För en sex-sju år sedan, innan
vi anslutit oss till Nix, blev vi var och varannan kväll uppringda
av företag med namn som Seniorplanering AB eller Senilinvest
UPA. De ville, förklarade de, hjälpa oss att betala mindre
skatt. Dock inte under vår livstid utan efter vår död.
Affärsidén var att med lockbetet lägre arvsskatt
förmå folk att placera sina tillgångar i en viss
typ av kapitalförsäkringar.
Som den journalist jag är försökte
jag ta reda på varför de ringde just till oss. De flesta
ville inte svara, men någon medgav att de hade listor med
personer över en viss ålder bosatta i områden med
höga taxeringsvärden.
Jag brukade köra med ett par olika
standardsvar. ”Vi hade faktiskt tänkt leva lite till”
ledde bara till att mannen eller kvinnan i luren förklarade
att de även kunde hjälpa oss att planera för den
dag då en av oss hamnar på hemmet. Affärsidén
här var att vi genom något trick som jag lyckats glömma
skulle framstå som utblottade och därmed slippa betala
så mycket för vårt framtida vårdboende. ”Jag
betalar hellre skatt än en massa avgifter och provision till
er” brukade få tyst på en del men inte på
alla. Insåg jag inte att avgifterna var ett lågt pris
för den oerhörda kompetens som deras företag förfogade
över? (Detta var innan börsbubblan sprack och den höga
avkastning deras beräkningar utgick från förvandlades
till förluster.)
Ett par gånger försökte
jag med ”Jag är motståndare till arv” men lyckades
inte få det att låta trovärdigt.
Ändå är jag verkligen motståndare
till arv, och då inte bara av fördelningspolitiska skäl.
Även liberaler borde vara (och har ofta varit) motståndare
till att överföra förmögenheter från föräldrar
till barn. Det är inte bara orättvist utan också
irrationellt, eftersom ingenting talar för att de som utan
egen förtjänst kommer att förfoga över stora
ekonomiska resurser är de mest lämpade att förvalta
dem. När Bush ville avskaffa arvsskatten protesterade helt
följdriktigt en grupp self-made amerikanska miljardärer
i en gemensam annons, där de hävdade att detta stred mot
de ideal som det amerikanska samhället är grundat på.
Helt lika möjligheter är naturligtvis
en fiktion. Även om alla de ekonomiska tillgångar någon
ackumulerat tillföll samhället vid vederbörandes
död kvarstår för barnens del skillnader i uppväxtvillkor
och kontaktnät. Men jag är övertygad om att det skulle
vara bättre för barn till rika föräldrar att
veta att föräldrarnas förmögenhet inte kommer
att tillfalla dem.
I princip borde arvsskatten vara hundra
procent.
Hur kan jag då samtidigt tycka att
det är rätt att ta bort den?
Det mest överraskande inslaget i höstens
budgetuppgörelse är nämligen förslaget att avskaffa
arvs- och gåvoskatterna. Listigt nog har förslaget placerats
inte under kapitalskatter utan under den missvisande men garanterat
ömmande rubriken ”Satsningar på småföretagen”.
Ändå är det en sensation att vänsterpartiet,
som så ihärdigt slår vakt om den orättvisa
förmögenhetsskatten, gått med på att ta bort
arvsskatten. Har Ohly månne någon arvtant på lut?
Trots alla principiella invändningar
anser jag att det är riktigt att ta bort de här skatterna.
Det finns nämligen så många möjligheter att
helt lagligt undgå dem att de i praktiken kan betecknas som
frivilliga, vilket framgår av att de inte ger statskassan
mer än 2,6 miljarder kronor om året. De samhällsekonomiska
förlusterna av improduktiva transaktioner av den typ som gamarna
i Senilinvest & Co lever på överstiger vida den summan.
Ibland måste pragmatismen segra över principerna.
Men den gamla frågan om vilket som
är viktigast, arv eller miljö, förblir oförändrat
aktuell.
Liksom det klassiska svaret: ”Det beror
på hur stort arvet är.”