Det finns mycket gott att säga
om Ingemar Sjöös bok Fackliga fribrytare – episoder från
hundra år av svensk syndikalism 1903-2003.
Själva det faktum att Syndikalistiskt
Forum i Göteborg har gett ut den är värt en eloge.
Boken är på drygt 300 sidor, med fotnoter, teckningar
och bilder, och har säkert krävt en insats utöver
det vanliga både vad gäller redigering och ekonomi.
Till detta kommer att böcker av det
här slaget verkligen behövs. Det finns några minnesskrifter
om olika perioder av SAC:s snart hundraåriga historia, och
en och annan akademisk avhandling, men förbluffande få
berättande framställningar. SAC:s självbild finns
naturligtvis i hög grad i de officiella dokumenten: uttalanden,
manifest, kongressprotokoll, principförklaringar och så
vidare. Men där bakom finns ju medlemmarna och striderna, kamratskapet
och konflikterna, de enskilda individerna och deras känslor.
Med tanke på att facklig stridbarhet
är en del av syndikalismen har Ingemar Sjöö haft
ett rikt material att ösa ur, även om källorna i
vissa fall varit få och magra. Här finns gott om fantasieggande
rubriker, som ”Hungermarschen”, ”Kravallerna i Sveg”,
”Sveriges längsta lockout” och ”Dråpet
på Äspereds mosse”.
Ingemar Sjöö och boken är
som bäst när han helt enkelt berättar om dessa och
många andra strider. Det ger en bild av svensk syndikalism,
men också av svensk social historia. Här träder
människor fram från en hård tillvaro där klassmedvetandet
spelade en viktig roll, liksom organisationstillhörigheten
och solidariteten. De som om några år ska skildra SAC:s
hundraåriga tillvaro, för jag antar att ett sådant
arbete planeras av SAC, kan utan tvivel hitta uppslag och trådar
att nysta vidare i ur Fackliga fribrytare.
Synd bara att inte Ingemar Sjöö,
eller någon annan, lagt ner större möda på
att granska bokens uppläggning och språk.
Titelns ord fribrytare tycks vara konstruerat
av författaren, men dess innebörd förblir oklar.
Fribytare har vi hört talas om, en benämning på
sjörövare, och i boken används då och då
ordet brytare som en förkortning för strejkbrytare. Antagligen
har Sjöö tänkt sig att fribrytare ska stå för
dem som bryter sig loss till facklig frihet.
Bokens undertitel talar om episoder, men
den restriktionen följs inte alltid. Två inledande kapitel
om totalt nästan 50 sidor avhandlar syndikalismens historiska
rötter, ungsocialismen och SAC:s bildande. Registermetoden,
Welinder och SAf, producentkooperativen och MBL tas upp, allt delar
av den svenska syndikalismens historia, men det gör ett egendomligt
intryck att exempelvis registret kallas en episod.
Märklig är också Sjöös
flitiga användning av schabloner. Lärda blir gärna
till ”de lärda herrarna”, med citattecken så
att läsaren förblir undrande om vad författarens
ironi egentligen syftar på, och tänkare från 1800-talet
blir till skäggprofeter. Andra liknande uttryck är halvherrar,
bodknoddar, renegatsyndikalist, överklasselement, småborgare.
Slang förekommer då och då, som: ett enda smack,
kurr, imbecilla bylingar. Till kapitlet SAf och Forsåkersstrejken
finns underrubriken: ”Vänstern förökar sig genom
delning. Gammalt djungelordspråk.” Humor i all ära,
men allt har sin tid och sin plats, och det gäller också
Fantomens djungelordspråk. Ibland blir denna raljerande ton
direkt störande, som när den används om lockoutade
LS-medlemmar som återvänder ”till sina torp och
pörten för att iscensätta överlevandets strategi
i en kontantlös (eller näst intill) tillvaro.”
Det hade varit mer adekvat om Ingemar Sjöö
kallat sin bok för ”Min syn på SAC:s historia”.
Författarens åsikter förs fram direkt, eller lyser
igenom, oavsett vad han skriver om. Denna ständiga ideologiska
monolog gör till slut läsningen lite tröttande.
Man förstår lätt att han
ogillar producentkooperation, Helmut Rüdiger och nyorienteringen,
och att han gillar klasskamp, revolutionär syndikalism och
Karl Marx. I bokens avslutande del skymtar det fram en attityd som
är något mindre tvärsäker, som i stycket ”Klassanalysens
vedermödor” där han medger att taxiförarnas
kamp inte låter sig ”inpassas i något enkelt och
rätlinjigt klasskampsmönster”. Eftersom Ingemar Sjöö
tydligen gärna vill sätta etiketter på både
personer och grupper, talar han i det sammanhanget om småborgare
av fri vilja kontra småborgare av nödtvång. Allt
för att rädda vad som räddas kan av Karl Marx och
dennes klassanalys, men Ingemar Sjöö är här
ändå inte så långt borta från en nyorienterande
kritik av gamla tänkesätt.
Så Fackliga fribrytare är både
en berättelse om fackliga strider, och ett slags personlig
ideologisk granskning av SAC.
Denna dubbla ambition framgår
emellertid inte av bokens titel, och inte heller av någon
baksidestext eftersom sådan saknas helt.