lyfter fram i en artikel på Dagens
Etc. Den visar att sedan 1980 har vinsternas andel ökat från
ungefär 22 procent av förädlingsvärdet till
cirka 37 procent i dag. Det innebär i princip att om vinstandelen
varit kvar på 1980 års nivå hade lönerna
i Sverige nu varit 270 miljarder kronor högre än de är.
Det är väldigt, väldigt mycket
pengar.
Om dessa, som ett tankeexperiment, spreds
ut till Sveriges drygt 4,2 miljoner sysselsatta skulle det motsvara
en snittlöneökning på över 5 000 i månaden,
eller nästan 25 procent! Drygt halva den summan skulle räcka
till att helt utradera löneskillnaden mellan män och kvinnor
utan att sänka männens löner!
Det är så mycket pengar att det
skulle räcka till en snittlön på arbetsmarknaden
på över 27 000 kronor. Om vi håller oss till snittlönerna
för kategorierna män/kvinnor och arbetare/tjänstemän
skulle alla tjäna på det utom de manliga tjänstemännen.
Där finns en rikedom att ta strid om
som vida överstiger de promille som ”parterna på
arbetsmarknaden” normalt sett förhandlar om, och som gör
att till exempel löneskillnaderna på grund av kön
går så förtvivlat långsamt att utjämna.
Med andra ord: Gärna facklig lönesamordning,
men först klasskamp.