Anita Noorai Aggarwal är 20 år.
För två år sedan kom hon till Sverige från
Indien. Hon lärde sig svenska och fick jobb på städföretaget
Accent förra året.
Kunderna var nöjda med hennes arbete
och arbetsgivaren lovade fortsatt jobb. Men en dag i slutet på
april i år fick hon beskedet att hon inte längre var
önskvärd. Över en natt blev hon arbetslös från
vad som visade sig vara ett falskt vikariat.
LS-medlemmen Anita Noorai Aggarwal påbörjade
då en strid för sina och arbetskamraternas rättigheter.
I tisdags mottog hon SAC:s Civilkuragepris
som syndikalisterna inrättade efter mordet på den fackliga
aktivisten Björn Söderberg 1999.
Grattis till Civilkuragepriset, hur känns
det att vara årets vinnare?
– Jag blev väldigt glad när jag
fick höra det och jag känner mig uppmuntrad till att fortsätta
kämpa mot saker som är fel. Det är också något
jag kan berätta för andra, arbetskamrater och så,
många är så rädda för att kämpa
för sina rättigheter för de tror att de svenska företagen
är så mäktiga. Men det är annorlunda här
i Sverige, här har alla rättigheter, även barnen
och de som är nya i landet.
Du kom till Sverige för två
år sedan, kan du berätta lite om dig själv och din
bakgrund?
– Jag lämnade Kashmir i Indien efter
att min mor och min far dödats av terrorister. Jag var rädd,
ensam och utan jobb och eftersom det är omöjligt för
kvinnor att bo och leva ensamma i Indien var min situation ohållbar.
Du jobbade ett tag som montör, men
fick städjobb på Accent i november förra året.
Hur var det att arbeta på Accent?
– Arbetet var väldigt tungt eftersom
det var vinter när jag började där. Det blev smutsigt
så fort man hade städat på grund av all snö
och sand. När ett golv var färdigsvabbat så kom
någon gående och golvet blev skitigt på en gång
så att allt fick göras om.
– Ett annat problem var att jag hade svårt
att göra mig förstådd med dem jag jobbade med eftersom
flera varken pratade svenska eller engelska. Jag jobbade i en grupp
med fyra andra kvinnor och en teamledare. Flera av dem, bland andra
teamledaren, var från Etiopien och hon ville helst jobba med
kvinnor från sitt hemland.
Du hade kontrakt som förnyades månadsvis
men blev lovad fortsatt jobb.
– Ja, mina arbetsledare och chefer talade
om att jag skulle få jobba under sommaren. Arbetet skulle
då bli lättare och att det skulle väga upp att det
var så tungt att jobba under vintern.
Men så blev det inte. Vad hände?
– Min arbetsledare sade att kunderna där
jag städade, på SPP, var nöjda men att min teamledare
hade klagat på mig. Därför skulle jag inte längre
få jobba på SPP, men arbetsledaren sade att jag skulle
få ett annat jobb om det fanns något. Men jag fick aldrig
något annat jobb.
Hur reagerade du då?
– Det kom så plötsligt, från
en dag till en annan. De förvarnade mig inte ens så att
jag skulle kunna hitta ett nytt jobb. Jag blev orolig över
att vara arbetslös, men jag blev också arg, jag hade
inte gjort något fel och jag hade inte tagit ut någon
ledighet – ändå stod jag utan jobb.
Redan några månader tidigare
hade du gått med i facket. Vad var det som fick dig att göra
det och varför valde du Stockholms LS?
– Det var en vän som rådde mig
att gå med i facket och det var genom honom och facket som
jag fick reda på att jag har rättigheter. Jag är
ny i Sverige och kände inte till den svenska lagstiftningen.
Min kompis är själv med i Stockholms LS och han berättade
att de verkligen hjälper en om man får problem, att de
lyssnar på en.
– Min teamledare försökte få
mig att gå med i hennes fack men jag sade att jag ville välja
fack själv och det gillade hon inte.
Så när du plötsligt stod
utan jobb vände du dig till LS. Vad hände sedan?
– Jag och några från Stockholms
LS Utan Papper-grupp åkte till Accents huvudkontor. De blev
förvånade för de visste inte att jag var med i facket.
Vi beställde ut mina anställningspapper och då såg
vi att de hade ändrat i dem. Där det tidigare hade stått
vikariat hade de skrivit arbetstopp i stället.
– Under ett senare möte erbjöd
de mig en månadslön, men vi krävde att de skulle
ge mig mitt jobb tillbaka, eller tre månadslöner. Jag
väntar fortfarande på besked.
Du är som du sade ganska ny i Sverige
och du har inget permanent uppehållstillstånd. Kan du
beskriva hur det påverkar dig på arbetsmarknaden?
– Det är svårt att få jobb
i Sverige. För dem som nyss kommit hit är det ännu
svårare. När jag jobbade på Accent var jag rädd
för att förlora mitt jobb för jag hade ingen som
kunde hjälpa mig och så är det fortfarande. Och
min arbetsledare visste allt detta, han kände till min situation,
men brydde sig inte om det.
Tycker du att din arbetsgivare drog nytta
av att du inte hade uppehållstillstånd?
– Ja, det gjorde de. De vet att som ny i
landet känner du inte till lagstiftningen. Om arbetsgivaren
gör fel så vet vi det inte – jag kände inte till
lagarna. Det finns inga svenskar som jobbar där och bara ett
fåtal kan prata svenska eller engelska. Det är bara cheferna
som är svenska. Därför kan de anställa folk
några månader i taget och sedan sparka dem. Min chef
sade till mig att de inte behöver fast anställda.
– Accent sa åt mig att skriva på
papper varje månad och trots att jag inte visste vad de betydde
kände jag att jag var tvungen att tro på dem och göra
som de sade för att inte få sparken.
I slutet av augusti ordnade du och Utan
Papper-gruppen flygbladsutdelning och ett möte för andra
på Accent som befinner sig i liknande situationer. Kan du
berätta vad som hände på mötet?
– Det kom fem stycken, alla var fast anställda.
De som inte var det vågade inte komma för de var rädda
att förlora sina jobb.
– Vi pratade om vad som hade hänt mig
och sedan berättade de om sina problem. De hade det ungefär
som jag: Nöjda kunder, men svenska arbetsledare som kontrollerade
deras arbete genom kolla under soffan eller på toaletten och
betygsatte arbetet.
– Städningen måste gå snabbt,
det finns inte mycket tid men om de hittar det minsta damm eller
smuts så delar de ut lägre poäng, 90 procent i stället
för 100. De behandlar en som om man inte är värd
något.
Vilken respons fick ni av dem som deltog
i mötet?
– De tyckte det var bra att vi hade anordnat
det och de var intresserade av att gå med i Stockholms LS.
Hur reagerade dina arbetskamrater när
du tog strid?
– De tyckte det var bra att någon
statuerade exempel. Tidigare kunde Accent behandla folk hur som
helst men det kan de inte längre.
Du gjorde något som många
skulle vara rädda för när du konfronterade din chef
och Accent. Hur hittade du modet att göra det?
– Först blev jag ledsen och grät
inför min chef. Jag gjorde ett bra jobb där och jag gjorde
inget fel och därför var det en stor förolämpning
när min arbetsledare sade att jag skulle få sparken.
Sedan vände jag mig till Stockholms LS, de och Utan Papper-gruppen
gav mig stöd.
– Accent gjorde fel och därför
ville jag ta strid. Det handlar inte bara om jobbet, jag vet att
jag gör ett bra jobb så jag visste att jag skulle kunna
få ett nytt arbete. Men jag ville att Accent skulle förstå
att det de gjorde var fel.
Vad ska du göra nu?
– Jag kommer att fortsätta arbeta
med Utan Papper-gruppen och i facket. Jag väntar fortfarande
på att få uppehållstillstånd, men om jag
får det skulle jag gå en till kurs i svenska och sedan
läsa till sjuksköterska