Oljepriset stiger. Det stiger, stiger
och stiger. Ena dagen ligger det på skyhöga 45 dollar
per fat, för att nästa dag hoppa över den magiska
gränsen 50 dollar och pendla så, upp och ner, utan tendens
att lägga sig. Inget tyder heller på att stigningen är
över: tvärtom talar allt för att priset kommer att
stiga än mer.
Oljemarknadens svängningar styrs av
spekulanter som nervöst reagerar på det dagsaktuella
läget i branschen. Men under den senaste tidens spasmer döljer
sig en fundamental, orubblig utvecklingstendens: oljan är på
upphällningen. Inte oljan som sådan, men den billiga
oljan. Den olja som genast sprutar upp i en svart stråle efter
att man borrat ett enkelt hål i sanden, som i Tintin och det
svarta guldet, finns inte längre kvar i tillräckliga kvantiteter.
Oljebolagen tvingas allt mer söka sig ut till fält där
oljan är hård och svårbearbetad, ligger djupt under
markytan och kräver väldiga mängder konstant kapital
för att utvinnas.
Tidigare har de geologer och oljebolagsexperter
som förutspått en kulmen i utvinningen av billig olja,
med påföljande priskris, talat i en öken. Nu säger
de högsta borgerliga organen samma sak. International Energy
Agency, de avancerade kapitaliststaternas energisammanslutning och
motpart till Opec, medgav i en rapport i juli att prishöjningarna
har en berghård kärna: allt färre upptäckter
av nya oljefält, allt snabbare uttömning av gamla fält
och en tvångsmässig övergång från Tintinolja
till ”okonventionell olja”. Häromveckan varnade Deutsche
Banks energiexpert för att priset inom en snar framtid kan
röra sig mot ofattbara 100 dollar fatet.
För närvarande befinner sig kapitalismen
i sin femte långa, historiska våg av expansion. Men
expansionen kan inte – kommer inte – fortsätta om oljepriset
stiger som nu. En av de främsta oljeexperterna, Paul Roberts,
formulerar det så här: ”Om det visar sig inom ett
år att vi är på väg in i en helt ny oljeprisregim,
där det normala priset för ett fat pendlar mellan 60 och
70 dollar, skulle det innebära en traumatisk omställning
för världsekonomin, ty olja står inte bara för
40 procent av världens energi utan också – och än
viktigare – för omkring 93 procent av allt transportbränsle.
Och den här ekonomin är baserad på transporter.”
Oljan rinner fram överallt i den kapitalistiska
ekonomin. När priset stiger slår det därför
igenom på alla nivåer, maskiner, halvfabrikat, råvaror,
transporter… Resultatet blir en fallande tendens för den
genomsnittliga profiten. Summa summarum: fortsatt stigande oljepris
kommer att skapa en traumatisk kris för profitkvoten, kapitalismens
pulserande hjärta.
I detta läge finns det en åtgärd
som kapitalackumulationen måste utföra: den måste
försäkra sig om att den billiga olja som återstår
rinner ostört ut på världsmarknaden. Det absolut
värsta just nu vore en seger för motståndsrörelsen
i Irak – som inte har något intresse av att tömma sitt
lands avgörande oljekällor i den takt kapitalet vill –
en revolution i Saudiarabien, en mobilisering av de förfördelade
ursprungsbefolkningarna i Västafrika eller en islamistisk framryckning
i Centralasien.
Men det är just detta som sker! Iraks
motståndsrörelse spränger dagligen oljeledningar.
Den saudiska regimen vacklar. I Nigeria förklarade förra
veckan Nigerdeltats folkarmé krig mot en regim som snor åt
sig alla oljans rikedomar. Centralasien är ett kaos av kalashnikovs,
klanvåld och islamistiska rörelser.
Den enda krishantering kapitalismen känner
är att förskjuta, förtränga, fördröja
sina kriser. I dag betyder det massivt våld mot motståndsrörelser
i den sista oljerika periferin.
Av imperialism, med ett ord.