Många människor, av skilda kön, tycker att könskvotering är en dålig idé. Varför ska just könstillhörighet vara det kriterium som innebär makt och veto till viktiga (och de flesta oviktiga) frågor. Många tycker att det vore pinsamt att få entrébiljetten till de bästa jobben och därtill den högsta lönen överallt på grund av könstillhörighet. Samtidigt […]
Många människor, av skilda kön,
tycker att könskvotering är en dålig idé.
Varför ska just könstillhörighet vara det kriterium
som innebär makt och veto till viktiga (och de flesta oviktiga)
frågor.
Många tycker att det vore pinsamt
att få entrébiljetten till de bästa jobben och
därtill den högsta lönen överallt på grund
av könstillhörighet. Samtidigt bygger hela samhällsdisciplinen
på denna form av privilegiefördelning.
Svenska filminstitutet meddelade i veckan
de senaste filmprojekten som beviljats förhandsstöd, via
de konsulenter som är tillsatta att bedöma just detta.
Marianne Ahrne är en gammal bekanting i sammanhanget; för
ett par veckor sedan fick hon frågan i media varför hon
knappt stött en enda film gjord av kvinnor. Ahrne svarade då,
med en som hon kanske trodde klädsamt beklagande attityd, att
kvinnor inte är lika ”på” som männen när
det gäller att göra film. Det är konstigt att en
människa som av hela sin omgivning uppfattas ha en viss makt
tvår sina händer och vägrar se detta. Och ansvaret
som följer med det.
de filmer som marianne ahrne valde ut är
fyra deckarberättelser, alla regisserade och producerade av
män. Det är två kommissarie Wallander-historier,
författare Henning Mankell, och en Van Veeteren-thriller, författare
Håkan Nesser. (Nesser står även bakom den berättelse
som ligger till grund för av Per Nielsen förhandsstödbeviljade
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.)
Jag ställer en nästan löjligt
retorisk fråga: Hur många filmer om trötta deckare
och andra förvirrade män är svenska folket beredda
att svälja – och att betala för?
Marianne Ahrne försvarar sig med att
man inte bara kan se på regissör, det finns kvinnor inblandade,
men på annan plats i produktionen. I radio den 19 oktober
kastade hon plötsligt motsägelsefullt in att den manliga
deckardominansen är tillfällig, att man inte bara kan
se till en enda månad.
På Bok- och biblioteksmässan
i Göteborg i år diskuterades jämställdheten
i svenskt kulturliv. Göran du Rees, professor i filmregi i
Göteborg uttryckte sin åsikt att filmbranschen är
hierarkiskt uppbyggd, och berättade att i ljuset av att av
55 svenska filmer som producerades förra året regisserades
15 av kvinnor ”är det inte mycket som hänt de senaste
tjugo åren rent procentuellt”. Ulla Svedin i Teaterförbundets
styrelse påpekade att det är i toppskiktet som ”det
borde rensas”.
mellan två och sex miljoner kronor
per film satsas alltså på män som ägnar sig
åt, och män som löser fall med, våld mot skräckslagna,
jagade kvinnor. Visst är det en form av grotesk skrattspegel
mot verkligheten, men hur länge ska den bilden tjatas om, och
bekräftas?
??Veckans siffra alltså: 3 av
16 förhandsstödda filmer regisseras av kvinnor. När
ska statlig könskvotering avskaffas?