I Arbetaren 40/04 efterlyser Jan-Olov Carlsson,
vice ordförande för Metallklubben på Volvo Lastvagnar
i Umeå, en facklig strategi mot företagsutflyttningen
inom – företrädesvis – industrin. Som en akut åtgärd
anser han att det krävs en lagstiftning om förbud mot
nedläggning av företag som går med vinst. I Arbetaren
41/04 svarar Jan Edling, näringspolitisk expert på LO,
att en dylik lagstiftning skulle kunna få motsatt effekt,
det vill säga att vi får färre och mer osäkra
jobb i Sverige.
Det är ju uppenbart att LO:s syn på
näringslivet är den traditionella: genom strukturomvandlingar
och nedläggning av olönsamma företag som inte klarar
konkurrensen, så förbättras på sikt de svenska
företagens konkurrenskraft, vilket kommer att gynna det svenska
näringslivet och den svenska arbetarklassen.
Problemet med dagens globala kapitalism
är dock att den – vilket Jan-Olov Carlsson så riktigt
pekar på – lägger ned företag och verksamheter som
är lönsamma. De strukturomvandlingar som pågår
inom olika branscher härrör sig inte alltid till företagens
olönsamhet eller bristande konkurrensförmåga, utan
till bristen på ännu mer lönsamhet för ägare
och intressenter. Det vi har i dag är en skenande, global kapitalism
som inte nöjer sig med den profit som levereras, utan ser till
den ytterligare profit som skulle kunna levereras – och som sålunda
agerar därefter. Inte sällan leder detta till enorm kapitalförstöring
och smärtsamma förändringar för de berörda
arbetarna och bygderna.
Men i grunden gör Jan Edling en riktig
iakttagelse av det svåra i att lagstifta mot en process som
pågår inom ett globalt ekonomiskt system. Kapitalismen
följer en utvecklingslinje som inte längre binds av nationella
lagar. Nationell lagstiftning har blivit allt mer tandlöst
i en avreglerad ekonomi, som lösning på globala problem,
fel och brister som tillhör själva det ekonomiska systemet
i sig.
En möjlig lösning är då
att genom gemensam lagstiftning inom exempelvis EU attackera problemet.
Emedan det är så lätt att säga upp anställda
i Sverige, medan det är mer kostsamt i andra europeiska länder,
så skapas en situation som kan vara både till fördel
och nackdel för svenska arbetare. Att försöka skapa
ett ”konkurrensneutralt” regelverk runt detta är
dock oerhört svårt, eftersom det finns annat som också
påverkar konkurrenskraften: sociala avgifter, löneläge,
hyreskostnader, geografi med mera. Risken med harmonisering av lagstiftning
kan leda till försämrade möjligheter att finansiera
socialförsäkringarna med mera.
Men det är inte detta som Jan-Olov
Carlsson anför. Han föreslår en nationell reglering,
som skulle användas inom Sveriges gränser. Skulle en sådan
lagstiftning kunna bli effektiv? Skulle den kunna förhindra
det som sker? Som fackföreningsman är det alltid lätt
att luta sig mot lagstiftningen, men vi vet också hur lätt
det är att kringgå den för arbetsköparna. Skulle
det inte bli så även i denna fråga?
Det är lätt att bli förbannad
på den utsugning som sker och på de tragedier som nedläggningen
av fungerande industrier innebär. Å andra sidan lever
vi i en kapitalistisk ekonomi som har dessa spelregler. Ett sätt
att komma åt det är att reglera marknaden med lagstiftning,
men det är uppenbart att det är allt svårare att
göra det effektivt på nationell nivå.
Ett annat sätt är att ifrågasätta
det ekonomiska system som på ett globalt plan suger ut arbetare
oavsett nationalitet. Jag skulle vilja efterlysa en fackföreningsrörelse
som tar striden mot de stora bolagen utifrån delvis den inställning
som Jan-Olov Carlsson anför: lönsamhetsfrågan.
Men vi behöver också en fackföreningsrörelse
i dag som vågar attackera själva maktfrågan: arbetsköparnas
rätt att leda och fördela arbetet. En fackförening
som med de medel som står till buds kan lamslå produktionen
med strejker och sympatiåtgärder för att visa sitt
missnöje med företagens beslut om nedläggning etcetera.
Det arbetsköparna skyr mest är
störningar i produktionen. Det de eftersträvar mest är
arbetsfred. En mer konfrontativ facklig inställning kan skapa
problem, men den leder till ett ifrågasättande av makten
över företagen.
Ett sådant ifrågasättande
skänker åter människovärdet tillbaka till de
arbetare som är offer för ett ekonomiskt och juridiskt
spel ovanför deras huvuden. Det fordrar en internationell solidaritet
från arbetare över nationsgränserna. Men i Sverige
fordrar det framför allt en demokratisering av fackföreningarna,
genom införandet av lokal strejkrätt och lokalt självbestämmande.
I stället för att lagstiftningsvägen
angripa symptomen på ett sjukt ekonomiskt system så
ger vi arbetarna verktygen att angripa själva sjukdomen. Det
är väl bland annat det som skiljer den syndikalistiska
fackföreningsrörelsen från den reformistiska.