I Arbetaren 40/04 argumenterade jag för
kravet på ett förbud mot nedläggning av företag
som går med vinst. Debattinlägget var en redigering av
ett inlägg som jag höll på Metalls kongress med
anledning av en motion från min lokala Metallavdelning. Motionens
ambition var inte att formulera ett program för kapitalismens
avskaffande. En sådan debatt är i och för sig nödvändig
och välkommen, men faller lite utanför ramen i mitt debattinlägg.
Motionens ambition var inte ens att ta upp frågan om strukturrationalisering,
näringspolitik eller arbetsmarknadspolitik. Motionen till Metallkongressen
och också mitt inlägg i Arbetaren hade ett mycket mer
konkret och näraliggande syfte.
Det handlar om en dagsaktuell frågeställning
som jag skulle kunna uttrycka så här: Hur ska vi på
ett konkret och begripligt sätt göra politik av erfarenheterna
från Electrolux i Västervik? Kan ett krav på förbud,
det vill säga lagstiftning mot nedläggning av företag
som går med vinst, bli en murbräcka som utvecklar medvetandet
om att kapitalets dominans måste mötas av motstånd
och kamp?
Det är glädjande att frågan
väcker debatt. Det finns helt uppenbart en avgörande skillnad
i synen på hur kampen mot nedläggning och företagsflytt
ska bedrivas. Jan Edling, LO:s näringspolitiska expert, underordnar
inte helt oväntat den fackliga strategin kapitalets krav och
villkor när han kliver in i debatten i Arbetaren 41/04.
Den officiella fackliga strategin utgår
från att det är omöjligt att försvara förekomsten
av enkla och okvalificerade jobb i Sverige även om de ger goda
vinster åt företagen. (Fram tills nu har den officiella
fackliga strategin varit att utveckla de okvalificerade arbetena
så att de kan integreras i mer utvecklande jobb, det vill
säga Det Goda Arbetets strategi.)
Nu skriver Jan Edling att med låga
exitkostnader, det vill säga låga kostnader för
företag att lägga ner eller flytta produktionen, ska kapitalet
lockas att investera i Sverige så att nya och mer kvalificerade
jobb skapas. Näringspolitiken ska utformas för att påskynda
strukturomvandlingen i Sverige i den riktningen. Jan Edling hänför
detta till den ”globala specialiseringen”. Edling anser
inte att det behövs någon facklig kamp mot företagsflytt
eftersom det är naturligt och motiverat att företag flyttar
sin produktion.
Även de fall företagen går
med vinst och nedläggningen hotar att ödelägga hela
orter tycks inte beveka vare sig Edling eller LO. Det blir givetvis
problem när Jan Edling ska förklara denna fackliga strategi
på ett stormöte för hundratals uppsagda Electrolux-anställda
i Västervik.
Debatten om företagsnedläggning
och utflyttning av jobben till låglöneländer måste
med nödvändighet inkludera strategier för kamp och
mobilisering på ett mer allmänt plan. Lars Hammarberg
betonar den sidan i sitt debattinlägg i Arbetaren 43/04. En
huvudpoäng i Hammarbergs inlägg är att fackföreningsrörelsen
måste våga attackera själva maktfrågan, det
vill säga arbetsgivarnas rätt att leda och fördela
arbetet. Det är bara att hålla med. På det lokala
fackliga planet handlar det om att ta kamp för värdiga
villkor i arbetet och vinna dagliga erfarenheter av kollektiv styrka
och självkänsla.
Det finns alltför många negativa
exempel på hur arbetsgivarna dikterar villkoren för arbetet
och på arbetsplatserna. På min egen arbetsplats, Volvo
Lastvagnar i Umeå, är det snarast en underdrift. För
även om det finns ett starkt missnöje och begynnande motstånd,
har passiviteten inom de centrala fackliga organisationerna i kombination
med den arbetsrättsliga lagstiftningen en förlamande inverkan.
Ett hot vars tyngd vi inte ska underskatta, är att arbetsgivarna
har rätten att flytta jobben.
Det handlar alltså om rätten
att leda och fördela arbetet, inte bara i själva arbetssituationen,
utan också rätten att upphäva en anställning
i ett framgångsrikt och välmående företag
för att flytta jobben någon annanstans där arbetarklassens
position är svagare.
Att formulera och kämpa för
ett krav som kan ta udden ur denna aspekt av kapitalets dominans
kan endast vara till fördel för att öka medvetenheten
inom arbetarklassen. Men som enskild åtgärd är kravet
såklart inte tillräckligt dess frigörelse.