Facket, statsministern, det lokala näringslivet
– de är alla högst tjänstvilliga och beredda till
eftergifter. Det handlar om ett ”race to the bottom”,
även om nivåerna är högre än i fattigare
delar av världen.
I Sverige är vi naturligtvis oroliga
för jobben – 8 000 hos Saab, ytterligare 8 000 hos underleverantörer
– men samtidigt vet vi att det är en skitsak i det större
sammanhanget. Det pågår en massslakt inom bilindustrin.
Billig produktion i Asien pressar jättar som GM; 12 000 jobb
ska bort i Europa. Och de svenska jobben är det förmodligen
få av biljättens 318 000 övriga anställda som
bryr sig så mycket om. Det har vi förståelse för
och flåset i nacken är vi trots allt inte så oroliga
för. Vi vet ju att vi får andra, bättre jobb i stället
för de gamla som försvinner. Eller?
Det kanske är värre. Frågan
är vilka framtidens jobb blir. Det är faktiskt så
att även spetsen i vår ekonomi, forskningen och högteknologin,
försvinner utomlands. Det är den dystra sanningen.
Exportindustrin går på högvarv
men bolagen skär ner. Nya jobb hamnar i Asien och Östeuropa.
Den öppna arbetslösheten är uppe i 5,8 procent trots
tillväxten. Svenskt näringsliv hävdar att 75000 industrijobb
försvunnit de senaste fyra åren. Ur nyhetsflödet:
15 000 jobb inom IT-industrin försvinner
från Sverige inom tre till fem år, enligt konsultföretaget
AT Kearney. Indien är populärast. (DI 16/7 -04).
Industrikoncernen ABB flyttar produktion
från Europa och planerar att anställa 5 000 personer
i Kina, hälften ingenjörer (DI 26/10 -04). Telekoncernen
Ericsson ska lägga en större del av forskningen utomlands
framöver. Många svenska företag har redan flyttat
till exempel programmeringsarbete till Indiens it-centrum Bangalore
(TT 23/10 -04). Billig men mycket kvalificerad arbetskraft lockar
läkemedels- och bioteknikföretag till Indien (G-P 23/10
-04).
På en middag på Börsen,
i Göteborgs stads representationslokaler, fick Västsvenska
industri- och handelskammarens VD Anders Källström skrämselhicka.
Han satt artigt och talade om samarbete med Kinas vice utrikesminister,
när den utländske gästen frankt deklarerade: ”We
want your companies” (G-P 24/10 -04).
Vi tycks leva med en myt om att vi står
i någon slags ekonomisk rulltrappa – där vi lugnt kunde
vänta på att transporteras från ett steg till nästa
i den globala förädlingskedjan. Men vad Kinas vice utrikesminister
ville ha var de svenska bioteknik- och elektronikföretagen.
Våra spjutspetsar. Det är inte som när textil- och
varvsindustrin försvann. Den industri som flyttar idag är
avancerad och hamnar i länder med hög utbildningsnivå.
Varje år pumpar Kinas universitet ut tre miljoner välutbildade
personer. Ungefär 300 000 är ingenjörer, beredda
att jobba för en tiondel av en svensk lön. Och med industrin
följer produktionsutvecklingen och de kvalificerade tjänstejobben.
Det är en mörk bild, men det verkar
faktiskt som att även direktörerna är genuint skraja.
Volvo Personvagnars vd, Hans-Olov Olsson, är ”orolig för
att välfärden urholkas” och varnar för kortsiktiga
beslut att flytta fabriker (Sydsvenskan 7/7 -04).
Så vad blir vår roll i den globala
ekonomin i framtiden? Oavsett om bilden som målats ovan är
alarmistisk, och om det ligger näringspolitiska motiv bakom
varningsropen, så är perspektivet intressant. Vad kommer
vi att producera? Vilken välfärd kommer det ge oss?
Tävlingen mellan Trollhättan och
Rüsselsheim kommer dessvärre inte att ge några lugnande
svar.